Chapter 8

25^th September, 3.30 pm

Dear diary,

I’m about 2 freak out!!!! I, Nessie, Claire, Becky, Seth and Jacob are on our way 2 the Cullens’ right now. Just a little while ago – like, less than half an hour ago – Becky turned into a mermaid! Dr. Cullen said only 1 could exist at once, and that’s me, but apparently he was wrong. We’re goin to tell Becky about me, Nessie, the guys – BTW, I have to get filled in on that one 2 – and probably Nessie’s family. She’s probably gonna freak, it’s a miracle I didn’t.

I looked out of the window of my parents car and saw that we were about to stop by the huge house. I quickly wrote one last sentence in my diary.

Gotta go, we’re there.

I’ll fill you in later.

I closed the diary right as Jacob stopped the car. I got out and let my diary lay on my seat as I closed the door.

I heard Nessie take a deep, calming breath as she got out of the car too.

“Wow…” Becky breathed, “It’s gigantic.”

“Yeah,” Nessie said nervously, “c’mon, let’s go inside.”

“What’s up with you guys?” Becky asked. “Why are you all acting so weird? And what is it that you wanted to explain but couldn’t do it on the beach?”

“Soon you’ll know…” I mumbled and bit my bottom lip. Normally she wouldn’t have heard that, but now she did and turned her head too look at me weirdly.

Suddenly the doors to Nessie’s house blasted open and in the doorway stood one of Nessie’s uncles – Emmett… I think.

“Why do you all stand out here?” He asked with a big grin on his face. “It isn’t cold, is it?” He asked and looked at Jacob and Seth while laughing at something that must be an internal joke or something.

“Shut up, Emmett.” Jacob glared at him.

Then I saw that Becky had gotten all tense and was staring at Emmett. When Emmett saw her he too froze for half a second before he got a big grin on his face.

“What’re you doing here?” He asked and then turned his head and said – into the house: “Hey, Alice, look who’s here.”

In a second Nessie’s Aunt Alice stood in the doorway bedside Emmett, and when she saw Becky she smiled confusedly. “I didn’t see you coming to visit.”

Becky’s eyes were big as… I don’t know as she stared at Alice and Emmett in shock for a couple of second before she exclaimed: “I thought I’d never get to see you guys again!” and rushed up on the porch and flung her arms around both Emmett and Alice at the same time.

Me, Nessie, Jacob and Seth just stood there staring at them. What the fuck? I thought. Does she know them? Well, obviously she did.

“Um…” I said, “I don’t want to interrupt your reunion, but, do you guys know each other?”

They all let go of each other and Becky looked at me. “Do you remember when I and my family went to Paris for a month about a year ago?”

I nodded. Of course, Becky hade even bought me a gorgeous necklace that I still wore every day.

“Okay, well, I met Alice and Emmett there.”

That was… unexpected… I thought.

Alice had put her fingers to her temples and closed her eyes, now she groaned; annoyed “I can’t see you.” She said to Becky, “Why can’t I see you? My visions worked perfectly fine when we last met.”

I heard movement inside and soon Jasper – Nessie’s other uncle – came out to stand in the doorway behind Alice, with his arms around her tiny waist. “What’s wrong?” He asked her worriedly.

“Jazz, I can’t see Becky… or Sam… in my visions, it all just gets blurry, like with the werewolves.” That must be the guys – the werewolves. I had figured they were something like that, but I quickly looked at Becky’s face to see her reaction to what Alice had said ‘cause she didn’t even know what she was yet.

But she looked perfectly fine… well, almost, but not as shocked as I would have thought. Her eyes only had winded a little and she was starring at Alice. Was that her reaction to werewolves? It didn’t look like much of a reaction at all.

“Well, come on, let’s go inside.” Jasper said and turned and walked in with Alice right behind, her hand in his.

“Does Sam know?” I heard Becky whisper to Emmett when they followed Jasper and Alice.

He nodded and grinned. “And I bet she heard your question too – super hearing, you know.” Then he laughed at Becky’s confused face, of course she didn’t know about me, but according to what she asked Emmett she knew about them.

Becky looked at me. “What does he mean?”

“We’ll explain soon.” I said and walked inside behind Nessie, with Jake and Seth behind me.

“Guys,” Alice said the rest of the Cullens, “this is Becky.”

“The chick we told you about after going to Paris and buying Rose’s birthday present last year.” Emmett said.

The following hour was awkward and confusing, since Becky apparently had seen Alice and Emmett throwing a football between each other one of the first nights when she couldn’t sleep and had gone out for a walk – Alice and Emmett had of course used their super speed and strength while playing. The three of them had become friends after that when they met the morning after so Alice and Emmett could explain everything to her, the reason they didn’t just leave was that Alice had seen in a vision that Becky would get the police after them if she didn’t get to know what was going on – she could be a little cruel when she wanted, but that was one of the things I loved about her.

After we all got to know about Becky’s, Emmett’s and Alice’s history we all helped each other to tell Becky what was going on – about the guys being werewolves and her and me being mermaids.

“Why are there two of you?” Carlisle muttered to himself.

“What if the last mermaid gave us both powers?” Becky said and I instantly picked up what she was thinking.

“Yeah,” I said, “I mean, no one could smell that Becky was one, and she haven’t been addicted to water like me.” Then something else hit me. “What if she can do things I can’t?”

“Yes…” Carlisle said and I could see how his brain started working harder, “that could be right… maybe it wasn’t a coincidence that you two connected like you did.”

Then Carlisle left to go to his study to try to find out more, Esme went into the kitchen to cook us something, Rose went back to brushing her hair and Nessie’s parents went to some meadow somewhere. It was me, Becky, Nessie, Seth, Jake, Emmett, Alice and Jasper left.

“Let’s find out what I can do.” Becky said excitedly – well, she didn’t seem to think this was as awkward as I thought.

“Yeah,” Emmett said and put his arm around her, “I bet you can fly.”

If I was as strong as a vampire, or at least stronger than a human... mermaid, whatever, I’d slapped Emmett in the back of his head. Of course she couldn’t fly; she was a mermaid – not superman. Then, right over Emmett’s head, a bubble of water started forming out of thin air – and when it was as big as a football it fell and splashed onto him.

I started laughing even if I had no idea what had happened.

Did I do that?

It all had happened very fast, only three seconds or something. And Becky hadn’t even gotten a drop on herself, but she had jumped to the side in surprise.

“Om, my God!” She laughed, “What just happened?”

Everybody except from Emmett and Jasper were laughing so hard they probably would die because they didn’t get enough oxygen, Jasper were only smiling, amused. Emmett was shaking his whole body so fast I almost couldn’t see if to get dry – and after a minute or two, he was.

“I-I think that that could, maybe, possibly, have been my fault.” I said and tried to control my laugher and calm down. “I was thinking that I wanted to slap you because of your stupidity – thinking Beck could fly – and then a bubble of water formed out of the air and fell on your head.”

I was happy Emmett didn’t seem the be too upset, but he still made me promise him that we would have a race somewhere in the near future to see who was the fastest of us.

Kap. 4

”Vem var det?” Frågade Renesmee förvirrat när vi rundade ett hörn och Damon inte kunde se oss längre.

Jag suckade tungt. ”Damon Salvatore, ett orginal, jag är inte säker på hur gammal han egentligen är, men han förvandlades när han var nitton.”

”Orginal...?” Renesmee såg ännu mer förvirrad ut.

”Orginal-vampyr.” Sa jag och tog ett kliv över en sten som låg på gräsmattan. ”De första vampyrerna, som senare utvecklades till vanliga vampyrer – som dina föreldrar – vampirer, och moroi.” Jag vände på huvudet och tittade på henne. ”Du är en halv-vampyr, borde du inte veta sånthär?”

”Nja...” Renesmee skruvade på sig, ”jag har alltid levt ganska avskärmat från resten av den magiska världen.”

”’Kej...”

Hoppberget var egentilgen inte bara ett berg, det var en hel – men ganska stenig – strand som låg så att det var ett stort berg med skog till höger om den, campets badplats. Ingen av oss fyra – jag, Renesmee, Jacob eller Seth – tänkte bada, så jag och Renesmee hade inga badkläder med oss.

Det hade inte Jacob eller Seth heller, fick vi veta när vi kom fram och dom redan var där. Eftersom det var middags tid och vi fyra hade ätit innan vi åkte hem från Breakin Falls så var vi de ända där, alla andra var och åt.

”Tja.” Sa jag när vi var några meter ifrån dom.

”Helloo.” Svarade Seth och log mot mig.

Jag fick fjärilar i magen och tittade ner när jag gick den sista biten.

”Hejsan,” sa Renesmee och gav Jacob en liten kyss på kinden, ”har ni träffat ett orginal nån gång?” Frågade hon Jacob och Seth.

Jacob skakade på huvudet och såg förvirrad ut medans Seth sa ”nae...”.

Renesmee log överlägset. ”Det har jag,” sjöng hon, ”han heter Damon Salvatore och är en vän till Miranda.”

”Han är inte min vän,” muttrade jag, ”och föresten, Renesmee, så tror jag inte Jacob och Seth vet vad ett orginal är.” Jag nickade mot dom för att hon skulle se vad jag menade.

”Åh,” sa hon och tittade på Jacob och Seth, ”ett orginal är den första sortens vampyr.” Förklarade hon nöjt.

”Nessie, du verkar tycka att du är mycket bättre än oss,” sa Jacob och la armen runt hennes midja, ”du behöver kanske kyla” – Jacob tog ett hårdare grepp om Renesmee (med ett mycket roat flin på ansiktet, måste jag tillägga) samtidigt som jag såg i Renesmee’s ögon att hon kom på vad han gjorde. Hennes ögon blev stora och hon försökte komma loss – ”ner dig.” Fortastte Jacob och tog henne i famnen och gick ut i vattnet (han hade inga skor och bara shorts på sig).

Renesmee tjöt och skrattade när hon försökte komma loss, men Jacob var starkare. ”Nej!” Skrek hon. ”Min tröja kommer bli förstörd!”

Jag och Seth stod och garvade så mycket att jag  var rädd att jag skulle skita på mig. Medans jag skrattade kunde jag inte undvika att höra vilket vackert skratt Seth hade, och medans jag tittade på honom hördes ett plums och Renesmee  blev tyst. När jag tittade ut mot Renesmee och Jacob reste sig Renesmee ur vattnet samtidigt som hon tog Jacob’s hand som stöd... och så plötsligt hade hon dragit ner Jacob i vattnet också. Vi som inte hade tänkt bada. Då fick jag en skrämmande tanke i huvudet och blev genast knäpptyst. Långsmat vände jag huvudet mot Seth som nu log som en ont vetenskapsman medans han gick mot mig.

”Åh, nej, det kommer du inte lyckas med.” Sa jag och vände mig om och fydde upp på hoppberget – bort ifrån Seth. Snabbt tog jag ut mina saker ur fickorna och la dom på en sten innan jag vände mig mot Seth som hade kommit upp bakom mig. Eftersom jag var närmast kanten tog jag några steg snett år vänster så att jag istället stod närmare skogen. ”Jag kommer ha ner dig i vattnet först.”

Seth skrattade. ”Det tror du va?”

Jag kliade mig på nacken och sa osäkert: ”Nja... kanske inte...”

Genast stannade Seth upp och såg fullständigt förstummad ut. Det hade han nog inte väntat sig. Jag tog chansen och kastade mig mot honom och puttade ner honom i vattnet.

”Ha!” Skrattade jag triumferande när han kom upp till ytan igen.

Hans ögon smalnade. ”Du är ond!” Sa han, inte så högt, men jag hörde det endå. Skepnads-skiftars hörsel.

Jag tog några steg bort från kanten och sprang sen mot den och dök över den, mot vattnet, samtidigt som jag ropade ”Flytta dig!”. Och lyckligtvis så gjorde han det, annars skulle både jag och han fått väldigt ont.

När jag kom upp ur vattnet och öppnade munnen för att ta ett andetag blev den genast fylld med skvättande vatten och jag vände mig snabbt om och spottade ut det.

När jag kom tillbaka till 03:an vid halv 12 möttes jag av nånting jag inte hade sett förut; det var Afrodite. Hon satt ihopkurad till en boll i sin säng och gungade fram och tillbaka samtidigt som hon stönade – och inte på ett bra sett, utan som om något väldigt läskigt hände. Svetten rann nerför pannan på henne och hennes blonda hår låg klistrat runt hennes ansikte, som hon för övrigt lutade neråt i sina knän så att jag inte kunde se det.

För en sekund frös jag till i dörröppningen, sen slängde jag mig frammåt mot Afrodite och satte mig på sänden bredvid henne och tog hennes hand.

”Vad händer?” Frågade jag panikslaget. ”Mår du bra? Afrodite, svara mig!”

Långsamt tog hon upp uvudet från knäna och vände ansiktet mot mig.

Jag drog efter andan. Hon såg förfärlig ut. Hennes foundation hade förstörts i pannan av svett som rann ner för ansiktet och mascaran rann nerför kniderna tillsammans med tårarna. Hennes ögon var vända mot mig, men det kändes inte som om hon såg på mig, untan något som bara hon kunde se.

”Dom kommer...” Viskade hon panikslaget, men hon lyckades ändå se ut som om han var i nån slags trans, ”han han planerat så länge, och nu gör han det.”

”Vilka kommer?” Frågade jag – om det visade sig att hon bara spelade skulle jag döda henne, det här var inte kul. Alls. ”Vem har planerat vad?” Jag tog tag om båda hennes axlar och skakade henne lite lätt, men det hjälpte inte.

”J-jag-jag...” stammade hon, ”jag ser honom, jag gömmer mig så att han inte ska veta att jag är där.”

Det här var helt oundgripligt, vad snackade hon om? Dörmde hon? Men det borde hon inte, varför var hon änns här? Borde hon inte vara nån stans på campet med sina vänner?

”Afrodite,” hörde jag Zoey säga irriterat samtidigt som dörren öppnades, ”du skulle bara hä-” När hon såg oss blev hon tyst av chock, sen frågade hon:  ”Hur länge har hon haft synen?”

Jag rynkade på pannan, synen? Vad menade hon med det?

Zoey såg mitt förvirrade ansiktsuttryck och gick fram mot oss medans hon förklarade. ”När Afrodite märktes fick hon förmågan att se syner om sånt som kan hända i framtiden – men bara dåliga, sånt som kan skada människor – och när hon förlorade märket fick hon fortfarande synerna, det är därför hon kommer in här.”

”Aha...” sa jag, sen klickade allt ihop i min hjärna, ”har hon en syn nu?”

Zoey satte sig på huk framför Afrodite och lade händerna på hennes axlar. ”Jaa-” sen vände hon sig till Afrodite ”-vad ser du? Vad händer?”

”Jag g-gömmer mig i förrådet,” viskade Afrodite – hennes ögon såg fortfarande på något bortom allt någon annan kunde se, ”han kom in och hotade min pojkvän att han skulle skjuta honom om han inte gjorde som han s-sa.”

”Vart är du?” Frågade Zoey.

”I förrdået till en affär – han vet inte att jag är där – förrådet är fyllt med kartonger, och i affären händer det en massa gevär, pistoler, armborstar, pilbågar och pålar av olika material på väggarna.”

”Vapen handeln!” Det flög ur mig högre än vad jag hade tänkt, men det verkade inte göra något.

Zoey vände sig mot mig. ”Vet du vart det ligger?”

Jag nickade. ”Inne i Breaking Falls, med buss tar det ungefär 45 minuter att komma dit.”

Zoey nickade och vände sig tillbaka mot Afrodite. ”Vem är det som hotar med att döda din pojkvän?” Frågade hon.

”J-jag vet inte vem det är. Jag har aldrig sett honom förr,” sa Afrodite skakigt, ”han är lång, ser ut att vara i 40 års åldern, med långt, s-svart, vågit hår som räcker ner till käklinjen. Han har mustasch och lite skägg också – samma färg som håret – och hans ögon ser m-mörka ut, men jag kan i-inte se säkert.”

”Okej, bra, du är jätte duktig, Afrodite.” Sa Zoey uppmustrande, ”Vad säger han?”

”H-han-” Afrodite avbröts av en snyftning och fortsatte sen, ”han säger att han ska döda min p-pojkvän om han inte ger honom det han vill ha.” Afrodites röst blev högre och mörkare när hon fortsatte, ”’Jag han misslyckats en gång – för 19 år sedan – jag ska inte göra det igen. Jag behöver lite av varje, men speciellt en revolver med vanliga kulor. Hon har alderles säkert förvandlats efter alla år hon har spenderat på detdär campet.’” Det sista ordet kom ut ur Afrodites mun som en svordom. Det var helt uppenbart att hon på nåt sett citerade den här mannen rakt av, ”’Vet du?  Min plan var perfekt, och när hela släkten McCurdy var utdöd skulle jag kunna ta över pengarna och allting dom ägde’,” jag drog efter andan, kunde det här vara personen som dödat mina föreldrar? ”’men nej, det skulle förståss visa sig att hon hade varit gravid och den lilla skitungen skulle komma undan.’” Afodites ögon rullade bakåt i huvudet på henne, och hon föll ihop i sängen hon satt i.

”Afrodite!” Ropade jag och tog tag i henne. ”Afrodite, vakna!”

”Miranda, ta det lugnt,” sa Zoey, men jag såg att hon kämpade för att hålla sig lugn, ”hon kommer vakna av sig själv om några minuter, och om du vill väcka henne nu är det bara att hälla lite vatten över henne.” Zoey log blekt mot mig, men jag ställde mig bara upp och började gå fram och tillbaka i rummet.

”Shit...” muttrade jag, ”shit, shit, SHIT!” Jag stannade och vände mig mot Zoey. ”Han har hittat mig, jag viste att han skulle hitta mig förr eller senare. Jag fattar inte att alla bara släppte taget om det! Alla trode att han bara hade gått upp i rök eller nåt! Men jag visste, jag var den enda som trode på att han var där ute nånstans!” Jag arbetade mig upp till ett panik anfall, så jag sjönk ner på golvet med ryggen mot väggen och drog djupa, lugnande andetag.

”Vad pratar du om?” Frågade Zoey – hon visste ju inte om min familj.

”Han, han som Afrodite snackade om, det är mig han pratade om, det är jag som är den som har spenderat 19 år på ett camp – det här campet – och det är mina föreldrar han dödade.”

”Va?!” Zoey hade gått från orolig för två människor i en vapen handel till så förbannad på den här mannen att hon såg ut som om hon skulle sticka och leta reda på honom med en gång på bara en halv sekund – kan vampirer ha PMS?

”Zoey, hämta dina kompisar – vi har ett stort problem.” Sa jag och tog fram min mobil ur jeansfickan.

Nessie, ring Jake och kom till mitt ställe pronto. Direkt efter att jag hade skickat SMS:et ringde jag upp Seth, ur ögonvrån såg jag Zoey ta upp sin mobil och börja slå någons nummer – antagligen Steve Rae.

”Hallå?” Hörde jag Seth’s röst på andra sidan linjen.

”Kom hit nu, jag förklarar när alla är här.” Sa jag och lade på.

”Nej, allt är inte som det ska,” hörde jag Zoey säga in i telefonen, ”det spelar ingen roll att ni har hittat nya vänner – Shaunee, samla ihop gänget och kom till stugan jag och Afrodite bor i nu, något har hänt.” Irriterat lade hon också på och stoppade ner mobilen i fickan igen.

Afrodite muttrade nånting på sängen och hennes ögon öppnades.

Jag flög upp från golvet. ”Hur mår du?” Frågade jag, ”Vad såg du?”

”Det var hämskt...” sa Afrodite och såg sig om i rummet, ”har någon en huvudvärkstablett? Jag får så himla ont i huvudet av sånna här syner.”

”Inne vid handfatet, jag har några stycken kvar tror jag.” Sa jag och pekade mot badrummet.

Zoey försvann in dit och kom lite senare ut igen med en huvudvärkstablett och ett glas vatten. ”Här.” Sa hon och gav det till Afrodite.

Dörren öppnades och instörtande kom Seth, Rensemee och Jacob.

”Vad har hänt?” Frågade Renesmee.

”Är något fel?” Frågade Jacob på samma gång.

”Du lät skärrad på telefonen.” Sa Seth.

”Nessie – du får snart veta, Jacob – ja, Seth – jag vet.” Svarade jag alla tre precis innan åtta personer kom upp bakom Renesmee, Jacob och Seth. Jag kände bara igen fyra av dom – Steve Rae, Shaunee, Erin och Damien.

Jacob, Seth och Renesmee tog några steg in och satte sig ner på golvet med sina ryggar mot väggen så att alla andra kunde komma in.

”Vad har hänt?” Frågade Steve Rae oroligt och tittade frågande på Zoey.

”Afrodite hade en syn, kom in,” sa Zoey och alla andra kom också in i stugan – vid det här laget var den ganska full, ”men vilka är det här?”

”Åh,” sa Shaunee, ”Det här är Rose och Dimitri, dom är damphirer...”

”... och det här är Lissa och Christian, dom är moroi.” fortsatte Erin medan båda två pekade ut alla fyra.

”Vi träffade dom vid hoppberget.” Sa Damien.

”Vi kan hälsa senare,” sa jag, ”kan vi hoppa till delen där vi berättar att i synen Afrodite precis hade handlade om mannen som dödade mina föreldrar? Och som nu är ute efter mig?”

Seth was fast and he was walking by my side after only half a second. “What are you goin’ to do?” he asked curiously.

“My best friend home in Detroit is flyin’ here.” I walked through the front doors and saw the whole group – well the ones who still went to school plus Jake – standing in the parking lot, probably waiting for Seth.

“Maybe you could take… him or her… down to Firs Beach a little earlier so we can get to know… him or her?” Seth asked.

“FYI, her name’s Becky, and I don’t think we’ll do that.” I was on my skateboard, rolling out of the parking lot, before Seth had time to say anything else but I could hear Nessie say: “She at least talked to you.”

I went straight to Little, Little Bay – that’s what Becky and I named it – after school. I only stopped by my room to leave my gym clothes and take my bikini instead.

Chapter 7

25^th September, 12.15

Dear diary,

Right now I’m sitting on a bench outside the airport. Like I told ya before Becky’s coming 2 visit me 4 the week! Yay! We’re goin 2 have a blast! Her plan should arrive in about 5 minutes, but I’ve been here for half an hour already. I was bored so I figured it might B funnier 2 B bored here than at home, and I was right – here there are a café :) and I didn’t drink water, haha, instead I took a cup of hot chocolate and a chocolate muffin. It tasted like heaven :P

I wonder if Becky has changed a lot, but I guess not, it has only been a week. I can’t stop wondering if I should tell Becky bout me, or if I should just let her think everything is normal. But that wouldn’t be fair 2 her, she’s my best friend and she deserves 2 know! I think I’m goin 2 tell her, but IDK how – I can’t just walk up to her and say: ‘hi, Beck, ya wanna know somethin? I’m a mermaid! Yep, it’s true, ‘kay, wanna go get some ice cream?’ yes, I’m goin 2 do that! *note the sarcasm*. But seriously, she’s goin to be here in a couple of minutes and I have no idea of how to tell her, maybe I could, like, show

“Sam!” I looked up from my diary, towards the front doors of the airport. There stood a 16 year old girl with straight, brown hair, almost white skin and glasses. She held one big suitcase in either hand plus one shoulder bag that was hanging over her right shoulder. On her mouth she had the biggest smile ever, no; wait, when I saw her I think I got the biggest smile ever.

“Beck!” I screamed. I took my diary in one of my hands and ran towards her. I was careful not to run too fast but it only took a couple of seconds before I slammed into her.

“Ow!” She exclaimed but hugged me back as I put my arms around her.

“It’s so good to see ya.” I said happily when she pulled back.

Becky smiled at me. “You too, everything alright around here?” She asked. She took a hold of her suitcases again – which she had had to let go of to hug me – but I took one of them from her and we started walking towards the nearest bus stop.

“Yeah… hey, we’ve been invited down to a beach called First Beach tonight.” When I said that I mentally slapped myself in the face and then banged my head into a wall, now Becky of course would want to go and I had told Seth we wouldn’t. Not that he wouldn’t get happy if we showed up, but I didn’t really feel like going.

“Yay!” Becky said. “A beach party, sounds like fun.”

“Um… it isn’t really a party, they’re having a bonfire and invited us to come before it so they could get to know you.” I said and made sure she heard the ‘before’ part. “They’re probably just planning on talkin’ and swimmin’ for an hour or so, we don’t have to go.”

“Let’s just bring your iPod and make it a party.” Becky said cheerfully as we reached the bus stop.

“Eh… I’m not even sure I want to go…” I said and put down Becky’s suitcase on the ground. “I, like, had a fight with the group who’re goin’ to be there and they want to make up but I’m not sure I wanna do that yet.”

“When was the fight?” Becky asked. She didn’t sound as cheerful anymore but when I answered her smile came back.

“Last Tuesday.”

“That’s long enough, you should take me there and at least see what happens.”

The bus came and we got on. We sat down at the end of the bus where there were five seats – Becky sat by the right window, beside her we put all her bags and I sat in the middle seat.

“’Kay, we can go.” I said.

“Yay!”

Since both of us are 16 and Becky had a driver’s license we got to take my parents car to First Beach. They weren’t that happy I was goin’ to La Push, but I had Becky with me so they figured it would be okay. Becky had made me bring my iPod and my iPod speakers so we could listen to music and even if – for her – it was very cold in the water she had decided to be in the water for at least ten seconds sometime while we were there. All the other time she was planning on tanning. She had also made me come with her to a grocery store to buy strawberries, apples, bananas, pineapples – canned – and soda in La Push.

When we arrived at First Beach there weren’t many people there. It looked like two groups of kids at about four people in each, but they weren’t at the cliff-side of the beach, where we put our stuff down. The speakers had batteries in them so I put them on an extra towel I had bought. Both I and Becky had put our bikinis on at home so we just took our clothes off. Becky had a cute dark brown bikini with orange, pink, green and purple flowers on and I had my normal one with black shorts, Becky had also taken her glasses of.

“So, should we swim or tan first?” Becky asked me.

I grinned. “Dive, c’mon.” I reached out for her so I could take her up to the cliff but she backed away from me and held her hands up.

“Have you gone totally insane?” She asked. “I’m not diving from that cliff.” She pointed up towards the edge of the cliff.

I saw something move in the forest to my right and quickly turned my head and gazed into the forest. I thought I saw two big wolves – one sand-colored and one gray with some black on its back. When they saw me looking they turned and was gone in a flash.

“What is it?” Becky asked.

I shook my head and turned back to her. “Nothin’, now I’m goin’ to make you come up on the cliff with me.”

Becky screamed and ran away from me, and – unfortunately for her – towards the cliffs. I laughed and ran after her – human speed, of course – I only ran a little too fast so I caught up with her. I threw myself at her and locked my arms around her waist so she couldn’t get free.

“No!” Becky screamed as she laughed. “I don’t wanna jump of off the cliff! I’m going to die!”

I dragged her towards the path that led up on the cliff with all my strength. “I’ve jumped from there, so you can too.” I laughed. We got to the path and I took a hold around both her wrists instead and started pulling her up to the top.

We both kept yelling and laughing as I dragged her upwards. When we almost had made it Becky got one of her hands free and quickly grabbed a small tree that was at the side of the path.

“No! Let… go!” I said as I tried to get her to let go of the tree. I closed my eyes as I pulled, and got her to let go. When I got Becky up at the top she was still trying to get her hands free so she could escape. I heard  – with my new, super hearing – a giggle form the beach and as I glanced down I saw Nessie, Jake, Seth, Claire, Quil, Collin, Brady, Embry, Jared, Paul, Sam and Emily, all down on the beach sitting on towels or standing in the sand as they watched us. Becky didn’t know they were there, and I didn’t stop pulling her towards the edge to tell her. I was stronger that Becky so it didn’t take long until I got her to the edge of the cliff.

Becky stopped struggling to instead look over the edge, down on the water. I still had a tight grip around her wrists. When Becky saw how high up we were she swallowed loudly and looked back at me. “I’m not jumping from here. It too high.”

“Please?” I made a puppy dog face. “We’ve already gotten all the way up here, we could jump together.”

“Nu-huh.” She shook her head.

“Ya know,” I said quietly so only she heard, “you’ll look kina’ lame if you walk down.” I nodded towards the others who were down on the beach.

Becky bit her bottom lip and looked from the others to the water and then to me, finally she nodded. “Okay, if you hold me.” She said carefully.

“Of course,” I took a hard grip around her waist and put myself right behind her, “you ready?”

“Mhm,” Becky nodded fearfully, “but I’m going to die and you’ll have to pay my funeral.”

I laughed. “You’re not goin’ to die, you’ll be fine.” And then I jumped.

Becky screamed all the way down to the water, and I just laughed at her. I heard Becky take a deep breath right before we hit the water and I felt that cold feeling in my eyes that meant they now were deep blue instead of green.

When we were in the water Becky suddenly tensed – and then she quickly fought her way back up to the surface and I followed her. Becky was up just half a second before me, but I heard her as soon as her head was above the water. “Ah!”

I got up to the surface.

Becky shut her eyes and bit her bottom lip. Hard. She nearly started bleeding. “It hurts! It hurts!” She said like something extremely painful was happening to her, which obviously was the case. “What’s happening?” Then she suddenly let go of her bottom lip, opened her eyes and relaxed. “What…?” She said and bought her hand to the side of her back.

I froze. She had a dark green tribal tattoo. With my ‘mermaid-eyes’ I could see it clearly even if it was under the water.

“Oh, no.” I murmured and looked up at her – and gasped. Her eyelashes were mush thicker than before, and her eyes were the same dark green as the tattoo.

Becky stared at me. “What’s wrong with your eyes?”

“Nothin’,” I said, “are you okay?” How could this be possible? Nessie’s granddad had said only one mermaid existed on earth at once.

Kap. 3

Jag stod framför spegeln i 03:an. Steve Rae och Afrodite låg och sov– eftersom klockan var ungefär halv tio på förmidagen och deras dygn av ju omvänt – och Annabeth var väll nånstans med sin pojkvänn och satyren eller nåt. I morse hade jag inte vaknat när Steve Rae och Afrodite kom hem som igår, men jag hade gått upp vid åtta. När jag hade vaknat hade jag gått och ätit en snabb frukost och sen hade jag gått till till badrummet för att dusha. Bardummet var som ett hus – inte ett rum – och det fanns två stycken, ett for tjejer och ett för killar. Dom låg i mitten av campet och där fanns det toaletter och dushar och sånt som brukade finnas i ett badrum, fast allt stod ju såklart i bås. Jag hade aldrig varit inne i killarnas,  men jag inbillade mig att det såg ungefär lika dant ut där. Utanför fanns det tre utomhusbadkar som var för både tjejer och killar. Efter att jag hade tagit en dush hade jag gått tillbaka hit och valt kläder.

Jag betraktade kritiskt min klädsel i spegeln, om det här var en vanlig dag så skulle jag inte bry mig så mycket men idag ville jag se bättre ut av två anledningar; 1) jag, Renesmee, Jacob och Seth skulle åka in till stan och hitta på något, 2) Seth skulle vara med, och när jag var nära honom pirrade min mage och jag ville bara sitta så nära honom som möjligt.

På mig hade jag ett par enkla, ljusa baggy jeans,en lite för stor svart t-shirt som det stod ’YouTube MySpace and I’ll Google your Yahoo’ över hela bröstet och magen på och ett par svarta, högklackade skor. T-shirten hängde lite för mycket nere vid låren, hade jag inga hårspännen eller nåt så jag kundesätta den tightare runt mina höfter? Jag tog upp änden av t-shirten och började leka med den för att se hur det kunde bli.

”Stoppa ner kanten av t-shirten i din högra bakficka.” Sa en trött röst med Oklahomadialekt och mindre än en sekund senare stod Steve Rae bakom mig och fixade till min tröja.

Jag var för chockad för att svara, jag hade inte vant mig vid hennes otroliga snabbhet än.

”Äh, du behöver inte tacka mig,” sa Steve Rae, ”jag brukar ha mina t-shirts såhär hela tiden.” Och så gick hon tillbaka och la sig igen.

Jag stod och stirrade på henne en lite stund innan jag skakade på huvudet, stoppade ner min nyckel till stugan, mobilen och plånboken i mina fickor och gick ut och stängde dörren efter mig.

Busshållplatsen låg på andra sidan av en vacker park i alla möjliga färger. När man gick ut genom den stora siver grinden var det skog åt alla håll, men rakt fram var det en grusväg genom skogen, den var inte så lång och efter ungefär två minuter kom man ut ur skogen och ut på en stor gräsmatta istället. Det var fullt av blommor och buskar och träd och på höger sida fortsatte grusvägen längs med gräsmattan. Parken var ganska stor och om man gick i vanlig takt så tog det ungefär fem minuter att gå över den. Där var busshållplatsen.

Renesmee, Seth och Jacob stod redan och väntade på mig, jag kunde se både dom och busshållplatsen direkt när jag kom ut ur skogen. Seth stod lutad mot väggen till den lilla cupen med armarna krossade över bröstet och Jacob stod mittemot honom med högerarmen höver Renesmee’s axlar. Jacob och Seth pratade men Renesmeelekte med sitt hår medans hon stod och tittade mot skogen. När hon såg mig log hon stort och vinkade.

Jag vinkade tillbaka medans jag fortsatte gå, det kändes ganska löjligt att jag nu skulle spendera fem minuter att gå mot dom medans dom stod där och väntade, när vi kunde se varandra helt klart.

Men Renesmee tog Jacob’s hand och började bra honom bakom sig sär hon gick mot mig och Seth följde med. Renesmee hade på sig en stor, mörkblå, långärmad tröja som gick ner över hennes rumpa på hennes höfter, röda strumpbyxor, gråa, långa benvärmare upp till precis under knäna och ett par jätte söta, svarta boots.

Jacob och Seth hade båda enfärgade, tighta t-shits, jeans och converse.

Vi möttes efter halva vägen över. Renesmee – som var ungefär ett huvud kortare än jag – släppte Jacob, ställde sig på tå och la sina armar runt min hals i en mjuk kram.

”Hej, Miranda.” Sa hon glatt.

Först tvekade jag, men sen la jag mina armar runt henne också och kramade tillbaka. ”Tja.” Jag tittade förvirrat över huvudet på henne, mot Jacob och Seth. Dom bara ryckte på axlarna. Jag släppte Renesmee och då släppte hon mig också.

Vi gick tillbaka mot busshållplatsen medans vi pratade om vad vi skulle göra under dagen.

Bussen kom runt hörnet lite längre bort på vägen precis när vi stannade vid busshållplatsen. Jag tog upp min plånbok ur min vänstra bakficka och tog ur mitt busskort ur det. Seth, Jacob och Renesmee hade också busskort. När bussen stannade framför oss och öppnade dörrarna gick jag på först. Jag visade upp busskortet för chauffören och gick vidare till säterna längs bak när han nickade godkännande mot mig. Bussen var helt tom eftersom det här var första stoppet – eller sista om det hade varit åt andra hållet.

”Vad gör dom här borta i ingenstans?” Hörde jag busschauffören muttra för sig själv. Jag ver nog inte meningen att vi skulle höra, men med våran övernaturliga bra hörsel hörde vi endå.

Jag satte mig längst bak i bussen, där det var fem säten, med ryggen mot det högra fönstret och slängde upp benen framför mig. Jag såg busschauffören blänga på mig i backspegeln och tog snappt ner fötterna på golvet igen.

När Seth hade satt sig i mittensätet lägst bak och lagt upp mina ben i hans knä, Renesmee i sätet mot gången framför mig men vänd mot gången så att hennes ben var ut över den och Jacob likadant som Renesmee fast på andra sidan började chauffören köra.

”Så,” sa jag, ”det kommer ta ungefär 45 minuter för bussen att komma till centralen så då är klockan ungefär-” jag tittade på klockan jag hade runt armen ”-kvart i 11. Ska vi äta en tidig lunch eller nåt då?”

När jag sa ’tidig lunch’ lyste både Seth’s och Jacob’s ögon upp.

Renesmee skrattade. ”Ja, det verkar som det.”

Vare sig Renesmee, Seth eller Jacob hade varit i Breaking Falls förut så när vi gick av bussen fick jag peka ut lite oliks saker så som ”där borta är H&M, ser ni?”, ”och det där är världens bästa resturang, enligt mig i alla fall”, och en gång lutade jag mig mot Renesmee och viskade ”där, Renesmee, har du  Victorias Secret” så tyst att killarna inte hörde. Renesmee hade rodnat kraftigt och tittat ner i makren för att dölja det, men jag hade bara skrattat och fortsatt peka ut saker tills vi kom till McDonald’s.

När vi kom in och ställde oss i en av kö som det bara var en person framför oss i såg jag tjejen som stod i kassan titta gillande på Jacob och Renesmee såg det också så hon blängde på tjejen och la beskyddande armen runt Jacob. Han log ner på henne innan han böjde sig ner och viskade åt henne att hon skulle ta det lungt, han var inte intresserad och sen kysste han henne lätt på kinden.

”Nej, du är inte intresserad,” sa Renesmee tyst, ”men hon är det.” Renesmee blängde på tjejen igen.

När det var våran tur beställde jag, Jacob och Seth tre Big Mac en en milkshake var och Renesmee tog bara någon lite cheesbörjare med en cola. Tjejen i kassan – som för övrigt presenterade isg som Britney – såg lite chockad ut när jag sa att jag skulle ha tre Big Mac och jag såg hennes ögon svepa över min kropp och jag kunde lätt räkna ut vad hon tänkte. Det måste vara det ända hon äter idag, så bra form som hon är i. Det hade varit ganska kul att berätta för henne att jag är en skepnads-skiftare och är ute och springer några varv runt landet så snabbt att jag knappt syns några gånger i veckan bara för att det är kul, och att det är därför jag inte blir fet, men självklart låtsades jag inte om nånting.

”Kom, Jake,” sa Renesmee när tjejen gick iväg för att plocka ihop våra beställningar, ”vi går och hittar ett bord så kan Seth och Miranda komma sen.”

”Nessie, vi måste hjälpa dom att bära.” Sa Jacob och stod emot när Renesmee drog i hans arm som en fem åring.

”Jake, det är okej,” sa Seth och puttade honom mot Renesmee, ”vi är två skepnads-skiftare, vi klarar av att bära nio Big Mac, tre milkshake, en scheesbörjare och en cola.”

Jacob tvekade.

”Gå.” Sa jag. ”Jag tror inte Rensmee vill vara här när Britney kommer tillbaka.”

Jag såg hur Jacob plötsligt förstod, så han följde efter Renesmee in bland folkmassorna.

Det tog bara några minuter innan Britney kom tillbaka. Hon lastade upp allting på två röda brickor och sköt fram dom mot oss.

”Det blir 255 kronor,” sa Britney.

Innan Seth hann plocka upp pengar ur fickan gav jag henne mitt bankkort.

”Miranda,” sa Seth, ”du behöver inte betala allt.”

Jag skakade på huvudet. ”Det gör ingenting, jag har antagligen mer pengar än du kan föreställa dig endå.”

Seth tittade frågande på mig när jag tog tillbaka mitt bankkort och stoppade ner det i plånboken igen. Jag gav en av brickrna till Seth och den andra tog jag själv och började gå åt samma håll som Jacob och Renesmee hade. Seth var snabbt ikapp mig.

”Vad menar du med att du ’har antagligen mer pengar än vad jag kan föreställa mig’?” Frågade han när vi ställde ner brickorna frmför Jacob och Renesmee.

Dom hade valt ett bord som egentligen var två bord för två personer som var ihop satta så att det blev som ett bord för fyra. Längst hela väggen satt det en lång, röd soffa av fuskskin och framför den långa soffan stod det en hel hög med bord som var som vårat. På andra sidan av boden stod det två stolar för varje bord. Jacob och Renesmee satt i soffan så jag satte mig ner på en av stolarna mitt emot Renesmee och Seth satte sig bredvid mig. Jag kände att jag fick små fjärilar i magen när han satte sig.

Jag ryckte på axlarna som svar på Seth’s fråga. ”Mina föräldrar lämnade kvar ton-vis med pengar till mig innan dom dog.”

Vi hade redan pratat om familjer och så, så dom blev inte helt tysta av förvåning eller nåt när jag sa det.

”Aha.” Sa Seth bara.

Medans vi åt bestämde att efter att vi var klara skulle vi gå i några klädaffärer, och sen var jag och Renesmee tvungna att gå med på att gå och kolla på TV spel också. Renesmee fick oss andra att lova att vi skulle hitta en bokhandel innan vi åkte hem och jag fick Renesmee, Seth och Jacob att gå med på att vi gick till Jam så att jag kunde kolla på gitarrer.

Vi år snabbt upp och gick för att leta reda på någon intressant affär. När vi hade gått runt och pratat och skrattat i ungefär fem minuter saktade Jacob in.

”Vad i...?” Sa han och tittade in i skyltfönstret på en affär som var fylld av olika sorters vapen, så som pistoler, gevär och i skyltfönstret fanns det till och med en träpåle och några silverkulor. ”Vad är det där för ett ställe?”

Seth och Renesmee såg också ganska shockade och förvirrade ut med jag bara ryckte på axlarna.

”Det är några idioter som tror att det finns magiska varelser och tycker att folk måste ha vapen för att kunna skydda sig mot dom.” Sa jag och himlade med ögonen. ”I och för sig så har dom ju rätt, men i alla fall. Där inne finns det träpålar, lök, olika silverföremål, alla olika sorters vanliga vapen, som pistoler, gevär, pilbågar och armborstar, och så finns det trä kulor och silver kulor, och trä pilar och silver pilar som man kan annvända till vanliga pistoler och skit.”

Alla tre tittade med stora ögon på sakerna i skyltfönstret.

”Men, är det inte farligt att låta vem som helst käpa sånt här?” Frågade Renesmee.

”Jo, visst är det de,” sa jag, ”man måste fylla i en massa papper för varje grej, och så måste man vara över nio för att köpa nåt över huvud taget, men över 21 för att få köpa annat än träpålar, lök och silverföremål. Dom litar på att man inte försöker döda varandra och tar inte på sig ansvaret för vad som händer med det som man köper där.”

”Kan vi inte gå in?” Frågade Seth och tog ett steg mot affären.

Jag la en hand på hans axel och höll honom kvar. ”Nej, du, jag vill inte gå in dit.” Sa jag. ”Jag har varit där inne en gång, och det var bara läskigt på nåt sätt, vi behöver inte gå in dit.”

När vi kom tillbaka till campet hade Renesmee köpt tre böcker och ett par skor, Seth och Jacob hade köpt nåt TV-spel som gick ut på att skuta ihjäl varandra och jag hade köpt Taylor Swift’s skiva Fearless.

Det första mina ögon landade på när jag kom ut från 36:an (där Renesmee bode) efter att ha gått med henne och lämnat hennes saker var en man i nitton års åldern. Han hade svart, kort hår, mörka ögon, och skinnjacka. Han gick bredvid en söt tjej som var i ungefär samma ålder – nåt år yngre kanske – med hy ungefär samma färg som mjölkchocklad, brunt hår, bruna ögon och kläder i neutrala, vackra färger. Runt halsen hade hon ett halsband med en stor, ful, gulaktig kristall (eller sten) hängande i. Tjejen hade jag aldrig sett förut, men hon såg inte ut att uppskatta hennes sällskap. Där emot kände jag mycket väl igen mannen.

”Åh, nej.” Sa jag till migsjälv medans jag suckade tungt.

Renesmee tittade konstigt på mig. ”Vad?”

Jag nickade mot mannen. ”Honom,” sa jag, ”jag känner honom – och han är inte rolig.”

Han måste ha hört mig för han vände på huvudet och stannade när han såg mig. ”Miranda.” Sa han men en ton som antydde att han var road över mitt inte så glada ansiktsuttryck.

”Salvatore,” Sa jag och lade armarna i kors över bröstet. Tjejen han var med hade också stannat, ”vad gör du här?”

Damon undvek min fråga. ”När sågs vi sist?” Frågade han men gav mig inte en chans att svara. ”Två... kanske tre... år sedan? Du har vuxigt, McCurdy.”

Jag blängde på honom. ”Du har inte förendrats det minsta, men jag antar att man inte gör det när man är en arrogant, blodsugande orginal-vampyr som bara bryr sig om sigsjälv.” Jag höjde på ena ögonbrynet mot Damon innan jag tog Renesmee’s hand och drog iväg med henne, när vi passerade Damon och tjejen han var med stannade jag upp. ”Akta dig för honom, han är en riktigt irriterande idiot.” Sa jag till tjejen innan jag fortsatte förbi dom och bort mot hoppberget där jag och Renesmee skulle träffa Jacob och Seth.

Kap. 2

Efter att jag hade hittat först Damien, sen Erin och Shaunee – dom bode tillsammans – och sist Zoey gick vi tillbaka till 03:an och hittade Afrodite och Steve Rae vid våningssängen fortfarande grälandes och Annabeth hade stuckit där ifrån.

Jag suckade irriterat. ”Har ni inte bestämt er än?” Frågade jag otåligt.

”Jag har bestämt mig,” sa Afrodite argt och sneglade snabbt åt mitt håll, ”men Steve Rae verkar inte fatta det.”

”Då bestämmer jag.” Sa jag. ”Jag har bott här mycket längre än er två, så jag bestämmer att Afrodite får sova underst och Steve Rae överst. Kom igen nu, så går vi.”

Efter att jag hade slängt i mig en bulle och druckigt en kopp te gick jag och la mig, solen hade redan gått ner och klockan var mycket. Steve Rae och Afrodite’s dygn var omvänt så dom stannade kvar i matsalen tillsammans med sina vänner och skulle sen gå och göra nånting annat, dom hade ju en hel dag... eller natt (?) framför sig.

Nästa morgon vaknade jag av att Steve Rae och Afrodite kom in genom dörren.

”Åh, förlåt.” Sa Steve Rae när hon såg att jag sömnigt öppnade ögonen. ”Det var inte meningen att väcka dig.”

”Äh, det är okej,” sa jag när jag satte mig upp ch sträckte på mig, ”jag har delat stuga med andra som har omvänt dygn tidigare så jag är van.” Jag gäspade stort. ”Vet någon vad klockan är?”

Då hörde jag att Annabeth började röra på sig i sin säng och sen satte hon sig långsamt upp. ”Kan ni vara lite tystare?” Frågade hon irriterat. ”Jag försöker sova.”

”Nähä, det visste jag inte.” Sa Afrodite sarkastiskt och tog fram en pyjamas ur en väska.

”Du får ta och vänja dig vid att Steve Rae och Afrodite har omvänt dygn.” Sa jag till Annabeth med en ton som antydde att hon kunde lika mycket som en två åring.

Hon spände ögonen i mig. ”Jag vet det, med dom får ta och vara tystare.” Hon vände sig till Afrodite. ”Och du borde inte ha tagit en gudinnas namn, du kan ha oturen att ha retat upp hene ganska rejält.”

”När jag blev märkt fick jag byta namn till precis vad jag ville, och jag valde Afrodite, så håll käften om det. Okej?” Afrodite vände sig mot väggen och drog av sig sitt linne och knäppte upp behån innan hon istället drog på sig sin t’shit som hon skulle sova i.

”Men du är inte märkt längre, så du borde byta tillbaka. Det är respäktlöst att bara slänga runt med en gudinnas namn sådär.”

Afrodite vände sig tillbaka mot Annabeth. ”Grejen är att det bara finns en gudinna som jag tror på; Nyx. Så jag skiter fullständigt i dina grekista gudar.”

Annabeth öppnade munnen för att svara, men så snabbt att det knappt syntes flög jag ur sänden och bort till Annabeth och satte handen över hennes mun. ”Tyst!” Jag tittade på Annabeth, ”Annabeth, Afrodite heter Afrodite och det är inget du kan göra åt det. Steve Rae och Afrodite ska gå och lägga sig nu så lägg dig och sov igen eller gå upp.” Jag tog handen från Annabeth’s mun och vände mig till Afrodite, ”Afrodite, du skulle inte gilla om någon hette Nyx, så tyst och gå och lägg dig.”

Jag stälde mig upp och gick ut genom dörren medans jag sa ”jag ska gå och se om det finns någon frukost” över min axel.

Det var inte bara jag som inte hade bytt från pyjamas till nånting annat. Nästan ingen – förutom dom som skulle sova nu under dagen och inte hade gott och lagt sig än – hade vardagskläder på sig än. Jag hade ett orange spagetti linne som det stod ’Sleeping Beauty’ i rött på och ett par röda mjukis byxor.

När jag kom in i matsalen och ställde mig i kön för fil och flingor och sånt kände jag en konstig lukt. Här var det ju jätte mycket olika sorters varelser och jag hade varit säker på att jag hade sett alla olika sorter, men det här var nånting nytt. Det luktade mest som en mäniska, med blodet som pumpades runt i kroppen och allt, fast med en lite eftersmak som var lika söt och isig som en vampyr. Kunde en vampyr och en mäniska få barn? Det luktade nästan som nånting sånt. En sån hade jag aldrig sett förut. Den hade också stått i den här kön, men var inte här längre. Jag tittade ut över matsalen, men det hjälpte ju inte eftersom jag inte skulle kunna veta vem som var den här konstiga varelsen bara genom att se den.

”Hallå, tjejen,” sa en kille som stod bakom mig och puttade till mig i ryggen, ”gå frammåt.”

Jag drogs tillbaka ur mina tankar och såg att kön hade rört sig frammåt utan att jag hade märkt det. Jag tog en bricka och gick några steg fram.

När jag hade min skål med fil och flingor på min bricka, tillsammans med tre ost mackor gick jag för att ta en kopp oboy. Det stod bara en kort tjej där. Hon hade vågit bronz-färgat hår som gick ner till midjan på henne. Hon stod med ryggen mot mig, men hon hade en t-shirt på sig och hennes armar var nästan krit vita. När jag ställde mig bredvid henne – hon höll på att hälla upp kaffe i en kopp och hade redan en med te och en till med kaffe på en bricka framför sig – slog doften mig i ansiktet som om jag hade gått in i en vägg.

”Hey, det är ju...” sa jag och sniffade lite i luften, ”det är du som luktar så konstigt.” Och jag kände inte bara hennes doft, utan lukten av två olika skepnads-skiftare cokså.

Hon ställde ner kaffe koppen på brikan och såg förvirrat på mig. Hon hade ett vackert, blekt ansikte – bara hennes kinder hade lite rosa färg – och stora, bruna ögon kantade med tjocka ögonfransar. ”Eh... tack...?”

”Åh, förlåt. Jag kanske inte bara ska säga till folk att dom luktar konstigt, men när jag kom in kände jag en lukt som jag aldrig känt förut, och det var du.”

Hon log lite. ”Ja, jag är nästan unik så om du hade känt en lukt som min förut så skulle du ha varit med om mycket.” Hon sniffade också i luften. ”Men din slags doft är jag van vid, skepnads-skiftare.”

”Japp,” jag sträckte fram min högra hand, ”jag är Miranda McCurdy, kan byta skepnad och bli en leopard.”

Hon skakade min hand. ”Renesmee Cullen, valv vampyr, halv mäniska.”

”Hm.” Så då hade ja varit rätt, då. ”Vilka är dina vänner?” Jag tittade ut över matsalen för att se om jag kunde hitta någon som skulle kunna tänkas hänga med henne, någon av hennes typ, men hittade ingen.

”Va?” Hon såg förvirrad ut.

”Två skepnads-skiftare, deras dofter är på dig.”

”Aha.” Renesmee nickade för sig själv och vände sig sen och pekade mot ett fyrkantigt bord för sex personer. ”Där, Jacob Black och Seth Clearwater.” Vid bordet satt två stora, svarthåriga killar med koppar skin, höga kindknotor och mörka ögon. En av dom var lite större än den andra men ingen av dom hade tröja på sig, det kanske inte var så konstigt om det var så att dom kunde behöva byta form snabt. Jag kunde inte undgå att stirra på deras bröst- och magmuskler i en sekund. Även om jag hade träffat många manliga skepnads-skiftare, och alla var alltid ovanligt stora, så kunde jag aldrig riktit vänja mig. ”Vill du sitta med oss?” Frågade Renesmee.

”Visst.” Sa jag och följde efter henne bort till bordet.

Jacob och Seth satt mitt emot varandra, Renesmee satte sig bredvid han som var lite större så jag satte mig bredvid den andra, mitt emot Renesmee.

”Det här är Miranda.” Sa Renesmee till Jacob och Seth. ”Miranda, det här är Jacob,” hon puttade till killen som hon satt bredvid med axeln, ”och det där är Seth.” Hon nickade mot han som jag hade satt mig bredvid.

”Tja.” Sa Seth med ett brett leende.

”Hej.”

Efter att Jacob också hälsat blev det tyst. Pinsam tystnad. Tänkte jag och tog en tugga av en av mina mackor.

”Så...” sa Jacob, ”vad är din andra form?”

Jag harklade efter att ha svalt innan jag svarade. ”Leopard, ni då?”

”Vargar.” Sa Seth.

”Mhm... varför kom ni hit?” Dom tittade konstigt på mig och när jag tänkte igenom vad jag hade sagt och hörde husr det lät rättade jag mig snabbt. ”Jag menar inte att jag inte vill att ni är här, jag bara undrade vad som fick er att bestämma er för att komma hit istället för att vara hemma med era vänner. Det skulle jag.”

”Jag såg en annons om det här stället och tyckte att det lät kul.” Sa Renesmee. ”Och det tyckte Seth också så han ville följa med... och Jake ville inte låta mig åka utan honom så han följde också med.”

Jag sneglade upp på Jacob. Ville han inte låta henne åka någonstans utan honom? Kan någon vara lite kär? Jag log för migsjälv. Vad gulligt.

”Vad?” Frågade Jacob mig förvirrat.

”Lår.” Svarade jag retsamt.

”Va...?”

Jag himlade med ögonen. ”Du sa ’vad’, du vet, en vad sitter på benet, då sa jag ’lår’, den sitte också på benet.”

”Haha, väldigt roligt.” Sa Jacob sarkastiskt och himlade med ögonen, han med.