Kapitel Två

Ensam. Förr skrämde ensamhet mig, men nu är ensamheten det bästa jag vet. När man var ensam tog man ansvar för sina egna saker, och inte för någon annan. Om man skräpat ner, plockar man upp det, om man vill göra något, gör man det. Ensamhet är mycket enklare.

Särskilt när man jagar, då behöver man bara tänka på sig själv.

Med törsten släkt efter en lång jakttur sprang jag hem.

Men när jag kom på baksidan hörde jag röster inifrån, och stannade jag i en rörelse, stod blick stilla och lyssnade.

”Hon behöver inte veta än, vi kan kanske fixa det innan det hinner bli ett problem” hörde jag Jasper viska.

Problem? Vad för problem? Hade jag gjort något? Tankarna snurrade, men jag kunde inte komma på något som jag gjort som kunde klassas som ett problem.

”Så hon ska inte få veta förens det kanske händer något? Det låter ju mycket bättre!” Alice höjde rösten. Sedan sa hon något som jag inte riktigt uppfattade, men det lät som om hon sa Carlisles namn.

”Jag håller med Alice, att säga anser jag som bäst” sa Carlisles med hans myndiga stämma.

”Hennes humör” sa Rosalie, och jag vet inte om det var menat som en fråga eller som ett konstaterande.

”Hon har en poäng” skrattade Emmett.
Varför tyckte alla att jag hade humörs problem? Jag brukade inte vara arg på dem, bara när de var arga på mig.

Antagligen hade antingen Esme eller Alice kollat sådär som bara de kan, för han slutade skratta och viskade ”förlåt”

Jag skrattade tyst för mig själv, men slutade när dem började prata igen tystnade jag.

”Jag tycker att hon har rätt att få veta” sa Esme som hade varit tyst hela tiden.

”Jag håller med, jag menar, jag hade velat veta om det var jag.” Sa rosalie.

Jag vart frustrerad, vad var det de ville men inte kunde berätta för mig?

Alice harklade sig högt och gick mot fönstret ”Bella, välkommen hem” hon log och såg ut som om jag inte stod och tjuvlyssnade, utan som om jag precis kommit hem från en lång resa.

Jag log ett snett leende tillbaka, jag väntade på utskällningen.

”Kom in” sa hon och gick ifrån fönstret.

Jag stod kvar, velande om jag verkligen ville gå in. Utskällningen kanske skulle komma när jag gick in. Men jag kunde inte låta bli att gå in i huset bara för att jag var rädd att bli utskälld.

Jag sprang runt huset och in genom framdörren. Det var knäpptyst när jag kom in, ingen sa ett ljud.

Jag gick in till det stora matbordet som vi använde som samlings bord och liknande. Alla satt tysta och kollade på mig. Det var så obehagligt att jag rös. Någonting var fel, jag kände det på mig.

”Sätt dig ner” Esme drog ut en stol som stod bredvid henne och log mot mig, ett leende som inte riktigt nådde ögonen. Men jag gjorde som hon sa och gick och satte mig. Jag tog ett djupt andetag och kollade mot Carlisle och Alice som satt mittemot mig. Alla var samlade utom Edward och Bella, dem var… När jag tänkte efter så kom jag på att jag inte visste vart dem var, ingen hade sagt det.

När jag var nära på att öppna munnen för att fråga började Carlisle tala.

”Kommer du ihåg vad som hände när du blev omvandlad?” frågade han och kollade på mig. Jag gick igenom allt i huvudet som jag visste.

”Ja, ja jag tror det” svarade jag osäkert. Jag var inte säker om allt jag kom ihåg var korrekt, det var med människosinnen jag hade upplevt dem. Jag kollade ner på bordet, på de små, nästan obefintliga hacken var. Det var ett antikt bord, så någon hade antagligen använt det väl, men Esme hade gjort i ordning det så det vart otroligt fint.

”Allt precis innan omvandlingen med?” frågade Alice och jag kollade upp för att se på henne. Vad menade hon med det? Var det något viktigt jag skulle behövt komma ihåg? Jag skakade på huvudet, som om det skulle hjälpa mig att förstå.

”Vadårå?” frågade jag förvånat.

”Tja, vi har stött på ett problem” sa Carlisle, men avbröt sig och kollade sedan på Alice.

”Vadå? Jag fattar ingenting!” Sa jag och började känna oron växa snabbt, kunde dem inte bara berätta?

”Vi får ta och ta berättelsen från början, så du får hela sanningen” sa Alice och kollade medlidsamt på mig, men kollade sedan uppmanade på Carlisle.

”Tja, till att börja med… Det var inte jag som omvandlade dig, Alex” Orden sköt emot mig med sådan kraft att jag drog för andan. Carlisle, som hade förvandlat alla i hela familjen utom Jasper, hade inte förvandlat mig. Men när jag tänkte efter ordentligt, så kom jag på att dem aldrig hade sagt att han hade förvandlat mig. Så ingen hade väll ljugit för mig antar jag.

”Jag förstår om det kommer som en chock, för jag har antagligen fått dig att tro att det var jag.” sa Carlisle lugnt. ”Men vi har inte vetat vilka det var som bet dig, när jag hittade dig var du så skadad. Och någon hade redan bitit dig, så jag kände mig skyldig att hjälpa dig.”

”Jag vart så förvånad, jag såg ingenting. Jag ser fortfarande inte exakt vem det var.” Alice fundersam ut, men även frustrerad. Men mina tankar gick tillbaka till vad Carlisle hade sagt, att han kände sig skyldig att hjälpa mig. Jag kände hur mina handflator började sticka av kyla, men jag brydde mig inte.

”Jag ser vad som händer, men inte vem det är som gör det.” Sa Alice och kollade på mig.

”Vad händer?” vad snackade Alice om? Nu var hela mina händer iskalla, jag försökte röra på fingrarna så det skulle bli varmare, men det hjälpte inte.

”Dom tycker att vi har tagit dig, dom tycker att du tillhör dem.” Alice kollar oroligt på mig. ”Dom kommer för att hämta dig. Och dom kommer att göra det med våld.” sedan blir hennes blick sorgsen, ”Om du inte vill ansluta dig till dem såklart.” Mina ögon spärrades upp, kylan i händerna hade vandrat upp så att armarna var som isblock. Min andning vart snabb och orolig, jag kollade på Jasper, skulle inte han redan ha lugnat ner mig vid det här laget? Men när jag såg hans frustrerade blick förstod jag att han försökte, men antagligen fungerade det inte. Jag började känna panik, hela min värld höll på att förstöras. Kylan i armarna hade nu letat sig till överkroppen, det var en kyla jag aldrig förut hade känt.

Jag kände en hand på min axel som snabbt drogs undan. Jag kollade mot den sida som anden kom från och jag fick se Esme’s oroliga blick. Hon masserade sin hand, som om det hade gjort ont att ta på mig.

Nu hade kylan letat sig ut i hela kroppen och det kändes som om jag inte kunde röra mig.

”Är du okej Alex?” Alice ord kom så plötsligt att jag vände mitt huvud mot henne i en snabb rörelse och stirrade på henne. Hon stelnade till och stirrade tillbaka.

”Vad händer?” frågade Esme oroligt. Jag tappade fokus på Alice och kände hur kylan i mina fötter började försvinna.

”Alice, vad hände?” frågade Carlisle.

”Jag… Jag vet inte riktigt, men jag tror Alex… Nej, jag är inte säker…” mumlade hon, skakade lätt på huvudet och kollade sedan på Carlisle. ”När hon kollade på mig frös hela jag till. Jag har aldrig känt en sådan kyla.” Alla blickar vändes mot mig.

”motsatt effekt” mumlade Jasper och jag kollade nyfiket upp. Även fast jag fortfarande hade paniken och kylan inom mig, vart jag nyfiken.

”Va?” frågade Alice.

”När hon blir arg, eller sur, då kan hon få folk att koka. Men nu fick hon, tja, panik.” han kollade runt på alla. ”Förstår ni?” Carlisle nickade och kollade på mig.

”Så känslorna kontrollerar hennes gåva?”

”Det verkar som det.” svarade Jasper, ”Jag kunde inte göra något, hennes gåva var som en sköld mot min gåva.”

”Fränt” utbrast Emmett helt plötsligt. Allas huvuden vändes mot honom och han flinade bara tillbaka. ”Vadårå? Det är ju fränt?” Rosalie puttade till honom och kollade förebrående på honom och han kollade frågande tillbaka.

Okej, det var något seriöst fel på mig.

Jag höll upp mina handflator framför mig och studerade dem. Hur mycket skulle inte jag ge för att få vara normal?


Jag hoppas att ni gillar den! :)
Men jag vet, jag är inte så bra på att skriva på svenska xD♥♥

Jag har gjort ett kapitel på min nya fanfic! :)
Jag har inte gjort så jätte mycke rättning på den, men tänkte att ni kunde läsa igenom den och se om ni tycker om den :D

Skriv om det är något jag ska ändra på, eller som är bra som jag ska fortsätta med :)
Allt uppskattas! !♥♥

***ändringar kanske kommer senare!****

Kapitel Ett

  ”Är du säker på att du inte ska stanna hemma idag? Dina ögon är verkligen kolsvarta” Bella kollade oroligt på mig. Detta var andra gången Bella bodde i Forks, hon hade varit här en gång tidigare. Historien om alla problem som hände då, den var inte en historia som man inte ville berätta. Jag skulle kunna berätta den själv om någon bad mig, men såklart skulle jag aldrig göra det, det var en berättelse som endast dem som hade varit med kunde berätta.

Jag pillade på berlocken som hängde i en guldkedja runt halsen. Jag hade fått det av Renesmee när hon hade flyttat iväg själv med Jake. Nessie var min bästa vän, när hon flyttade vart allting som redan var jobbigt ännu jobbigare. Men ingen hade protesterat när hon sagt att hon skulle flytta iväg med Jake, för alla visste att Jake kunde ta hand om Renesmee. Fast jag hade protesterat, fast inte högt. Jag gillade inte att Nessie flyttade, att min bästa vän skulle flytta långt, långt bort, vem skulle vilja det? Men självklart sa jag ingenting till henne, då skulle hon antagligen få skuldkänslor, det var något jag inte ville ge henne mer av. Jake misstänkte nog att jag inte gillade det, men brydde sig antagligen inte, men varför skulle han göra det?

  ”Nej, jag ska till skolan. Det har aldrig varit ett problem förr med att jag går till skolan utan att ha jagat, så varför skulle det göra det nu?” Jag kollade trotsigt på Bella, kroppsligt var hon endast ett år äldre än mig, men psykiskt var hon mycket äldre.

  Bella mumlade något som lät som ”Det är ditt val” till svar, ryckte på axlarna och gav mig sedan nycklarna till den svarta Range Rover som stod i garaget.

  Jag skakade på huvudet och gick ut till garaget, jag hade aldrig förstått mig på Bella, och skulle antagligen aldrig göra det heller. Men det var inget konstigt, jag förstod mig knappt på någon i hela familjen Familj, det kändes konstigt att kalla dem det. Vi var familj, men det kändes som om det var dem och mig, inte som vi.

  Jag skakade på huvudet, livet var så annorlunda, om man nu kunde kalla det ett liv, det jag lever.

  När jag gick ur bilen som stod på Forks high parkeringsplats kände jag allas blickar bränna på mig.

 ”Det är likadant som vilken annan dag” sa jag lågt till mig själv och försökte intala mig att det bara är att ignorera, utan framgång. Jag borde ha vant mig vid alla blickar, men hade inte det, det kändes som om alla blickar brände hål på mig.

  När jag gick bort från bilen bad jag till den gud jag för länge sedan tappat förtroendet för att dagen skulle gå snabbt, sedan gjorde jag en liten korrigering, jag bad att den skulle gå snabbare. En skoldag gick alltid segt, jag kunde inte ens sova på lektionerna. Istället fick jag sitta och tänka, som om jag inte tänker nog som det är?

  När det ringde in för matte satt jag redo på min plats för ännu en lång lektion, ingenting nytt, bara lite algebra.

  Mina tankar vandrade bort, hur hade alla i familjen hittat sina partners egentligen? Eller ja, jag visste ju hur dem hade hittat dem. Men varför kunde inte jag hitta någon jag verkligen gillade? Allt som kändes så lättillgängligt i mitt förra liv kändes nu rent utsagt omöjligt. Chansen att hitta en partner var minimal, så vänta är nog det jag får göra.

  Mina tankar avbröts abrupt av att jag hörde någon som sa mitt namn.

  ”Va?” frågade jag och försökte hitta den som sagt mitt namn, men jag behövde inte leta länge.

  ”Kan du arbeta ensam, eller måste jag ändra grupperna?” frågade matte läraren Mr Cranewood.

  ”Jag arbetar helst ensam, om det går bra.” Svarade jag, och som alltid var det okej med Cranewood.

  ”Det var det jag trodde” Mumlade han och vart sedan upptagen av tvillingarna i klassen som bråkade. ”Alishia och André sluta nu!” skrek han och försökte styra upp bråket.

  Jag kollade bara ner på pappret som det stod vad vi skulle göra på, det var lite enkla ekvationer som jag räknade ut på bara ett par sekunder. Jag skrev ner svaren och sköt sedan undan pappret. Dagen skulle gå väldigt segt idag kände jag på mig.

 

Att mitt liv kunde ta en sådan vändning, jag kunde inte ens förstå att det hänt nu. Nu när jag hade bevis bara genom att kolla på mig själv, men det var något jag inte gjorde frivilligt. Att kolla i spegeln, kolla på det perfekta ansiktet, det gjorde ont. Det gjorde ont att veta att allt det som fanns förut, var borta. Min näsa hade varit aningen krokig, men inte något som hade stört mig, men nu var den perfekt och rak.
Några gånger hade jag blivit så frustrerad att jag slagit sönder spegeln. De första gångerna hade Esme ersatt dem med likadana, dyra, antika speglar. Men när det hände lite då och då, så fick det bli vanliga speglar.

Jag tog en djup suck, att vara perfekt, det var en pina.

Minnena av mitt mänskliga liv var i utkanten, uttryckta av mig. Att börja tänka på minnena från mitt mänskliga liv är tortyr, jag klarar inte av det.

Någon gick förbi min bänk och en vindpust drog förbi mig, den doftade otroligt gott.

Jag kom på mig själv på att sitta och andas snabbt genom näsan. Jag behövde trots allt jaga.

Innan jag hann tänka något mer vibrerade det i fickan. Jag kollade snabbt att inte Mr Cranewood inte kollade, han hjälpte ett par i klassen, och tog sedan upp mobilen.

”Alex, är du okej?” Nessies underbara röst hördes i andra änden.

”Självklart, hur mår du?” det var så länge sedan jag hade fått hört hennes röst. Jake och hon hade bestämt att ingen kontakt var bättre.

”Bra, vi hörs sen. Hejdå” sa hon snabbt och lade sedan på. Tystnaden efter hennes röst var enorm, jag visste inte att jag hade saknat henne så enormt.

Varför undrade hon om jag mådde bra? Varför skulle jag inte göra det?

 

När jag gick ut till parkeringen efter skolan var slut så såg jag att Rosalies röda BMW istället för min bil.

En lapp låg på passagerarsitsen och nyckeln låg under det.

  Jag behövde bilen, så jag bytte. Hoppas du inte var arg.

                            Rosalie

Jag suckade, varför var alla rädda att jag skulle bli arg?

Jag kanske inte älskade dem innerligt, men jag hatade dem inte. Jag lade in en växel och började köra hem.

När jag kom in på uppfarten till huset stod Bella utanför och såg oroligt på mig. Jag tog inte ögonen ifrån henne förens jag var tvungen att stänga dörren till garaget som Bella hade öppnat för mig.

”Hände det något speciellt i skolan idag?” frågade hon så nonchalant hon kunde, men jag hörde att hon var orolig.

”Njaa, inte något speciellt.” Svarade jag och låste bilen. ”Vadårå?”

”Nej, ingenting” sa hon tyst och gick ifrån mig.

Jag stod kvar en stund och funderade, vad menades med allt detta?

Nessie ringer och frågar om jag är ok, Bella som …

Jag springer efter Bella och tar tag i hennes axel bakifrån.

”Har Alice sett något speciellt på sistone?” jag såg i hennes ansiktsutryck att jag hade träffat rätt.

”Vi får ta det när dem andra kommer” Sa Bella och kollade undan.

”Nej, du säger nu!” sa jag och kände hur raseriet började bubbla inom mig. Hon ville inte berätta för mig vad Alice hade sett, alla andra visste utom jag.

”Alex” sade Bella och jag kollade på henne, hon höll krampaktigt sin hand på min. Jag drog snabbt åt mig handen.

”Du får ta och lära dig att kontrollera din gåva”, sa hon och kollade på mig förebrående ”och din ilska.”

Det var väll ändå inte mitt fel, det var ju hon som gjorde mig arg. Och min gåva, jag kunde genom att röra någon få den att börja koka inombords, inte bokstavligt koka, men dem blir så varma att de ber om att få dö. Inte för att jag testat, men det var något Edward hade sagt.

Och hur varmt det blir, det beror på hur arg jag är. Men Jazz och Edward hade pratat om att jag skulle kunna göra det på håll, men att det behövde övning. Någonting jag inte vill, jag vill inte kunna tortera folk på nära håll, ännu mindre på håll.

Jag suckade, ingen i familjen förstod antagligen inte sig på mig. Alla hade gått igenom att när man drack djurblod vart man mer mänsklig, att man ville vara i grupp. Men jag hade aldrig gillat sällskap, en person kanske, men när vi var flera någonstans kände jag mig alltid olustig tillmods.

Var det något fel på mig?