TwilightFanFic

Ville bara tipsa om en tjej som låtsas vara Jessica och gör en vlog av det. Hon har gjort flera än denna plus att hon har gjort Bella vloggar också, checka in henne för hon är riktigt rolig ;)

Kapitel 3

 

Så vi gav oss av till gryningen, efter jag hade bytt om. Jag tog på mig ett par tajta jeans, mina uggs, ett linne och en svart ylletröja så ingen skulle fråga mig eller titta konstigt på mig plus att jag inte ville få direkt solljus på min hy. Mitt ansikte var rätt lätt att täcka, därför tog jag med mig en stor väska och där i lade jag allt vi behövde; mobil, sjal, handskar(till oss alla, jag litade på att dem hade tänkt ut det själva men man kunde aldrig vara för säker med killar), minidator, pass, pengar och lite andra nödvändiga saker. Jag tog med mig ett par skor och lite kläder med, aldrig att jag skulle kunna överleva utan ett ombyte.

  Efter jag hade packat gick jag ut till vardagsrummet där Emmet, Leon och Alice.... Alice? Vad gjorde hon här? Som om det var hon som var tankeläsare och inte Edward sade hon, ”Jag såg Emmet flyga till Italien tillsammans med er och jag var tvungen att följa med eller iallafall bara prata lite förnuft i honom.” Jag fnös och satte mig i knäet på Leon som satt i vår fåtölj. Han kastade av mig så jag flög in i väggen. Det blev en rejäl inbukning där. Det mesta av väggen ramlade till golvet.

”Du får ta upp det där”, muttrade jag till honom och satte mig bredvid Alice istället. Hon slängde iallafall inte iväg mig i väggen. Alice satt och höll Emmets hand som gjorde mig lite chockad. Jag förstod nog faktiskt inte hur mycket Emmet led. Men det gjorde inte mig något, han kunde lida hur mycket han ville. Jag gjorde detta bara för jag var tvungen att åka härifrån. Det är svårt att vara nomad i fem år och sen bosätta sig när man är vampyr. Det är inte som om man är människa, verkligen inte. Ens hjärna fungerade annorlunda. Fast en människa skulle nog också tycka det skulle ha varit jobbigt att bosätta sig efter att ha rest i fem år. Vad vet jag? Jag hade bott på samma ställe och i samma hus i 17 år innan jag blev vampyr.

   ”När ska vi åka då?” frågade Emmet otåligt.

”Är ni klara?” frågade jag och vände mig främst till Alice. Alla nickade.

   Istället för någon av våra bilar (Leons eller min) tog vi Emmets Jeep. Jag undrade hur dem hade smugglat ut den och sen slog det mig, dem hade kanske inte smugglat ut den.

”Dem vet var ni är eller hur?” frågade jag argt. Jag tittade på Alice som satt bredvid mig. Hon nickade. Jag gnisslade tänder. ”Men dem bryr sig inte om er eller?” Alice skakade på huvudet.

”Dem litar på er”, sade hon. Jag började skrattade. Alice rynkade pannan.

”Dem litar inte alls på oss men dem vet att ni kommer hjälpa varandra och låta oss dö om ni nu behöver”, sade jag när jag hade slutat skrattat. ”Rättare sagt offra oss om det skulle behövas”, sade tillade jag lite mer surare. För det var sant.

”Det är inte sant”, sade Alice och jag fnös och tittade ut genom fönstret så jag inte skulle stirra ondskefullt på henne som ett litet barn. För det var en sak jag verkligen kunde göra och brukade göra, men jag skulle inte göra det mot Alice. Jag skulle verkligen inte verka mindre i hennes sällskap fast hon var äldre än mig, både i ”vanlig” ålder och i ”vampyr” ålder.

   Vi kom fram till flygplatsen någonstans som jag inte hade koll på för jag brydde mig inte så mycket om det för att vara ärlig. Jag behövde inte veta var vi var. Jag visste att vi alltid skulle komma hem igen någon gång och det räckte för mig. Jag behövde inte ens hålla reda på något men incheckningen till flyget eller något sånt eftersom dem andra gjorde det. Men jag visste hur man gjorde och sånt. Leon hade varit noga med att lära mig det som en stolt far. Lite skrattretande men så var det i vår värld. Min och Leons. Det tog några timmar att åka till Italien men när vi kom dit var det soligt och därför fick vi täcka oss rejält och det var inte så roligt. Jag hatar att ha för mycket kläder på mig, särskilt på huvudet. Fast jag gillade lager, hmmm. Hur går de ihop egentligen? Aja, inget jag behövde tänka på just nu.

   Felix och Demetri kom som vanligt och mötte oss och följde oss ner till Aro, Caius och Marcus. Jag visste mitt uppdrag och dem andra visste sitt. För vi hade faktiskt inte samma. Dem skulle försöka ta reda på var Rosalie befann sig medans jag skulle försöka förföra Marcus. Detta kunde gå åt helvete och detta kunde bli roligt. Det var bara för mig att ta reda på om några minuter.

   Men när vi kom in i det stora rummet stannade jag tvärt. För i rummet stod en lång tjej som kanske var i min ålder. Hon hade rakt orangerött hår som räckte till axlarna. Hennes hår var nästan rödflammigt som eldlågor. Hon hade en lugg och hennes ögon lös röda så hon var definitivt en vampyr. Hennes näsa var smal och hon hade stora ögon och två streck som föreställde hennes mun. Men det som gjorde att jag stannade var att denna tjej var inte vilken tjej som helst. Hennes namn var Emalia och hon var min syster.

 

En video på Shaycarl och hans familj, det twilight-relaterat börjar 4:00 om ni inte orkar se det andra ;)