Kapitel 3

 

Så vi gav oss av till gryningen, efter jag hade bytt om. Jag tog på mig ett par tajta jeans, mina uggs, ett linne och en svart ylletröja så ingen skulle fråga mig eller titta konstigt på mig plus att jag inte ville få direkt solljus på min hy. Mitt ansikte var rätt lätt att täcka, därför tog jag med mig en stor väska och där i lade jag allt vi behövde; mobil, sjal, handskar(till oss alla, jag litade på att dem hade tänkt ut det själva men man kunde aldrig vara för säker med killar), minidator, pass, pengar och lite andra nödvändiga saker. Jag tog med mig ett par skor och lite kläder med, aldrig att jag skulle kunna överleva utan ett ombyte.

  Efter jag hade packat gick jag ut till vardagsrummet där Emmet, Leon och Alice.... Alice? Vad gjorde hon här? Som om det var hon som var tankeläsare och inte Edward sade hon, ”Jag såg Emmet flyga till Italien tillsammans med er och jag var tvungen att följa med eller iallafall bara prata lite förnuft i honom.” Jag fnös och satte mig i knäet på Leon som satt i vår fåtölj. Han kastade av mig så jag flög in i väggen. Det blev en rejäl inbukning där. Det mesta av väggen ramlade till golvet.

”Du får ta upp det där”, muttrade jag till honom och satte mig bredvid Alice istället. Hon slängde iallafall inte iväg mig i väggen. Alice satt och höll Emmets hand som gjorde mig lite chockad. Jag förstod nog faktiskt inte hur mycket Emmet led. Men det gjorde inte mig något, han kunde lida hur mycket han ville. Jag gjorde detta bara för jag var tvungen att åka härifrån. Det är svårt att vara nomad i fem år och sen bosätta sig när man är vampyr. Det är inte som om man är människa, verkligen inte. Ens hjärna fungerade annorlunda. Fast en människa skulle nog också tycka det skulle ha varit jobbigt att bosätta sig efter att ha rest i fem år. Vad vet jag? Jag hade bott på samma ställe och i samma hus i 17 år innan jag blev vampyr.

   ”När ska vi åka då?” frågade Emmet otåligt.

”Är ni klara?” frågade jag och vände mig främst till Alice. Alla nickade.

   Istället för någon av våra bilar (Leons eller min) tog vi Emmets Jeep. Jag undrade hur dem hade smugglat ut den och sen slog det mig, dem hade kanske inte smugglat ut den.

”Dem vet var ni är eller hur?” frågade jag argt. Jag tittade på Alice som satt bredvid mig. Hon nickade. Jag gnisslade tänder. ”Men dem bryr sig inte om er eller?” Alice skakade på huvudet.

”Dem litar på er”, sade hon. Jag började skrattade. Alice rynkade pannan.

”Dem litar inte alls på oss men dem vet att ni kommer hjälpa varandra och låta oss dö om ni nu behöver”, sade jag när jag hade slutat skrattat. ”Rättare sagt offra oss om det skulle behövas”, sade tillade jag lite mer surare. För det var sant.

”Det är inte sant”, sade Alice och jag fnös och tittade ut genom fönstret så jag inte skulle stirra ondskefullt på henne som ett litet barn. För det var en sak jag verkligen kunde göra och brukade göra, men jag skulle inte göra det mot Alice. Jag skulle verkligen inte verka mindre i hennes sällskap fast hon var äldre än mig, både i ”vanlig” ålder och i ”vampyr” ålder.

   Vi kom fram till flygplatsen någonstans som jag inte hade koll på för jag brydde mig inte så mycket om det för att vara ärlig. Jag behövde inte veta var vi var. Jag visste att vi alltid skulle komma hem igen någon gång och det räckte för mig. Jag behövde inte ens hålla reda på något men incheckningen till flyget eller något sånt eftersom dem andra gjorde det. Men jag visste hur man gjorde och sånt. Leon hade varit noga med att lära mig det som en stolt far. Lite skrattretande men så var det i vår värld. Min och Leons. Det tog några timmar att åka till Italien men när vi kom dit var det soligt och därför fick vi täcka oss rejält och det var inte så roligt. Jag hatar att ha för mycket kläder på mig, särskilt på huvudet. Fast jag gillade lager, hmmm. Hur går de ihop egentligen? Aja, inget jag behövde tänka på just nu.

   Felix och Demetri kom som vanligt och mötte oss och följde oss ner till Aro, Caius och Marcus. Jag visste mitt uppdrag och dem andra visste sitt. För vi hade faktiskt inte samma. Dem skulle försöka ta reda på var Rosalie befann sig medans jag skulle försöka förföra Marcus. Detta kunde gå åt helvete och detta kunde bli roligt. Det var bara för mig att ta reda på om några minuter.

   Men när vi kom in i det stora rummet stannade jag tvärt. För i rummet stod en lång tjej som kanske var i min ålder. Hon hade rakt orangerött hår som räckte till axlarna. Hennes hår var nästan rödflammigt som eldlågor. Hon hade en lugg och hennes ögon lös röda så hon var definitivt en vampyr. Hennes näsa var smal och hon hade stora ögon och två streck som föreställde hennes mun. Men det som gjorde att jag stannade var att denna tjej var inte vilken tjej som helst. Hennes namn var Emalia och hon var min syster.

 

Här ger jag er ett litet treat. Det andra kapitelet av Deep under dagen före jag hade tänkt släppa det och bara för jag har skrivit klart kapitel 3 ;) Så kommer göra så att varje gång jag har skrivit klart ett kapitel kommer ni få det före det andra om ni hänger med :P Men här är det iaf (L)

____________________________________________________________________________________

Kapitel 2

 

När chocken hade gått bort gick jag och satte killen i soffan. Efter det hörde jag ett skrik och jag vände mig hastigt om redo att anfalla. Varför jag reagerade så vet jag inte. Jag brukar inte vara så inne på slagsmål och annat sånt. Jag brukade vara en avslappnad tjej. Men idag var jag på hel spänn hela tiden. Det var en ovanlig känsla som jag var redo att släppa.

   Den som skrek var Taylor. Hon hade sprungit fram till Emmet och Leon och nu hängde hon på Emmets arm. Emmet visade tänderna och försökte bita henne. Jag suckade och sprang fram till Emmet, Leon och Taylor. Leon skrek åt både Emmet och Taylor. Fast det enda han skrek var deras namn. Inget fantasifullt där inte. Leon var inte så mycket för fantasi, han var mer klassisk.

   Jag tog tag i Taylors hår och slängde henne in i väggen vid ytterdörren. En stor krash hördes och sen föll Taylor till golvet. Ett stort hål syntes i väggen. Leon fräste och kämpade ännu hårdare mot Emmets grepp. Jag ryckte bara på axlarna och tog tag i Emmets hår. Jag drog honom bak så han förlorade greppet om Leons hals. Leon flög bort till Taylor som fortfarande låg medvetslös på golvet. Jag släppte Emmets hår och pekade på en stol som stod vid bordet som stod i mitten av köket. Emmet satte sig ner utan ett ord. Det var skönt. Jag satte mig på stolen mitt emot Emmet.

”Leon, skit i henne för en minut och kom och sätt dig”, fräste jag. Leon fräste tillbaka som skulle ha gjort att vem som helst skulle ha ryckt till. Men jag var van vid Leons beetende så jag bara ryckte på axlarna och slängde med mitt hår.

”Vem menar du?” frågade jag Emmet. Emmet tittade ner i bordet. Det var ovanligt att se en vampyr böja med huvudet så. När Emmet höjde på huvudet såg jag varför. Han grät. Inte med tårar, vi har inga tårar. Men hela hans ansiktsuttryck visade att han hade ont och inte i sin hand eller nått sånt utan i hans hjärta. Någon han älskade väldigt mycket var sårad eller i detta fallet försvunnen.

”Rosalie”, andades jag. Emmet nickade på huvudet och tittade ner igen. Jag var glad över det. Smärtan i hans ansikte var inget jag gärna ville se. Leon satt bredvid oss sen.

”Hur försvann hon?” frågade Leon. Dum fråga. Tror han Emmet skulle suttit här om han visste det?

”Tror du jag skulle sitta här om jag visste det”, sade Emmet. Whoa, kan han läsa tankar? Nä, just det. Det är Edward som kan det.

”Förlåt mig”, sade Leon och lutade sig tillbaka i stolen med händerna uppsträcka i en jag-ger-mig-gest. Precis som han hade gjort innan jag åkte idag. Det var nästan som hans signum-gest. Ha, roligt, Pam. Leon lade händerna bakom huvudet och lutade sig längre bak så hans stol bara stod på två ben. Jag förde min fot till det högra stolsbenet och tryckte på lite så Leon flög bak och slog huvudet i bänken. Jag skrattade. Men det gjorde varken Emmet eller Leon. Leon hade redan kommit på fötter och blängde surt på mig. Jag fortsatte att skratta och rycke på axlarna. Plötsligt kom Emmets knytnäve ner i bordet så det blev en liten inbukning på det. Jag plutade med läpparna när jag såg det.

”Du kan hälsa Esme att jag måste ha ett nytt bord”, sade jag surt till Emmet. Leon satt i sin stol igen, upprätt. Men det gjorde inte Emmet längre. Han hade flugit upp så snabbt så stolen ramlade i golvet och väckte vår middag. Killen grymtade till borta i soffan och jag ställde mig snabbt upp. Fast jag hade högklackat och en tajt kjol ramlade inte min stol i golvet. Jag tittade på Emmet.”Ursäkte mig, men jag är törstig och morfinet har precis gått ur hans kropp så det är middag. Om du vill ha kan du få”, sade jag och gick bort till killen. Jag hoppade över soffan och landade i knäet på honom. Jag satte min hand på hans haka och puttade bort det så jag kunde se hans blodådra pumpa blod på hans hals. Jag tittade inte på Leon eller Emmet när jag stack tänderna i hans hals och drack. Det kändes skönt att släcka min törst. Jag var inte så värst törstig. Men det var ändå gott och skönt att känna blodet flöda ner i min hals och runt i min kropp. Jag kunde känna hur det gjorde mig friskare och starkare. Jag kunde fortfarande smaka morfinet och därför gav den inte den riktiga fulla effekten och det var inte lika gott, men bättre det än att ha en skrikande mat.Det hände ibland men det var bara att knäcka nacken av dem precis innan. Blodet smakade fortfarande bra om man drack direkt efter det.

   Efter jag kände mig full lämnade jag kroppen och torkade mig runt munnen. Jag tittade på Leon som stod bakom soffan och väntade på hans tur. Direkt när jag lämnade killen tog Leon tag i hans hand och började dricka ur hans blodådra på handleden. Jag gick och satte mig vid Emmet som hade satt sig ner igen. Hans ögon lös med både törst och avsmak.

”Du får ta för dig”, sade jag och gestade mot killen och Leon. Emmet svalde och skakade på huvudet. Jag ryckte på axlarna.

”Jag kan inte svika min familj”, sade han och svalde igen.

”Ingen behöver veta”, sade jag och lutade mig över bordet så jag kom honom närmare. Emmet tittade på mig.

”Dem skulle se mina ögon”, sade han och pekade på mitt ansikte. ”Jag tror det är första gången som jag ser dina ögon röda. Säg mig, varför använder du linser? Är det inte irriterande?” Jag rätade på mig igen och skakade på huvudet.

”Det är första gången du ser mina ögon röda eftersom jag precis har ätit och jag gillar att se mina ögon blåa plus att det är lättare att locka in sådana som han-” jag pekade med tummen bakom mig på killen ”-hem och nä det är inte irriterande längre för jag har lärt mig att ha dem på mig. Plus att jag har inte dem när det är mörkt för då behöver jag hela min syn. Nöjd?” Jag tog upp min hand och tittade på mina naglar och smackade med tungan. Jag gillade inte särskilt mycket att behöva förklara detta om och om igen. Alla ville veta det. Leon ville veta det i början, alla i familjen Cullen ville veta det i början och jag förklarade det snabbt då. Så nu var den enda som visste hela sanningen Emmet. Emmet som nog inte skulle orka berätta det för någon annan för han var full av sorg och elände. Det kanske var fel av oss att äta när han var här men detta var vårt hem och han behövde inte vara här heller. Han kunde gå om han ville men det gjorde han inte. Han stannade. Så det var inte vårt fel att han mådde dåligt för att hans kära Rosalie var försvunnen och att han var extremt törstig.

”Vart tror du hon kan vara?” frågade Leon och satte sig vid bordet. Jag hade inte ens märkt att han hade slutat dricka. Jag tittade bak på killen som nu var helt tömd på blod. Hans huvud låg bakåt så jag kunde se hans livlösa ögon.

”Jag vet inte och det är det som gör mig så jävla irriterad. Ingen av dem andra har någon idé heller”, sade Emmet och en knytnäve till for ner i bordet. Det gjorde inte så jag hoppade till men det gjorde så jag vände mig om och tittade på honom.

”Hey, var försiktig med bordet eller ska du betala ett nytt hade du tänkt dig?” Jag tittade ner och såg ännu en inbukning på det. Jag suckade och skakade på huvudet. Jag kände mig rastlös så jag ställde mig upp och gick bort till Taylor. Jag hukade mig ner och tog bort hennes hår från hennes ansikte. Leon fräste till och puttade bort mig. Jag fräste tillbaka och ställde mig upp. 

”Håll dina äckliga tassar ifrån henne”, snäste Leon.

”Ah”, utbrast jag och spärrade upp mina ögon och gapade åt honom. Sen barnsligt nog lade jag armarna i kors och vände ryggen åt honom.

”Kan ni fokusera tack”, sade Emmet och ställde sig upp igen så hans stol ramlade i golvet. Jag blängde på honom och skakade ut mitt hår. Jag rann mina fingrar igenom det och tog ut dem små tovorna som hade bildats. Sen satte jag mig ner igen bredvid Leon och framför Emmet. Emmet tittade ner i bordet igen.

”Ni blir verkligen lätt rastlösa, va?” frågade han och jag kunde inte hjälpa det men att börja skratta. Leon sparkade till mig på benet. Jag stirrade på honom i några sekunder innan jag hoppade på honom så både han och stolen flög i golvet.
”Kan ni inte lugna ner er för en sekund? Jag behöver verkligen er hjälp.” Jag reste mig upp igen och slätade ut mina kläder och rättade till mina svarta nylonstrumpor. Jag tittade på klockan som stod på kylskåpet. Det var snart midnatt och det menade att jag fick byta kläder. Jag hade alltid på mig samma kläder i 24 timmar och sen bytade jag vid 12-slaget. Fast ibland brukade dem bli skitiga och jag var tvungen att byta tidigare än så, men det gjorde inget precis. Jag bytade bara om när jag hade haft dem i 24 timmar då. Såklart blev det lite längre ibland och lite kortare ibland.

”Varför vill du ha vår hjälp egentligen? Jag menar, kan inte din egna lilla familj hjälpa dig?” frågade jag Emmet nonchalant, fast egentligen ville jag verkligen veta, mer än jag borde.

”Dem vill inte åka till Volturi eller jag är för rädd för att fråga. Du förstår, vi har haft stora problem med Volturi redan och jag vill inte sätta mer stress på dem. Men jag tror verkligen att dem kan hjälpa oss hitta Rosalie”, sade Emmet och man kunde se på hans ställning att han skämdes. För vad visste jag inte och jag orkade heller inte fråga. Eller så ville jag bara inte veta. Ärligt talat visste jag inte riktigt.

”Volturi?” frågade Leon som hade kommit på fötter nu. Han hade också ställt upp både hans stol och Emmets så Emmet satt ner igen. Emmet nickade bara.

”Tror ni jag kan flörta med Marcus när vi är där nere. Jag ville verkligen ha lite spänning eller så kanske jag ska prova med Aro eller Caius först. Caius skulle vara rolig och se hur han reagerar”; sade jag tankspritt. Det skulle faktiskt vara roligt att göra det, men oddsen fanns att jag skulle bli dödad.

”Dem har fruar”, sade Leon bestämt och allvarligt. Jag gillade inte hans ton riktigt.

”Åh, just det”, sade jag som om jag inte visste det. ”Men Marcus har inte.” Jag satte mig ner igen.

”Gör inte så vi blir mördade tack, Pam, när vi är därnere”, sade Leon och sneglade på mig. Jag ryckte bara på axlarna.

”Så vi ska åka dit?” frågade Emmet chockat.

”Jag antar det”, svarade jag och flinade.

Så här har ni, det första kapitelet av Deep under. Hoppas verkligen ni gillar detta lika mycket som Poisonous life :) Tack för alla fina kommentarer, jag gör detta för er :*

____________________________________________________________________________________

Kapitel 1

 

Jag älskade verkligen den lilla stugan Esme och Alice gjorde till mig och Leon. Det är en sådan sak jag verkligen uppskattar. Fast dem kanske gjorde det för dem är rädda för Leon men vem bryr sig egentligen? Inte jag iallafall. Haha. Jag känner bara för att skratta ibland. Haha. Det känns så avslappnat och skönt. Eller så var dem kanske rädda för mig. Det gjorde så jag skrattade högt och inte bara inne i mitt huvud.

”Vad skrattar du åt?” frågade Leon bakom mig. Jag hoppade upp snabbt och satte mig i anfallsposition. Leona backade några steg med händerna i ett jag-ger-mig-uttryck. Jag rätade på mig och skrattade.

”Det där”, sade jag och satte mig ner i soffan igen. ”Var är din lilla människa då?” Leon ryckte på axlarna och öppnade kylskåpet. Ni kanske undrar hur jag kan höra hur någon rycker på axlarna när jag sitter med ryggen emot, men när man är vampyr och har ra hörsel samt när man har bott med samma person i sex år utan någon sömn kan man urskilja sånt.

”Hon kommer över senare tror jag. Men kan du hämta henne? jag orkar verkligen inte.” Jag suckade, jag hatade att vara slav åt Leon. Men jag antar jag var tvungen att göra det.

”Är du hungrig?” frågade jag honom när jag reste mig upp från soffan. Jag kom på att han hade öppnat kylskåpet innan och nu när jag stod så jag kunde se honom såg jag att han höll en gurka i handen. ”Eh, vad ska du med den till?” Jag höjde mitt ögonbryn och satte handen mot på min höft. Leon stirrade stumt på mig i några sekunder.

”Jag har sett Taylor äta en och hon tycker det är gott”, svarade han sedan. Jag stönade och himlade med ögonen.

”Herregud, Leon. Hon är inte som oss. Du är vampyr och hon är människa, glöm inte det. Så lägg ifrån dig den dumma gurkan och svara på min fråga.” Leon grymtade men lade ifrån sig gurkan på köksbordet.

”Jag antar jag kanske är det”, sade han samtidigt som han gick in i hans rum. Man kan inte precis kalla de sovrum eftersom vi inte sover, men det var iallafall hans rum och han hade en säng och jag fick inte vara här när Taylor också var här. Ni kan väl räkna ut resten av det. Jag tog min kappa och satte i mina blåa linser innan jag spang till vår bil som inte är på samma ställe som vår stuga. Fråga inte varför, vi vill bara ha det så. Efter tio minuter var jag i Port Angeles som ligger utanför Forks. Du förstår, jag får inte jaga inne i Forks pågrund av Cullens. Dem tror dem bossar över mig, men det gör dem faktiskt inte. Men Leon gör. Han är min skapare och jag känner en viss respekt mot honom då. Inte alla vampyrer gör det, men jag var bara sjutton när han förvandlade mig och därför kunde han inte bara lämna mig. Han var tvungen att lära upp mig som en pappa. Fast jag aldrig och kommer aldrig kalla honom det. Det skulle bara vara fel eftersom han dejtar en som är lika gammal som mig. Ärligt talat kan jag inte förstå hur Taylor tänker. Om det är för han är farlig eller något som gör att hon gillar honom. Dessutom visste hon redan om oss innan dem blev tillsammans. Sen kan jag inte förstå hur Leon faktiskt står ut med att ha sex med henne. Jag menar han kan ju inte bita henne. Men ni ska se hur det ser ut efteråt. Jag säger bara en sak; jag går aldrig in där frivilligt och glöm att jag städar upp efter dem. För att vara lite taskig mot honom har jag sagt att han heller inte få anställa någon, isåfall måste han döda henne efteråt och tro mig det har han gjort. Men städerskor är inte lika goda som unga killar som fortfarande är oskulder. Tro mig, jag har inte sex med dem. Det har jag inte. Jag är inte en sån tjej. Men Leon gillar inte den typen. Han gillar gamla kvinnor. Hur förstår jag inte, men han får stå ut med min smak eftersom det är jag som lagar maten.

   Då fick jag syn på honom. Han var lång, ung och såg ut som en oskuld som försökte se ut som han inte var det. Ironi, är inte det livets gåva? Jag hoppade ur bilen och gick fram till honom. Han tittade upp eftersom jag hade högklackade stövlar på mig. Jag hade alltid högklackade skor på mig så det var inget konstigt med det precis. Killen tittade rakt på mig och jag log mot honom precis innan jag trillade. Detta var en del av min lilla jakt, tro mig jag trillar aldrig normalt sett förutom när jag fejkar det eller när Leon puttar mig. Men som alla andra gånger gick killen på det.

”Oh, gud, hur gick det?” sade han och hukade mot mig. Det var kallt, molnigt och blåsigt ute. Annars skulle inte jag vara ute. Min kappa hade åkt undan mina ben så han kunde se mina långa ben som just nu var svarta pågrund av mina nylonstrumpor. Jag hade en svart kjol med rosa mönster på och ett rosa linne som också visades. Jag visste att min svarta kappa hade blivit smutsig och jag var tvungen att lämna in den på kemtvätten som så många andra gånger. Men jag hade såklart inte skadat mig och därför kunde jag lätt ta tag i killens händer och låta honom dra upp mig.

”Det gick bra, tror jag. Gud, vad klumpig jag är. Just när jag ser en söt kille. Så typiskt mig”, klagade jag högt. Fejk, såklart men det visste ju inte han.

”Det är lugnt. Behöver du hjälp någonstans?” Gud vad han var trevlig. Detta var ju alldeles för enkelt. Jag hade kollat ner i marken hela tiden för att nu få den fulla effekten. Jag slängde upp med mitt huvud så mitt hår kom i hans ansikte. Sen tittade jag honom rakt in i ögonen och jag kunde se han smälta inombords. Det var just därför jag bar blåa linser, för att kunna locka in oskyldiga killar i baksätet på min bil lättare. Om jag skulle haft röda ögon hade dem ryggat bak, tro mig jag har provat och det var mycket svårare. Det slutade med att jag dödade honom på fläcken. Men jag gillade att ha dem levande.

”Följ med mig”, sade jag och lade handen på hans kind. Det här funkar inte alltid, men jag kunde riktigt lukta att han var oskuld och ni vet vad oskulder alltid tänker på när dem träffar en ung snygg oemotståndlig tjej som mig. (Inte för att skryta nu, men det är sant.) Men lätt som en plött följde han med mig till min bil och jag satte honom i baksätet. Sen tog jag upp en spruta morfin och injicerade honom med den och sen var han omedveten. Jag tog av mig min kappa och slängde den på sätet bredvid honom. Sen stängde jag dörren och gick runt. Jag fixade så det såg ut som han sov och det gjorde han ju faktiskt.

   Efter det åkte jag till kemtvätten och lämnade min kappa. Sen var jag Leons lilla slav och hämtade Taylor. Olyckligtvis öppnade Kristen dörren. Kristen fullständigt hatade mig, jag vet inte varför. Kanske för jag hade gjort så hon inte kunde babbla på en gång, kanske för jag hade berättat att hennes lilla pojkvän var en skepnadsskiftare. Jag menar jag hade inte stött på hennes kille första gången jag hade träffat henne. Jag hade bara haft lite roligt med hennes kompisars killar. Men ärligt talat ville jag inte ha någon kille efter mig, det skulle bara vara så himla jobbigt med allt. Nä, jag vill åka till Spanien och bevisa att vampyrer kan bli solbrända även efter förvandligen. Den tanken fick mig att börja asgarva. Kristen tittade oförstående mig och hennes lilla ansiktsuttryck gjorde bara att jag skrattade ännu värre.

”Vad är det som är så himla roligt, Pam? Ska du hämta Taylor eller?” snäste hon. Jag slutade att skratta tvärt. Varför var hon alltid tvungen att förstöra mitt humör? Jag hatade att vara runt henne.

”Ja, jag ska hämta Taylor men tro inte jag tycker om det.” Jag korsade armarna och tittade bort samtidigt som jag skakade ut mitt hår. Kristen tittade runt mig och andades in.

”Vem fan är det där?” sade hon upprört och puttade undan mig när hon marscherade bort till mig bil. Jag suckade och gick in i huset.

”Taylor! Bilen är här!” Efter jag hade sagt det gick jag ut ur huset igen. Kristen stod och knackade på rutan som killen hade sitt huvud mot.

”Vem är det?” frågade hon bestämt utan att ta blicken ifrån honom. Än en gång hade jag blivit avslöjad pågrund av mina klackar.

”Vad? Vill du ha honom istället för din kära skepnadskiftare?” sade jag och öppnade förardörren. Men Kristen ville antagligen inte att jag skulle sätta mig för hon stängde den lika fort.

”Nä, jag vill veta vad du tänker göra med honom”, sade hon bestämt och tittade mig in i ögonen. Jag suckade och himlade med ögonen.

”Jag eller vi tänker äta honom. Förlåt mig, men jag blir också hungrig.” Jag använder en hårdare ton än jag brukade och det gjorde mig illa till mods. Kristen tog verkligen inte fram dem bästa sidorna av mig och jag gillade det inte. Fast jag var vampyr ville jag ha kvar lite mänskliga känslor. Jag kunde känna romantik, sorg, sympati(för dem som var värda det) och ilska. Alla känslor som människor också känner. Kanske inte på samma nivå men jag kände dem fortfarande. Jag var inte helt säker om Leon gjorde det, men det var hans val. Inte mitt.

Just då kom Taylor ut med en stor väska.

”Säg till mamma att jag spenderar natten med Sarah”, sade Taylor och gick runt bilen och öppnade dörren till baksätet.

”Framsätet”, sade jag snabbt till henne och hoppade in i bilen innan Kristen kunde stänga dörren för mig igen. Kristen hoppade till och likadant gjorde Taylor. Jag kunde inte förstå hur dem inte hade lärt sig att leva bland vampyrer än. Det hade faktiskt gått ett halvår snart sen Taylor hade fått reda på vår värld och Kristen hade känt till det innan det också. Nästan ett år snart hade jag hört. Det var inte precis så att jag hängde ut med Alice, Rosalie eller Bella. Faktum var att dem hatade mig. Direkt när jag kom in genom dörren flög dem över sina män. Töntigt jag vet. Men antagligen var jag ett hot mot dem. Eller så kanske ville dem skydda mig. Huh, det hade jag aldrig tänkt på innan. Det kanske jag borde nu. Haha, undra vad dem skulle säga om jag kommer in och säger tack istället för här har ni mig.

   Åkturen till vår lilla ”parkering” var lugn och tyst. I den stunden var jag faktiskt glad att Leon hade valt Taylor för antingen var hon för rädd för att säga något eller så gillar hon inte att prata helt enkelt. Jag hoppades lite på det första alternativet. När man var vampyr var det alltid roligt med folk som var rädda för en. Det fick en att få bättre självförtroende. Som när en människa får en komplimang om deras utseende.

    Vi hoppade ut bilen samtidigt, men bara för att visa upp mig gjorde jag det lite snabbare så när Taylor stängde hennes bildörr hade jag redan tagit ut killen ur baksätet. Jag höll honom i armarna som ett litet barn.

”Hoppa upp på min rygg”, sade jag till Taylor. Jag gick och ställde mig några meter från bilen och väntade på Taylors fotsteg. Dem kom inte. Jag vände mig om och tittade på henne. Hon stod och tvekade. Jag suckade.

”Jag kan inte ringa din lilla pojkvän och säga att han ska komma. Jag vill att middagen ska vara en överraskning och att jag har hämtat dig. Så gör som jag säger nu.” Taylor nickade och gick fram och klättrade upp på min rygg. Jag tänkte säga till henne att hålla i sig men sen antog jag att Leon hade sprungit med henne flera gånger innan detta. Fast jag undrade om hon var beredd på min hastighet. Jag var mindre än Leon – både min kropp och hur länge jag har varit vampyr – och därför springer jag snabbare än honom, snabbare än dem flesta vampyrerna också eftersom jag dricker människoblod.

   Jag hade rätt, Taylor hade inte varit redo på min fart och jag kände hur hon tog tag i mitt hår och höll samtidigt fast om min hals. Om jag inte skulle ha redan varit död skulle jag varit det nu efter hennes grepp.

    Men det tog inte lång tid innan vi var framme vid min stuga. Jag stannade och lät Taylor hoppa av sen sprang jag upp till dörren. Jag väntade inte ens på att Taylor skulle komma. Jag tittade bakom mig och såg hur hon gick sakta uppför trappan till dörren. Jag fnissade och öppnade dörren. Men det som jag såg framför mig var jag verkligen inte beredd på. Emmet höll Leon om halsen uppträngd till väggen bredvid kylskåpet. Jag blev så chockad att jag nästan tappade killen jag höll i armarna.

”Var är hon?” skrek Emmet och tittade på mig.

Så nu har det sista kapitelet av PL varit uppe i en dag så jag tänkte berätta lite mer om uppföljaren som jag redan har skrivit två kapitel på som kommer upp alldeles snart. Jag har bestämt mig för att kalla den Deep under, kan hända jag bytar namn på den för det inte känns riktigt så ni vet det. Men som jag redan har berättat kommer det inte vara ur Kristens synvinkel längre och därför kommer den inte vara på "svenengelska" längre utan bara på svenska helt enkelt :) Den nya berättaren är Pam som ni fick veta litegrann om i det sista kapitelet. Pam kommer från Sverige och därför tänker på allt i svenska och eftersom hon kan alla språk hon hör pratar alla på svenska med. Jag hoppas ni kommer gilla det lika mycket som Poisonous life. Första kapitelet kommer imorgon för jag har tänkt införa en ny grej med. Om jag hinner kommer ni att få ett kapitel varje söndag eller varann ;) så ni vet när de kan vara inne och inte :) Men vi får se med den saken. Här får ni en liten smygtitt också på kapitel 1: 

"Killen tittade rakt på mig och jag log mot honom precis innan jag trillade. Detta var en del av min lilla jakt, tro mig jag trillar aldrig normalt sett förutom när jag fejkar det eller när Leon puttar mig. Men som alla andra gånger gick killen på det.

”Åh, gud, hur gick det?” sade han och hukade mot mig. Det var kallt, molnigt och blåsigt ute. Annars skulle inte jag vara ute. Min kappa hade åkt undan mina ben så han kunde se mina långa ben som just nu var svarta pågrund av mina nylonstrumpor. Jag hade en svart kjol med rosa mönster på och ett rosa linne som också visades. Men jag hade såklart inte skadat mig och därför kunde jag lätt ta tag i killens händer och låta honom dra upp mig.

”Det gick bra, tror jag. Gud, vad klumpig jag är. Just när jag ser en söt kille. Så typiskt mig”, klagade jag högt. Fejk, såklart men det visste ju inte han.

”Det är lugnt. Behöver du hjälp någonstans?” Gud vad han var trevlig. Detta var ju alldeles för enkelt. Jag hade kollat ner i marken hela tiden för att nu få den fulla effekten. Jag slängde upp med mitt huvud så mitt hår kom i hans ansikte. Sen tittade jag honom rakt in i ögonen och jag kunde se han smälta inombords.

”Följ med mig”, sade jag och lade handen på hans kind. Det här funkar inte alltid, men jag kunde riktigt lukta att han var oskuld och ni vet vad oskulder alltid tänker på när dem träffar en ung snygg oemotståndlig tjej som mig. (Inte för att skryta nu, men det är sant.) Men lätt som en plött följde han med mig till min bil och jag satte honom i baksätet. Sen tog jag upp en spruta morfin och injicerade honom med den."