Detta är det sista kapitelet i Poisonous life men snart kommer en fortsättning ur någon annans perspektiv, men vem det är får ni se då :) Hoppas ni gillar det :)<33

____________________________________________________________________________________

Kapitel 22

Melinda bodde i ett litet tegelhus i ett rätt fint kvarter. Hennes hus var rätt litet efter jag hade fått veta att dem var sju som bodde där. Särskilt om man jämför med Cullens hus där bara sex bodde. Men jag kan säga detta att jag stannade inte kvar i Melindas hus särskilt länge. Orsaken var av hennes bror. Direkt när han kom nerför trappan sköljdes jag av så otroligt många känslor att jag nästan ramlade ihop. Han var så otroligt snygg med brunt hår med blonda slingor i som var rufsigt. Det var precis som om han precis hade vaknat och inte gjort ett dugg med hans hår. Sen hade han ingen tröja på sig heller och jag måste säga att den magen kunde inte jämföras med någon. Jag var nära på att gå fram till honom och fråga om hans telefonnummer, men sen kom jag på Seth och hela jag blev fylld av skuldkänslor eftersom jag utan tvekan var förälskad i Melindas brors utseende. Så jag hittade på en snabb ursäkt till Melinda och sen gick jag. Alltså jag gick hela vägen till skolan. Jag vet inte varför jag gick dit men jag hade en känsla på mig att Nessie kanske fortfarande var kvar där och ja det var hon faktiskt. Hon tittade ledsamt på mig och jag anade att hon visste vad som precis hade hänt.

”Alice, you know. She told me”, sade hon och sträckte ut armarna. Jag kramade om henne.

”I need to go home and think this through”, viskade jag sen. Nessie släppte mig och nickade. Sen satte vi oss i hennes bil och körde under tystnad hem till mig. Jag sade ett snabbt hej då till Nessie sen rusade jag nästan uppför gången till vår trappa och sen uppför trappan och fumlade lite med mina nycklar. Mina ögon sved och jag hade en stor klump i halsen och jag ville bara hinna upp på mitt rum innan mamma eller någon annan skulle se mig. Jag hittade till slut rätt nyckel. Men när jag öppnade dörren var det helt svart. Jag kunde inte se ett skvatt i hallen och utan att tänka fumlade jag efter tändaren och efter några sekunder hittade jag den och det blev ljust. Det första som kom ur mig var ett tjut, sen hade jag en hand över min mun. I min hall stod Taylor bredvid en vampyr. Jag kunde lätt se att han var vampyr med hans skönhet och vita hy. Taylor hade handen på hans arm och tittade upp i hans ögon som lös röda. En ond vampyr och en vampyr jag aldrig hade sett.

”Pam, you can let her go”, sade vampyren utan att ta blicken ifrån Taylors ögon.

”Promise not to scream”, viskade en klingande röst i mitt öra och sen försvann handen från min mun.

”What the fuck is this?” var det första jag kom på att säga. Plötsligt stod en tjej bredvid mannen. Jag kunde också se tydligt att hon var vampyr. Men hon var ännu vackrare än jag någonsin hade sett. Hon hade långt blont hår som räckte till midjan. Hon var blek men hennes hy såg väldigt mjuk och slät ut. Hon var lång, nästan lika lång som mannen som var betydligt äldre än henne. Hon hade en svart klänning som slutade några centimeter ovanför knäna och snörning där dram. Detta var antagligen Pam.

”Take us to the Cullens”, sade mannen skarpt. Fortfarande med ögonen fast på Taylor. Pams ögon var inte röda eller gyllene som the Cullens. Dem var blåa, havsblåa, klarblåa. Jag blev så chockad att jag inte kunde röra mig. Jag bara stod där.

”Take us to the Cullens”, sade mannen ännu skarpare. Jag trodde att alla vampyrer hade fina röster men hans gjorde bara ont i öronen.

”Don’t hurt her”, bad Taylor och mannen höjde handen och strök Taylors kind.

”Of course not my child, I just want her to take us to the Cullens”, sade han mjukt med kärlek i rösten. What the… Vad handlade detta om helt plötsligt?

“I can do it”, utbrast Taylor. Både mannen och Pam tittade intensivt på Taylor. Jag började beundra Pam igen, hon var så söt. Hon var lång med extremt långa rakade ben. På fötterna visades det varför hon var så lång. Hon hade skyhöga svarta högklackade skor. Hennes ansikte var så otroligt vacker. Hon hade en mun som skulle vara två sträck men ändå var dem fylliga, fast fortfarande rätt tunna. Hon hade en liten rund näsa. Hennes ögon var nästan för stora för hennes ansikte men ändå passade det henne. Innan jag visste det följde jag efter mannen och Taylor ut till garaget med Pams hand om min arm. Jag snubblade fram eftersom jag tittade på Pams ansikte hela tiden. Hon log och små skrattgropar syntes. För första gången önskade jag att jag var hon. Hennes blonda hår fladdrade bakom henne och jag kunde se att där fanns några små flätor i det och lite gröna löv här och var. Om ni tänker som en älva ute i skogen, så kan ni föreställa er hennes hår. Men fast hennes skyhöga skor och hennes tajta klänning verkade det som hon svävade fram. Plötsligt satt jag i vår röda bil och Taylor visade vägen till mannen som körde. Bredvid mig satt Pam och pillade med hennes hår och tittade ut genom fönstret. Jag kunde inte förstå hur vacker hon faktiskt var. Jag kunde knappt slita ögonen ifrån henne, men när vi kom fram till Cullens hus tänkte jag inte på Pam längre, utan mitt huvud var nu fyllt med Melindas bror som hette Damian kom jag ihåg nu och Seth. Vad skulle jag säga till Seth om han nu var här som han brukade vara? När vi kom närmare såg jag Edward och Carlisle ute på verandan. Inne i huset var antaligen resten av familjen men jag kunde inte se om Seth var där eftersom det bara var Bella och Nessie som visades i fönstret. Pam öppnade min dörr och tog tag i min arm och drog ut mig. Mannen och Taylor gick före oss och jag kom på en sak då. Jag snabbade på mina steg upp till Taylors andra sida.

”What about Mom and Danny?” frågade jag henne oroligt.

”What about them?” snäste Taylor och sneglade mot mannen.

”Where are they?” frågade jag ännu oroligare.

”On a date”, svarade Taylor kyligt. Jag pustade ut och vi var då framme vid Edward och Carlisle. Dem nickade mot mannen och visade sedan in oss i huset. Som jag trodde var resten av familjen där. Bella snabbade sig till Edwards sida och Nessie stod bredvid Jacob på andra sidan av rummet. Bredvid Jacob stod Seth. Pam släppte min arm då och jag snabbade mig bort till Seth. Han kramade om mig och tog sedan min hand. Jag kände bara skuldkänslor. Jag kunde knappt koncentrera mig på vad som hände i rummet. Pam satt nu på soffans stomme. Både Rosalie, Alice, Bella och Nessie blängde på henne och jag undrade om jag hade missat något. Pam skrattade så att alla tystnade. Hennes skratt klingande genom hela rummet. Taylor och mannen stod på andra sidan rummet, vid dörren så dem hade inte rört sig så mycket. Taylor såg både ängslig och rädd ut. När jag tittade på Edward, Jacob, Jasper och Emmet såg dem riktigt chockade ut.

”What do you want?” sade Carlisle högt och tydligt.

”We want to remain permantly here”, sade mannen lika högt och tydligt.

”Leon, I’m not sure that would work”, sade Carlisle lite tveksamt.

“I can understand that, but I promise we will be very careful, won’t we, darling?” Först trodde jag Leon menade Taylor men sen öppnade Pam munnen istället.

”Absolutely, we won’t make it difficult for or your shapeshifters”, sade hon och log mot Carlisle. Carlisle kunde inte låta bli men att le tillbaka. Jag såg att Esme blängde på Pam också nu. Vad var det med Pam egentligen?

”Shapeshifter?” utbrast jag sedan när jag hade tagit in vad Pam precis hade sagt.

”Yeah, your little buddy your holding hand with”, sade Pam och vände sig mot mig. Jag tittade upp mot Seth och han tittade oroligt ner på mig. Jag sneglade på Nessie men detta var redan information hon visste om.

”Wait, you getting this wrong. Seth is a werewolf not some kind of shapeshifter”, sade jag. Pam ryckte på axlarna och tittade på Esme sen igen.

“We want or no I want a cottage in the woods and I heard that you were a really good decorator”, log Pam. Esme bara nickade kyligt. Jag hade aldrig sett henne såhär och jag undrade vad det berodde på.

”Sure”, sade hon sedan och tittade bort. Pam vände sig sedan mot Rosalie.

”I really like your dress. But I think it’s time for us to get going. Esme, I will show you the place I want my cottage. Leon stay here with Taylor till I get back.” Leon nickade mot Pam.

”Wait, tell me how long you have been a vampire first”, utbrast Rosalie plötsligt.

“Five years”, svarade Pam med ett leende.

”Fice year?” frågade Alice tvivlande.

”Yeah. Do you have a problem with that?”

”No, it’s just that are’n you hungry? And why do you have blue contacts on?” Frågorna stormade in kändes det som.

”Yes I am hungry, that’s why I want this to be done so I can eat dinner and because I like my own colour better and it’s me who make the dinner”, sade Pam och visade upp sina vita tänder. Det skrämde näsan livet ur mig eftersom jag var faktiskt den enda människan där.

”How can you stand being so near Kristen then?” Tack Rosalie, precis den frågan jag också ville veta svaret på.

”I can adjust really well to situations so I can decide when I’m hungry and when I’m not, that’s why I can so many languages. Are you happy now? Because I’m really hungry.” Utan att vänta på ett svar försvann Esme, Pam, Carlisle, Alice och Jasper. Men jag kunde inte pusta ut riktigt än.

”Seth, can I talk to you for a sec?” Jag tittade upp på Seth och såg at than nickade. Jag tog hans hand och vi gick förbi Leon och Taylor vid dörren. Sen var vi ute i den friska luften men jag slutade inte gå där. Jag fortsatte tills jag var helt säker på att ingen kunde höra oss.

”Seth, I have a confession to make”, började jag.

“First I want to say something to you.” Jag nickade och satte mig ner på marken. Den var kall och rätt blöt men det struntade jag i. Jag ville inte ramla ihop om jag nu skulle bli chockad av vad Seth skulle säga.

”It’s true that we are shapeshifters like Pam said and that means that we don’t have to change when it’s full moon so I have made a decision.”

“Ah-huh”, sade jag när han började tveka.

”I’m going to quit changing and that way I can age and become the same age you are.” Det var nog tur att jag hade satt mig ner för detta var verkligen chockande. Jag trodde aldrig att Seth skulle göra en sådan uppoffring för min skull, det gjorde att Damian lämnade min skalle för evigt.

”That also means that we can have a real relationship”, viskade Seth och tittade ner på hans händer. Jag förstod vad han sade. Han trodde jag saknade det “intima” i ett förhållande och ärligt talat hade jag aldrig tänkt på det så. Eftersom jag var glad bara av att kyssa Seth och hålla hans hand och känna hans närhet. Men jag kunde tänka mig att han hade tänkt på det, hallå han är kille. Men jag visste inte vad jag skulle säga till det så istället för det skulle bli en pinsam tystnad kysste jag honom snabbt. Seth tog mitt ansikte mellans hans händer och började kyssa mig. Jag kände hans varma andedräkt och hans tunga mot mig. Sakta lutade vi oss bak mot den hårda och blöta marken och än en gång brydde jag mig inte. Seth tog tag i mig och gjorde så att jag inte lade på marken längre. Jag kände hans varma händer under min tröja på min hud. Det kändes skönt, hans värme mot den kalla vinden. Jag tvinade mina händer i hans hår och tryckte mig hårdare mot honom. Hans händer försvann från min hud och sen kände jag dem vid min midja. Han försökte knäppa upp mina jeans. Jag sluade kyssa honom och pressade min mun mot hans öra.

”Are you really sure about this?” viskade jag.

“Aha”, andades han och jag satte mina läppar mot hans igen och lät honom knäppa upp mina byxor. Efter en stund låg mina byxor på marken bredvid oss och jag började knäppa upp hans skjorta först med darrande händer. Detta var så mycket bättre än alla dem andra gånger jag hade haft sex. Det tog lite längre tid än nödvändigt innan jag hade knäppt upp alla hans skjortknappar. Och jag hade haft fel innan, Seths mage var den otroligaste och snyggaste magen jag någonsin hade sett och någonsin skulle se för jag visste att han var den rätta och att jag inte ville ha någon annan. Såklart kan man bli lockad men då kunde jag bara tänka på han och hans underbara kropp som jag snart skulle möta helt och hållet...

Kapitel 21

Carlisle och dem andra pratade med Taylor om vad hon visste och sen vad det gick ut på att veta om deras hemlighet. Jag kunde knappt lyssna. Bella stod och höll mig under hela tiden och det var nog bra för annars skulle jag ha ramlat ihop. Jag kunde knappt hålla uppe mina ögonlock.

”Did you tell your mother that Taylor is staying over as well?” viskade Bella i mitt öra. Ärligt talat kommer jag inte ihåg, men jag har för mig jag gjorde det. Så jag nickade, rädd att mina ord skulle svika mig.

”Edward, should we take her to our house or your room?” frågade hon Edward som stod bredvid oss.

“My room, I don’t think she could make it to our house”, sade Edward och Bella nickade. Sen svingade hon upp mig i hennes famn och sprang uppför trapporna. Hon lade mig ner i den stora sängen i Edwards rum och innan hon ens hade hunnit lägga täcket på mig hade jag somnat.

Jag vaknade nästa dag av en varm hand som smekte min kind. En alldeles för varm hand. Jag log utan att öppna ögonen.

”Good morning”, viskade Seth i mitt öra.

”Good morning”, sade jag och öppnade ena ögat. Han log mot mig och jag blundade igen och rullade över till rygg. Sen sträckte jag mig så mina händer slog i karmen.

”Breakfast, then school”, sade Seth och tog tag i mina händer och drog upp mig i sittande position. Jag plutade med läppar.

”I don’t wanna go to school”, sade jag surt. Seth skrattade mig och började kittla mig. Jag kunde inte hålla mig utan jag började skratta och slängde mig bak på rygg. Seth puttade på mig så jag åkte ner på golvet.

”Hey”, utbrast jag förvåntat.

”Sorry”, sade Seth och tittade ner på mig från sängen. Jag blängde på honom. Men han bara skrattade och klappade mig på huvudet.

”I race you to the kitchen”, sade jag och reste mig snabbt upp. Utan att höra hans svar rusade jag ut ur Edwards rum och nerför trapporna. Jag hörde Seth bakom mig och skrattade.

”What’s the rush?” frågade Alice när jag sprang förbi henne i trappan. Men jag skrattade bara och svarade inte henne. Jag kom före Seth till köket. Kanske för mitt orättvisa försprång, but who cares? Jag märkte att Seth inte gjorde det. Fast det var orättvist för han var inte andfådd och det var jag. Han bara rufsade mig i håret när han kom till köket. Jag satte mig ner bredvid Nessie vid köksbordet.

”Did you sleep well tonight?” frågade hon mig och jag log och nickade mot henne. Fortfarande andfådd.

”You?” frågade jag och hon nickade. Bella kom och satte ner en tallrik med pannkakor.

”Are you going to school today?” frågade Renesmee.

“Yup. Mum has already called them”, sade jag blinkade till henne. Hon fnittrade och tog en pannakaka. ”By the way, what happened to Taylor yesterday?” Renesmee ryckte på axlarna och tog ett bett av sin pannkaka.

”What? Who?” frågade Seth förvånat. Jag kom på att han inte visste något om Taylor.

”Taylor my new sister find out what Nessie and the rest of the Cullens were”, förklarade jag. Seth tappade hakan och jag visste inte vad jag skulle säga mer eftersom jag inte hade varit på bästa möjliga humör igår. Jag kom inte ihåg mycket eftersom jag hade varit så trött när dem pratade med henne.

”We talked to her and she’s not going to tell anyone because we told her what would happen with her then and she didn’t like it. We couldn’t help it but to scare her. That’s the most effective way to keep someone to shut up”, sade Bella och räddade mig.

“But you didn’t scare Kris, right?” frågade Seth oroligt. Bella suckade och himlade med ögonen.

”No of course not because you imprinted on her, that means that she has a right to know about us. Nessie was really lucky to find a friend who got imprinted on a werewolf”, sade Bella och flinade.

“But if I remember it right she got imprinted after we became friends”, sade Renesmee och slukade sin sista bit av pannkaka. Jag hade inte tagit någon och just i den minuten kurrade min mage. Så jag tog en pannkaka och slukade den nästan hel.

Taylor hade inte fått stanna och jag tror heller inte att hon ville stanna. Mamma var inte sur på mig, hon förstod att jag ville vara med Nessie lite mer. Taylor berättade heller inte att hon hade varit hos the Cullens och det var jag glad över. Dem behövde inte veta att Taylor var livrädd för min bästa kompis familj. Jag undrade om jag kanske kunde berätta för Taylor om Seth men sen kom jag på att Bella hade inte fått reda på det fast hon visste om Edward och hans familj. Det fanns ingen deal där inte. Men om nu vampyren bestämde sig för att berätta om den andra verkade det okej. Ärligt talat visste jag inte vad som hände om man fick reda på varulvarna. Jag menar dem hade ju ingen Volturi eller hade dem det? Jag var inte säker och jag ville heller inte fråga Seth, det var lite pinsamt. Jag ville tänka på honom som normal och vanlig människa och jag visste att han också ville att jag skulle tänka så. Han ville inte att jag skulle tänka på honom som onormal eller inte människa för det var just det han var. Han var normal och en människa.

   Men iallafall så körde vi förbi mamma för att jag skulle kunna ta mina skolsaker. Kläder hade jag redan fått låna av Nessie, tack och lov. Jag var inte personen som gick i samma kläder dag efter dag. Utan jag gillade att byta varje dag och duscha. Fast jag hade inte problem med personer som inte var som mig. Alla var annorlunda. Om någon skulle veta det så skulle det vara jag.

   Jag tog min skolväska i mitt rum och rusade ner till Nessie och Edward som satt i hans volvo. Edward brukade inte köra oss hem men han ville hålla ett öga på Taylor och jag anade att han skulle följa efter Taylor och se vad hon tänkte. Jag var faktiskt glad över att Edward inte kunde läsa mina tankar. Men man visste aldrig, han kanske gick och lärde sig svenska någon gång utan att jag visste det och sen kunde han läsa allt jag tänkte på. Rätt läskigt faktiskt ändå att inte ha något privat. Tur för Bella att hon hade sin sköld. Men ändå tror jag det skulle ta ett tag för Edward att lära sig svenska, jämfört med engelskan var det ett rätt svårt språk om man inte kunde det då. Jag visste hur svårt jag hade att lära mig spanska och det är rätt enkelt ändå. Fast visserligen hade han oändlig tid att lära sig det.

   Edward släppte av oss framför skolan och vinkade hej då. Vi vinkade tillbaka och Nessie pussade honom på kinde. Sen var han borta. Vi gick hand i hand in i skolan. Men vi hade inte våra skåp på samma plats eftersom vi inte gick i samma klass. Jag öppnade mitt skåp och lade in min väska och jacka.

”Hi”, sade en glad och bekant röst nära mig så jag hoppade till. ”Oh, sorry. I didn’t mean to scare you.” Jag vände mig till vänster och stirrade in i ett par bruna ögon. Det bruna var inte fin så som Nessies bruna ögon, det var en riktig fin brun nyans inte denna. Jag hade inte bruna ögon utan havsblåa, jag hade ingen aning om varför jag tänkte på det. Men dem bruna ögonen tillhörde Melinda. Var inte Melinda arg på mig?

”Hi”, sade jag osäkert. Jag ville verkligen inte såra henne igen och jag ville heller inte att hon skulle såra mig.

”How was it in Sweden? I missed you, you know”, sade hon. Jag spärrade upp ögonen.

“Eh, it was okay. You did?” frågade jag häpet.

”Of course, you’re my best friend. So I was thinking you wanna come home to me after school and tell me everything that happened in Sweden, then I can tell you everything that happened here while you were gone”, sade Melina och log så hennes skrattgropar syntes. Där var Nessies skrattgropar också sötare, hur kunde jag inte ha märkt det förut? Melinda var som en kopia av Nessie, bara att Nessie var halvvampyr och jag var säker på att Melinda inte var. Men jag visste inte hur jag skulle svara på Melindas fråga förutom ett stumt nickande.

”Great, my mother is coming to pick me up after school so we can like meet outside in the parking lot. I’m sure you have to tell your mother and Renesmee too”, sade hon och log ännu bredare. Var detta ett trick för att få mig iväg från Renesmee, då kunde hon ju fortsätta att drömma. För det skulle aldrig hända. Eller så handlade det om Seth igen men hon hade inte nämnt Seth. Oh nej, tänk så hade hon varit med Seth under tiden jag hade varit borta. Nä, han skulle aldrig göra något sådant. Men man vet aldrig vad Melinda kan ha gjort för att få honom att gilla henne igen. Bättre än mig. Men Seth hade imprinted på mig och inte på Melinda och därför var hans känslor starkare för mig och jag kommer ihåg att Renesmee har sagt att en varulv som har imprinted(jag måste verkligen lära mig det svenska ordet för imprint) på någon inte ser någon annan. Men gällde alla?

Kapitel 20

Jag satte mig längre upp, bort från Taylor. Hur fan kunde hon veta? Hon borde inte veta. Hon fick inte veta. Med ett styng av smärta i bröstet kom jag på att Taylor låg riktigt illa ute om Volturi fick reda på att både hon och jag visste. Så fick det inte gå till. Fast dem kunde inte skylla på mig eftersom Seth hade präglats på mig. Eller kunde dem det? Dem kanske skyllde på Seth istället. Nej, herregud det fick dem inte göra. Hellre mig än honom.

   Edward och Bella hade berättat för mig om Volturi efter att jag hade fått reda på allt. Bella berättade om hur mycket smärta dem hade tilldragit henne. Först med Edward och sen med Nessie. När dem sade att dem hade kommit för att förinta Nessie hade jag blivit ursinnig. Hur kunde någon vilja det? Hon var ju världens snällaste själ på hela jorden. Men iallafall hade någon med ett namn jag inte kom ihåg hade räddat honom och det var vi alla evigt tacksamma för. Han kom och hälsade på ibland med. Men en gång hade Jacob skrämt honom tillräckligt mycket för att han inte kom och hälsade på lika ofta. Först förstod jag inte hur Jacob kunde ha skrämt han som hade räddat Nessie men sen fick jag reda på svaret av Nessie. Han hade hört när Edward berättade för Bella att - just det Nahuel hette han – hade tänkt på hur vacker Nessie var och att han önskade att hon skulle känna likadant för honom som han gjorde för henne. Alltså Nahuel var förälskad i Nessie. Men det var bara en ytlig förälskelse och inget man egentligen behövde vara så upprörd över men Jacob blev tydligen rasande och började skrika på Nahuel när han hade kommit och besökt dem en gång. Nessie hade blivit så sur på Jacob att hon inte träffade honom på en hel vecka. Jacob sade förlåt till Nahuel men han var redan så rädd att han bara kom och hälsade på en gång i halvåret istället för en gång i månaden som innan. Under den veckan han var där fick inte Jacob vistas på Cullens tomt. Det tog alltid knäcken på Jacob men han klarade sig, sade Seth. Men han var aldrig hemma och aldrig människa. Under den veckan var han alltid ute och sprang.

  Taylor satt och tittade på mitt ansikte när jag satt och tänkte på den historien. Sen frågade hon igen.

”How was it?” Jag suckade och skakade på huvudet.

”How do you know this?” frågade jag henne. Hon ryckte på axlarna.

“I heard you and Nessie talk about it someday.” Jag tittade förskräckt på henne. Jag trodde vi hade varit försiktiga med det men antagligen inte. Jag reste mig upp.

”What are you going?” frågade Taylor och reste sig också.

”I’m going to call Edward or Bella and talk to them and see what we are going to do about you”, sade jag och gick till min byrå och lyfte på telefonluren som stod där. Taylor flog fram och tag i min hand som höll telefonluren.

”Please don’t, please. Are they going to... kill me?” frågad hon ängsligt. Jag spärrade upp ögonen.

”Of course not. The Cullen’s doesn’t eat people”, sade jag vasst till henne. Nu var det Taylors tur att spärra upp ögonen.

“What do they eat then?” frågade hon förvirrat.

“Animals, wild animals. I have never been out with them not even with Nessie who isn’t at all dangerous but they won’t let me and actually I don’t think I would anyway even if I would be so lucky to follow them out”, babblade jag på. Taylor stod med uppspärrad ögonen och hakan hängande. Detta var hon absolute inte beredd på. Hon trodde antagligen att dem skulle vara läskiga och vanliga, vanliga som vampyrer då var.  

”The don’t hunt humans?” frågade hon och jag skakade på huvudet.

”Nope”, sade jag och tittade på hennes hand. Hon släppte den och jag tryckte in numret till Cullens.

”Wait”, sade hon snabbt och tog tag i min hand igen. Jag tittade menande på henne och hon släppte den igen.

”What are they doing with me?” frågade hon änsligt och gick bort och satte sig på min säng. Jag tittade på henne och ryckte på axlarna.

”I guess talk to you, we just have to see”, sade jag och slog resten av numret. Jag tryckte på den groan luren och satte luren mot örat. Jag fick bara vänta två signaler sen svarade Alice.

”The Cullens recedent”, sade hon.

”Alice, we got a problem”, sade jag och berättade för henne om Taylor. Taylor satt röd i ansiktet och tittade på hennes händer som rörde på sig i hennes knä.

”Okay, can you get here now again?” frågade hon. Jag bet mig I läppen. Skulle jag orka det, tro? Jag tog en chansning.

”Sure, but can I stay over there after all of it?” frågade jag.

“Of course, just don’t forget to leave a note or something to your Mum. We don’t want her to be anxious about you and call the cops”, sade hon och lade på. Jag skrev snabbt en lapp på ett papper jag hittade i min byrålåda. Jag tog Taylors hand och sprang ner och lade den i köket. Sen sprang jag ut med henne i hallen och befallde henne att ta på sig ytterkläder. Hon gjorde som jag sade och när vi kom ut häpnade jag eftersom Jasper satt i Carlisles svarta mercedes utanför vårt hus. Utan att tänka släpade jag med mig en motsträvig Taylor in i bilen. Jag satte henne i baksätet som ett litet barn och kände att hon skakade i hela kroppen. Jag satte mig själv i framsätet och direkt när jag hade stängt dörren körde Jasper därifrån och till deras hus.

”Alice is smart, I didn’t even thought of this”, skrattade jag och Jasper log mot mig. ”Can you calm her down?” Jag sneglade på Taylor I baksätet.

“Already on it”, svarade Jasper. Jag log mot honom och stirrade sen ut på den svarta asfalts vägen. Det tog inte lång tid innan vi lämnade den och åkte nerför grusvägen som ledde till Cullens hus. Edward, Bella och Alice stod på altanen när vi kom. Alice skuttade ner och öppnade dörren för Taylor. Hon log med sina tänder och Taylor ryggade tillbaka. Jag log ondskefult, ha där fick hon så hon teg. Jag visste att Taylor skulle vara riktigt rädda för alla Cullens inklusive Renesmee som hon ändå redan hade träffat fler än en gång. Jag undrade om hon skulle lista ut vad Seth och Jake också var eller om hon bara skulle blunda för det.

”Take her in”, sade Edward kyligt mot Alice och Alice tog tag i Taylors armar och förde henne in. Bella kom och lade armen runt mina axlar och följde med mig in.

”You have to know that this is not your fault, sweetie. It’s her fault that she eavesdropped on you. That’s not nice”, viskade Bella i mitt öra och jag log tacksamt mot henne.  

   När vi kom in i huset var alla redan där. Rosalie, Emmet och Renesmee stod vid fönstret. Både Rosalie och Renesmee hade armarna i kors och ihoppressade läppar och deras blick var lika kylig. Eller nej, Rosalies blick var mycket kyligare än Renesmees. Emmet såg malplacerad ut där han stod avslappnad och ett flin på läpparna. Carlise och Esme stod närmast oss. Carlisle pekade på soffan och Alice förde Taylor till soffan och satte henne ner.

”Now, tell me all you know”, sade Carlisle och vände sig mot henne.

______________________________________________________________________________________________

Det blev ett rätt kort inlägg men jag har märkt att det tog en ovanlig vändning och därför kommer det ta mycket längre tid för Poisonous life att avslutas och It's my time to shine att börja, men jag antar att det inte gör något eftersom det kommer handla om samma karaktärer plus nya ^^,

Kapitel 19

Nessie, Bella och Edward var såklart tvungna att åka hem och berätta för resten av deras familj att dem var hemma. Jag frågade mamma om jag fick följa och hon sade ja. Jag kunde se Taylors besvikna ansikte i ögonvrån när vi satte oss i taxin igen och åkte därifrån men jag kunde inte tänka på det något längre. Jag var med mannen jag hade gråtit för och längtat efter och som jag skulle göra vad som helst för. Han som gick och väntade på mig i flera månader utan att träffa mig medan han hade en annan tjej som också gillade honom och jag visste att han också gillade henne. Det gjorde ont i hjärtat av att tänka på det. Jävla Melinda. Varför kunde hon inte bara gå och leta upp någon annan kille istället för att hänga efter min. Jag var tvungen att säga det till henne, men hur skulle jag kunna göra så att hennes hjärta gick itu flera gånger. Det påminde mig om en låttext men jag kunde inte komma på vad låten hette. Texten gick ungefär: Ett hjärta kan gå i tusen bitar blablabla. Okej så dem sjöng inte blablabla men jag kunde inte komma på resten av texten. Men visst hade dem rätt. Ett hjärta kan gå i tusen bitar, mitt hade gjort det och Melindas hjärta hade också gjort det. Jag suckade. Seth tittade på mig men jag bara skakade på huvudet och lutade det mot hans varma axel. Jag hade saknat hans värme. Hans underbara superheta värme. Efter ett tag fick jag ta bort huvudet för det blev för varmt. Seth skrattade till och jag log mot honom.

   När vi var framme flög Nessie ut ur bilen precis som jag hade gjort när jag hade sett Seth innan men det gjorde antagligen inte ont på henne. Bella och Edward skrattade och jag lutade mig bort från Seth så jag kunde kolla vad det var som var så roligt. Nessie hade gjort så för hon hade fått syn på Jacob. Nu stod dem och kramade om varandra. Nerför trappan kom Esme och Alice och efter dem kom Carlisle och Jasper. Men jag såg inte en skymt av Emmet eller Rosalie. Dem kanske var ute och jagade. Edward stannade bilen och vi alla hoppade ut. Edward stegade fram till Carlisle.

”Where is he?” frågade han Carlisle häpet. Bella försvann och när jag såg henne igen stod hon bredvid Carlisle. Carlisle tog deras händer och visade dem in. Jag tittade oroligt upp på Seth. Han lade armen om mig och vi gick in efter dem andra. I vardagsrummet satt Emmet och Rosalie lutade över något. Seth stannade mig i dörräppningen. Jacob gjorde likadant med Nessie bredvid oss. Edward gick fram till Emmet och Rosalie med Bellas hand i den andra. Plötlsigt morrade han till och Bella kollade ängsligt på honom.

”What is it?” frågade hon och lade handen på hans axel.

”See for yourself”, sade Edward och flyttade sig till Nessies sida.

”Can I see?” frågade hon Edward. Han skakade på huvudet och Nessie blängde argt på honom. Sen stormade hon upp för trapporna med Jacob hack i häl. Jag tittade efter dem och drog sedan med Seth uppför trapporna till Nessies rum. Nessie satt på hennes säng med armarna i kors och stirrade surt på något osynligt framför henne.

”Nessie?” frågade jag henne. Hon tittade på mig och gav mig ett plågat leende.

”Why does she react this way?” frågade jag Jacob som satt bredvid Nessie på golvet. Han ryckte på axlarna. Jag gick fram till Nessie och satte mig framför henne. Jag såg Seth sätta sig bredvid Jacob på golvet i ögonvrån. Jag lade min ena hand på Nessies knä som hon hade dragit upp till hakan. Hon lutade sin haka på det andra knäet. Hon tittade upp på mig och plutade på läpparna.

”Because I hate him”, förklarade hon lugnt.

”Who?” frågade jag.

”Edward of course. He’s behaving like I’m a little child. I’m not. I can handle things. Tough things. Things that he thinks I can’t handle.” Jag nickade förstående. Jag försökte förstå. Men jag förstod faktiskt inte henne riktigt. Hon hade inte fått se något Edward inte ville att hon skulle se för att skydda henne antagligen. Tänk så var det ett lik. Skulle Nessie verkligen vilja se ett lik? I don’t think so. I knew I wouldn’t. Vänta, var det precis jag som tänkte på engelska? I believe it was. Hmm, kanske jag skulle börja tänka på engelska hela tiden. Jag sköt undan den tanken till någon annan gång. Just nu orkade jag inte tänka på sådant trams. Var det verkligen trams? Äsch, iallafall skulle jag fokusera på Nessie nu och inget annat.

”So he didn’t let you see something you might have regret seeing if he would have let you. Did you ever think of that?” Nu blängde Nessie på mig istället. Jag suckade och tog bort min hand från hennes knä.

”Go down and command that you want to see it then”, suckade jag och visade med handen henne dörren. Nessie sken upp och hoppade upp ur sängen.

“Det var inte så jag menade”, muttrade jag och fick två par ögon tittande konstigt på mig. Gud, jag måste vara trött. Först tänker jag på engelska och sen så pratar jag svenska när jag är i USA. Trött? Ja.

   Jag gick ner i vardagsrummet och när jag kom in fick jag se Nessie stå böjd över Edward som satt i soffan med Bellas huvud i knäet. Bella blundade men jag visste att hon inte sov. Antagligen ville hon bara stänga ute Edwards och Nessies bråk som pågick precis över huvudet på henne. Hon satte sig upp när jag och killarna kom in. Sen log hon mot mig och reste sig upp. Jag följde efter henne in i köket.

”Do you know what they are fighting about?” frågade jag henne. Bella nickade och öppnade kylskåpet.

“Soda?” frågade hon mig och jag nickade. Hon tog fram en och gav den till mig.

”Thanks”, sade jag och tog emot den. Jag öppnade den och drack några klunkar. Det svalde halsen skönt.

”You look tired, you want me to drive you home?” frågade hon. Jag kände mig väldigt trött. Jag var tvungen att stödja mig på bänken annars skulle jag nog ramla ihop och jag hade svårt att hålla mina ögonlock öppna. Bella lade armen om mig och vi gick förbi Edward som nu stod över Nessie istället. They argued häftigt. Oj, lite svengelska där. Jag behövde verkligen en gods natts sömn.

   När jag kom var ingen där. Jag ropade men ingen kom. Jag gick och inspekterade huset lite. Sen hittade jag ett rum med mina saker i och antog att dem hade gett det till mig. Jag letade upp min pyjamas och kröp ner i den redan bäddade sängen. Någon knackade på min dörr när jag precis hade blundat.

”Can I come in?” viskade Taylor på andra sidan dörren. Jag stönade och satte mig upp.

”Sure”, sade jag. Taylor öppnade försiktigt dörren och stängde den lika försiktigt. Hon smög fram till sängkanten och viskade: ”How was it?”

”How was what?” frågade jag sömnigt.

”To be around vampires of course.”

Eftersom jag redan har fått tre kommentarer på kapitel 16 av PL har jag bestämt mig att ge er ett litet smakprov från uppföljaren som jag har döpt till "Now it's my time to shine"

Det blir som en liten prolog som jag senare kommer att ändra lite i och lägga upp efter det sista kapitelet av PL. Eftersom jag inte vill avslöja vad som kommer att hända i dem sista kapitelen av PL skrev jag därför inte ut namnet på tjejen som Kristen sitter och pratar med. Det kan alltså vara vem som helst. Men gissa på om ni känner för det :P<3

________________________________________________________________________________________________

Kapitel 12

"Are you really sure about this?" frågade Seth mig nog för hundrade gången. Vi stod utanför dörren på hans veranda och pratade lite innan jag skulle åka hem. Nessie skulle komma vilken minut som helst och hämta mig, hon stod nog redan bakom det ena hörnet och tjuvkikade.
"Positive", försäkrade jag honom för hundrade gången.
"I just want you to be happy", sade han och kramade om mig.
"I am happy only if I can be with you, without you I am unhappy." Han kysste mig på hjässan och släppte mig sen. Precis då hörde jag en bil bakom mig. Jag vände mig om och såg Nessies bil, men bakom ratten satt inte hon utan hennes pappa och bredvid honom satt hennes mamma. I baksätet satt Nessie och Jacob och flinade. Jag kysste Seth snabbt och sprang sen nerför stengången. Jag öppnade bakdörren och blängde på Jacob som satt närmast. Han flyttade sig snabbt. Jag skrattade och satte mig bredvid honom. Nessie sträckte armen över Jacob och tog min hand och kramade den.
"Good idea", sade hon och jag tittade förvirrat på henne. Hon skrattade och pekade på Edward. "He told me." Jag
skrattade och Edward startade bilen och körde iväg. Jag vände mig om och vinkade adjö till Seth. Det var skönt att veta att det inte skulle vara sista gången jag såg honom.
   När vi kom närmare huset kunde vi se Alice stå nedanför trappan med något i händerna. När jag hoppade ut ur bilen kom hon fram till mig och räckte fram det hon hade i händerna; det var en telefon. Jag tittade på henne med rynkade panna.
"It's your Mom", förklarade hon. Jag gapade men stängde munnen snabbt och tog telefonen. Alla andra försvann in i huset.
"Älskling, snälla forgive me", började mamma när hon hörde mig andas i andra luren. Jag andades snabbt och
oregelbundet, jag hade inte hört av min mamma på flera veckor och jag kände både saknad och raseri inom mig. Jag tittade upp mot huset och såg Nessie stå i fönstret och titta oroligt ner på mig. Jag försökte le men det liknade mer en grimas. Jacob kom efter ett tag och drog in henne i huset igen. Jag suckade och tittade ner i marken. "Mamma. Jag har inte pratat med dig på flera veckor. Du var så upptagen med James att jag inte kunde stå ut och när jag sade att jag flyttade till Nessie sade du ingenting."
"Jag kunde ju inte säga något, du bara flyttade ju. Tog bara ditt pick och pack och flyttade", försvarade mamma sig. Jag gick bort och satte mig på det andra trappsteget under tiden hon pratade.
"Har du hört talas om en telefonkatalog? Jag tror säkert att Nessies familj står med i en sådan." Mamma suckade på andra linjen och jag suckade med henne. Varför skulle hon just ringa nu? Efter flera veckor? Det måste finnas en hake.
"Okej, jag ringde inte för att tjafsa med dig. Jag ringde för att säga att det inte funkar med James och att jag tänkte flytta hem till Sverige igen." Jag tappade hakan och satt och gapade i flera minuter. Det snurrade runt i mitt huvud och massa röster som skrek saker till mig. DU KAN INTE ÅKA! VAD KOMMER HÄNDA MED DIG OCH SETH? DIG OCH NESSIE? DU KOMMER SAKNA DIG TILL DÖDS. KOMMER DET BLI BÄTTRE I SVERIGE TROR DU? FÖR DET TROR INTE JAG.
"Shut the fuck up!" skrek jag rakt ut i luften. Jag visste inte varför jag skrek på engelska, det bara blev så. Det kändes så normalt kanske för jag hade pratat engelska i flera veckor redan.
"Kristen?" hörde jag Nessies välkända röst bakom mig. Jag vände mig om och insåg då att tårar hade krupit nerför mina kinder. Jag torkade snabbt väck dem och vände mig om så jag stirrade rakt fram igen.
"Kristen? Kristen? Hallå? Kristen, hörde du vad jag sade? Jag ska åka tillbaka till Sverige och du ska följa med mig", sade mamma i luren. Jag blev så arg att jag inte tänkte mig för. Jag slängde iväg telefonen allt vad jag orkade. Den landade några meter ifrån mig. När jag kom vad jag precis hade gjort satte jag handen över min mun, vände mig om och tittade på Nessie.
"I'm so sorry for the phone", mumlade jag. Hon slog med handen i luften och kom och satte sig ner bredvid mig.
"Ash, it was just a lazy trow though." Jag skrattade och hon lade ena armen om mig. Jag lutade mig mot hennes axel. Hon var otroligt varm.
"Talk to me", sade hon och jag talade om för henne att mamma skulle åka tillbaka till Sverige och att jag var tvungen att följa med, hon var ju fortfarande min vårdnadshavare och jag kunde inte bo på andra sidan jordklotet utan henne.
"But what if grandpa and grandma adopt you?" frågade Nessie. Jag funderade på det ett tag.
"I don't think my Mom will agree to that", sade jag sedan sorgset.
"Why not? She has ignored you for the last past weeks. We can go to a judge and tell them all about this but of course first you can talk to your Mom and see if she will agree to it or not", sade Nessie. Jag nickade och log mot henne. Vi kramade om varandra och gick sedan in och pratade med Carlisle och Esme. Dem gick med på det bara om min mamma gick med på det. Så jag hoppades innerligt att hon nu skulle göra det.
   Esme sade till Emmet att köra och köpa en ny telefon och det gjorde han. När han kom tillbaka ringde jag min mamma och berättade om vår plan. Men i slutändan gick hon ändå inte med på det och en vecka senare satt jag på ett plan hem till Sverige.

Kapitel 11

Fast jag visste att det skulle bli jobbigt men jag trodde verkligen inte såhär jobbigt.
   Jag stod utanför Seths hus. Huset var rätt litet och gulligt. Det var gult med vita knutar och hade en stor veranda utanför.
Jag tog ett djupt andetag och gick uppför stengången till verandatrappan. Jag gick sakta uppför trappan och stannade utanför dörren. Jag tog ännu ett djupt andetag och knackade på dörren. Jag hörde steg som gick mot dörren. Först blev jag chockad när en tjej öppnade dörren. Först trodde jag det var Melinda. Hon hade lika långt hår men hennes hy var mycket vackrare. Hon försökte sig på ett leende men hennes ögon utstrålade otålighet.
"Hi", sade hon.
"Hi, I'm Kristen. Is Seth home?"
"Oh, you're Seth's new girlfriend. I'm his sister, Leah." Jag trodde hon skulle sträcka fram en hand men istället vände hon sig om och ropade Seths namn. Efter bara några minuter kom Seth. Han lyste upp när han såg att det var jag som stod där. Det var så orättvist att jag visste vad som skulle komma och inte han. Fast jag visste detta kunde jag inte hjälpa att le tillbaka. Leah tittade mellan oss och suckade sen.
"I can't take this", muttrade hon och sprang ut ur huset. Hon vände på huvudet och ropade till Seth. "Tell Mom I'm at Jake's." Seth nickade och hon fortsatte att springa. Vad skulle hon göra hos Jacob? Jag tittade efter henne längre än jag normalt skulle ha gjort, sen tvingade jag mig själv att titta på Seth och hans vackra leende och hans blick. Jag harklade mig och svängde med armarna nervöst. Seth kom på sig själv sen att stå och stirra och gestade att jag skulle komma in. Jag log mot honom och gick in. Han tog min hand och vi gick uppför en trappa. Vi stod i en liten hall och han svängde höger till en dörr som han öppnade. Hans väggar lyste babyblått. Jag tittade på honom och såg att han rodnade.
"My Mum decoreded my room when I was a little boy and I haven't really thought of changing it, not since my dad past away", förklarade han och jag tittade skamset på honom. En liten tår föll nerför hans kind. Jag lyfte handen för att torka bort den, men hejdade mig själv. Det skulle bli jobbigt redan som det var utan min lilla gest.
"I'm so sorry, Seth, I really am." Han nickade och torkade bort tåren själv. Sen drog han med mig till sängen som stod i det vänstra hörnet. Det kändes konstigt att sitta på en säng tillsammans med honom. Jag kom på att vi fortfarande höll i hand och jag drog hetsigt till mig den. Jag ville inte ha onödig kroppskontakt med honom i detta ögonblick. Jag tittade ner på mina knäppta händer i mitt knä och harklade mig lite. Sen tittade jag upp och såg att Seth lutade sig mot mig. Jag visste vad han skulle göra och sade: "We have to talk" innan hans läppar nuddade mina. Han lutade sig bak igen och tittade nyfiket på mig. Jag tittade ner på mina händer igen och svalde ljudligt.
"Seth, this isn't working out for me", började jag.
"What!?" sade han häpet och sorgset. Jag kände mina ögon vattnades och jag kämpade tillbaka mina tårar. Jag ville verkligen inte gråta just nu, inte inför Seth.
"Why?" frågade han sen mer samlat.
"You didn't tell me you had a girlfriend", viskade jag och kände mina kinder bli heta.
"Oh, that was nothing, Kristen. I can't even compare how I felt for you and her. She was just a easy crush." Jag tittade på Seth och såg att hans ansikte var tomatrött.
"I didn't love her the way I love you", tillade han och tittade ner. Fast han precis hade sagt att han älskade mig blev jag rasande. Vad menade han? Älskade han inte Melinda? Var hon bara en enkel förälskelse? Hade hon slösat bort sitt liv på en kille som inte älskade henne? Jag hade redan erkänt att jag älskade honom och jag hade aldrig hört honom säga det så varför var han just tvungen att säga det nu?
   Jag flög upp från sängen.
"Krist..." han tystande när han såg min blick.
"YOU DIDN'T LOVE HER!? YOU SAY THAT YOU DIDN'T LOVE YOUR GIRLFRIEND!? ISN'T SHE ANYTHING TO YOU!?" skrek jag åt honom.
"I did love her, but not the way I love you. I know you don't get the whole imprinting stuff, but do get this. I did love my ex-girlfriend, she was something to me. Was not is." Jag lugnade ner mig men visste inte riktigt om jag kunde sätta mig igen. Seth såg att jag kollade på platsen jag precis hade flugit upp från och han klappade på stället. Jag suckade och satte mig igen. Han tog min hand och jag kunde inte förmå mig att dra undan den igen.
"Why are you so interested in my ex-girlfriend?" frågade han och lekte med mina fingrar. Jag slöt ögonen för att inte behöva möta hans blick fast hans blick var på min hand just nu.
"Because she is my best friend, Melinda. I met her a couple of weeks ago and we just clicked. But I didn't know that she was dating you so it came as a chock and when I saw the way she looked after you broke up. I I... I don't know. But it just felt wrong. We can't bee together anymore, Seth. We just can't, though I so want to but I can't. Not when I have seen her face after your breakup. She is my best friend and even if she's not Nessie, she still counts and I have to do whatever I can to make her even just a tiny bit happy and it doesn't include us being together." Seth satt stilla utan att leka med mina fingrar efter mitt lilla tal om att vi skulle göra slut.
"I understand", sade han och jag öppnade ögonen och tittade på honom. Tårar strömmade nerför hans kinder. "Just you are happy, sweetheart. But I do love you, you must know that but if you just want to be friend I understand that. I can do that." Han släppte min hand och lutade sig mot väggen. Jag lutade mig fram och gömde mitt ansikte i mina händer och lät tårarna komma. Jag var beredd på att han skulle säga att vi kunde kämpa, att vi kunde ha ett hemligt förhållande, att vi skulle strunta i Melinda, men inte det. Allt annat utom det.
   Jag kände hans hand på min rygg som cirkulerade runt runt. Det gick upp för mig att han försökte trösta mig.
"Why are you crying?" viskade han.
"Because I do want to be together with you. I love you, Seth. But I can't ignore Melinda, I can't just as much as I want to, I can't."
"I understand, Kristen." Jag började gråta ännu mer efter det och han försökte trösta mig men det gick inte som planerat. Varför kunde han inte säga saker som var bekripliga? Saker jag kunde förstå? Jag ville att han skulle skrika på mig och alla andra saker jag hade tänkt på innan. Då gick det uppför mig, en sak jag hade tänkt på innan. Tänk så skulle vi kunna ha ett hemligt förhållande. Då behövde jag inte såra Melindas känslor. Jag kunde ljuga för henne och säga att jag och Seth faktiskt hade gjort slut. Jag var otroligt glad över att hon inte var Nessie. Jag skulle aldrig kunna ljuga för Nessie. Jag tittade upp från mina händer och på Seth. Han hade slutat gråta men han tittade fortfarande likadant på mig. Fast en sak var annorlunda. Hans blick utstrålade inte lust längre. Bara vänskap, lycklighet och förundran.
"I got an idea", sade jag och log. Seth log tillbaka och nickade på huvudet. "What if we could have a secret realtionship?"
Han log ännu bredare och nickade häftigare.
"I could lie to Melinda and say that we have broken up and she would believe me. I mean it isn't like she is here on the reservation everyday. We could do that." Seth bara log och nickade. Jag skrattade till och nu var det min tur att luta mig närmare och kyssa honom. Det kändes bättre än någon annan gång jag hade kysst honom för denna kyssen innehöll en sak till; mysteri.

Jag vet att jag skriver rätt korta kapitel och därför försöker jag skriva lite oftare så ni får dem med mindre mellanrum mellan oxå, hoppas det håller upp för dem korta kapitelen.

Kapitel 10

Eftersom jag och Nessie inte gick i samma klass hade jag kommit närme en tjej som hette Melinda. Melinda var väldigt söt (inte jämfört med Nessie såklart) och hon hade alltid ett leende på läpparna och små skrattgropar. Hennes bruna hår böljade nerför hennes rygg. Alla killar tittade trånande efter henne. Hon kunde bli kompis med vem som helst, vara tillsammans med vem som helst. Men ändå bestämde hon sig för att vara kompis med just mig som var så upptagen hela tiden för jag var med Nessie eller Seth. Ärligt talat visse jag inget om Melindas kärleksliv, kanske för jag inte ville berätta för henne om mitt. Det var en sak jag bara gjorde med Nessie. Jag kunde inte lita på någon annan så mycket som jag gjorde med Nessie och tanken på att någon annan skulle få reda på Seth var väldigt skrämmande. Jag visste att jag inte kunde gömma honom, men en del av mig sade att jag borde göra det. Bara ett tag till, tills jag var säker på att mina känslor för honom var sanna. Nessie hade redan berättat allt om imprinting för mig och nu var jag nästan expert på det. Jag log lite åt tanken.
"What are you smiling at?" frågade Nessie och drog tillbaka mig till verkligheten. Vi satt i hennes bil påväg till skolan.
   Jag log åt henne och började sen skratta. Hon tittade konstigt på mig, suckade och skakade på huvudet. Jag skrattade ännu högre och hon kunde inte låta bli att också börja fnissa. När vi kom fram till skolan gapskrattade vi. Jag gick ur bilen och gick runt den till Nessies sida av bilen.
"Todays first lesson?" frågade jag henne.
"Calculus, I think", svarade hon och log. Jag log tillbaka och tittade sen över skolgården. Melinda borde vara här nu och säga hej till både mig och Nessie. Fast jag och Nessie var så bra kompisar hade jag aldrig sett en skymt av svartsjuka från Melindas sida och det var jag väldigt glad över.
   Men hon borde verkligen ha varit här idag.
"Do you think Melinda is sick?" frågade jag Nessie oroligt. Nessie ryckte på axlarna och tog min hand. Hon drog mig över skolgården och in genom dörrarna till byggnaden där mattesalen låg. Jag träffade inte på Melinda på hela vägen till mattesalen. Hon kunde ju inte vara sjuk, hon var aldrig sjuk.
   Då fick jag syn på henne... men det såg inte ut som hennes vanliga jag. Hennes läppar var två raka streck. Hennes ögon var röda och hennes fina hår satt i en hängande hästsvans. Var detta verkligen Melinda? Melinda som jag hade känt i några veckor visserligen, men ändå? Jag drog i Nessies arm.
"Hey, what's happened with Melinda?" Jag nickade mot henne. Nessie tittade förvånat på mig.
"I thought you knew", sade hon och jag skakade förvirrat på huvudet. Hon suckade och satte ena handen på min arm.
"She is Seth's girlfriend... or was I should say", förklarade hon.
"What!?" skrek jag och alla vände sig om och tittade på oss. Jag drog Nessie närmare in till väggen och sade med normal röst "what?" igen.
"Sorry, I thought you knew. She was devasteted when he broke up with her yesterday. But I don't know if he mention you." Melinda kom passerade oss just då, men sen vände hon sig om och glodde på mig.
"You", sade hon med avsmak. Jag svalde ljudligt och tittade på henne. Vad skulle jag säga? Jag hade snott hennes pojkvän. Inte med mening såklart, det var inte mitt fel att Seth var tvungen att imprint på mig. Vad hette impring
egentligen på svenska? Vem kunde jag fråga det egentligen? Kanske en bi... Jag slog bort tanken på det. Hur kunde jag ens tänka en sån sak just nu?
"How could you? He was mine and you just just took him, didn't you?" nästan skrek Melinda åt mig.
"I think I should go to class", viskade Nessie i mitt öra. Jag tog ett stadigt tag i hennes arm och viskade tillbaka.
"Sorry but I need someone who can protect me." Sen svalde jag ljudligt igen." Melinda, please listen to me. It wasn't like that. We couldn't help it."
"We!?" skrek hon. Jag visste att det var fel ordval men det var ju inte bara mitt fel.
   Flera personer hade samlats runt oss och tittade på vårt lilla drama. Det var antagligen dagens höjdpunkt; att en stackars tjej hade fått sitt hjärta brytet av sin bästa kompis.
"Melinda, I'm sorry, I couldn't help it and he couldn't help it either. I'm so sorry. I didn't know, okay?"
"But your best friend knew", fräste och jag tittade förvånat på Nessie. Varför hade hon inte berättat detta för mig innan? Jag visste svaret på det direkt som jag tänkte det. Det fanns ingen återvändo ändå så och hon ville verkligen att jag skulle få veta hennes familj hemlighet... som Melinda aldrig skulle få reda på. Det var emot reglerna.
"But didn't you and Seth some problems?" frågade Nessie osäkert. Melinda glodde på henne med intensiva ögon.
"What do you know about it?" frågade hon syrligt. Nessie sträckte upp händerna som talade om att hon inte hade något med det att göra.
"How could you?" sade Melinda sorgset och jag hörde nu hur mycket jag faktiskt hade sårat henne. Jag såg tårarna rinna nerför hennes kinder. Jag sträckte fram armarna och hon gjorde likadant. Sen kramade vi om varandra.
"I'm going to fix it, I promise. I'm so sorry", viskade jag i hennes öra. Jag visste exakt hur jag skulle fixa det, men det skulle bli otroligt jobbigt det visste jag och jag visste också att jag var tvungen att göra det imorgon.

Jaa en liten överraskning... eftersom jag är så dålig på att skriva och lägga upp fick jag lite tid över idag i skolan så då skrev jag klart kapitel 9 och jag tänkte att det inte var någon mening med att ni behöver gå så länge och vänta därför kommer kapitel 9 redan nu och inte om flera veckor senare ;)

Kapitel 9

Seths mamma ringde efteråt och han var tvungen att åka hem. Jacob följde med mig och Renesmee ut till bilen.
"I'm glad he didn't tell the long story with the part how Bella became a vampire", muttrade Jacob till Renesmee men det var jag som svarade.
"There's a long story?" sade jag förvånat. Jacob suckade.
"I shouldn't said anything. Yes, there is a long story of Bella got heartbroken by Edward, met me, saved Edward, Edward got back, they had some problem, mostly with me, then they got engaged, married, got Renesmee and Bella became a vampire after that but the problems wasn't over. After that they lived happily ever after. That's the short version of it though."
"That was just the short story of the long story", sade Renesmee och skrattade. "I love that story. It's so romantic", sade Renesmee.
"Of course you like the story, without it you shouldn't been here and you shouldn't have met me. So, I guess I like the last part of the story when she got you, my princess." Jacob kysste Renesmee och jag tittade bort. Det kändes så privat på något sätt. Såg det ut så när Seth kysste mig? Jag skakade av den frågan direkt den uppstod. Hur kunde jag ens tänka något sånt?
  
Vi kom hem klockan åtta. Edward och Bella satt i soffan och tittade på teve. Rosalie satt borta vid pianot och spelade lite
svagt. Emmet hördes ute i köket och Esmes klagomål till honom. Carlisle och Jasper visste jag inte var dem var och Alice kom nerdansande från trappan.
"Welcome home, girls", sade hon och kramade om oss båda. Jag hoppade till när hennes iskalla hud träffade min. Visste dem att jag visste? Skulle jag veta att dem inte visste eller att dem visste det? Jag skulle snart få reda på det.
"I know that you know, I have a special power you see. Just like Edward, Bella, Jasper and Nessie", sade hon.
"What special power?" frågade jag och tittade på Renesmee. Hon log mot mig och jag log tillbaka.
"Well, I can see into the future..." började hon.
"You can see in the future? So did you see when Seth told me?" frågade jag häpet.
"No, but Edward can read minds and he just read Nessie's. But he can't read yours or he can read yours but he don't understand it. What language are you thinking in?" Vad menade hon? Att Edward inte förstod vad jag tänkte. Sen kom jag på det. Det var ju så uppenbart. Det var så uppenbart att jag började skratta. Alla tittade nyfiket på mig.
"Because I think in swedish."
"Well, then I have to go and learn swedish", muttrade Edward och alla började skratta.
"What can Nessie do?" frågade jag nyfiket. Alice satte en hand på min rygg och styrde mig mot soffan. Nessie följde efter oss och satte sig ner i soffan bredvid Bella. Bella lade en arm om henne och kramade henne. Jag satte mig bredvid Edward och Alice satte sig bredvid mig.
"Nessie have a extraordinary gift. She can send thoughts over to another human. Show her", sade Alice och gestade mot Nessie. Nessie sträckte sig över Bella och Edward och lade en arm på min arm. Plötsligt var jag tillbaka första dagen jag träffade henne. Hur glad hon hade blivit när jag först pratade henne och sen första gången jag följde med henne hem.
Sen var allt borta.
"That was the first day we met, I will never forget it. I have always been the freak in the whole school, but then you came along and you didn't think I was a freak or something else. You actually like me and I'm so glad that Seth imprinted in you so we don't have to hide anything anymore. And when he told you that my family was vampires you didn't think we were freaks, not even then." Jag log mot henne och hon log tillbaka. Jag hade aldrig riktigt förstått hur mycket jag betydde för Renesmee och plötsligt kände jag hur mycket hon betydde för mig. Jag struntade i mamma och hennes jävla sambo. Det här var min familj nu och jag visste att dem inte skulle neka mig eller jah hoppades iallafall inte det.
"What can Bella and Jasper do?" frågade jag Alice.
"Bella is a shield. She can shut out people from her head and invite them in too. And she can protect somebody else to. But we can't show you because we don't really have someone who can show you because Renesmee's gift is the only gift that nothing can shut out.
   "Jasper can manipulate feelings. He can show you. Jasper." Alice skrek inte hans namn men ändå kom han
nerspringande från trappan eller jag antog det var trappan. För plötsligt stod han framför oss.
"How did you do that?" frågade jag honom förvånat.
"We can run faster than you can, much faster. But now I'm gonna show you my gift, I guess." Plötsligt kände jag en panik stiga inom mig. Jag flög upp ur soffan och tittade skräckslaget på dem förvånade människorna som satt i soffan.
   Men sen sköljde en annan känsla över mig och mina ögonlock fladdrade till.
"You didn't need to make her sleepy, Jazz", sade Renesmee argt. Hon reste sig upp och gick till mig. Jag kände mig
otroligt trött och ville bara gå och lägga mig och sova länge i en skön säng. Renesmee ledde mig till soffan igen och satte mig där. Sen tog hon lampan som stod på bordet bredvid soffan och kastade den på Jasper. Ett högt kras hördes och plötsligt kände jag mig klarvaken eller som jag hade gjort förut innan Jasper hade kommit hit. Då förstod jag att det var Jasper som hade gjort att jag kände mig först panikslagen och sedan dödstrött. Jag skrattade till och tittade förskräckt på glaset som låg vid Jaspers fötter. Glaset från lampan som... Renesmee hade kastat på honom. Jag tittade på Jasper men han stod helt oberörd och tittade flinande på mig.
"It's nothing, don't worry, Kristen. I can take it."
"But she threw it on you", min röst började bli högre och mer skräckslagen. Men sen kände jag ett otroligt lugn skölja över mig. Jasper kunde vara en pain in the ass förstod jag nu. Edward började att skratta och jag förstod att han hade tagit ut orden Jasper och pain in the ass ur min skalle och otroligt nog kändes det inte konstigt överhuvudtaget, bara helt normalt. Fast det inte var det. Jag kände mig väldigt hemma i detta huset och jag visste att inget kunde förändra mitt humör längre.
   Jag hade en bästa kompis som jag älskade och älskade mig och inget skulle kunna ändra på det. Jag hade en familj jag kände mig trygg hos fast dem var vampyrer och antagligen ville dricka mitt blog, men jag visste att Renesmee aldrig skulle låta dem göra det. Jag hade otroligt nog en pojkvän som älskade mig mer än någon annan, det visste jag eftersom jag hade sett Jacob titta på Renesmee.
   Men gud vad jag hade fel, det fanns något som kunde förstöra mitt humör och det fick jag reda på redan nästa dag i skolan.

Det var som jag hade förutspått några minuter tidigare. Vår första kyss den var perfekt och vacker och allt annat jag hade tänkte på då. Jag kunde stå så och kyssa honom hela dagen... om jag skulle fått. För bakom oss harklade Jacob och jag var tvungen att sluta kyssa Seth. Seth rodnade och jag gnisslade tänderna. Jag vände mig om och såg Renesmee stod med händerna hoptvinade och såg glad och upprymd ut medan Jacob flinade. Jag slutade gnissla tänderna och såg på Seth igen. Jag kunde knappt hålla mina ögon ifrån honom. Han såg också på mig och flinade. Jag kunde inte hjälpa att flina tillbaka. Sen kysste jag honom snabbt på munnen innan Renesmee kom fram till mig och tog tag i min hand.
"Can you please tell her now about my family?" frågade hon Seth och han nickade och såg allvarlig ut igen. Jag suckade. Vad skulle nu komma? Att hela Renesmees familj också kunde förvandla sig till gigantiska vargar eller något helt annat?
   Med ena handen i Renesmees och den andra i Seth gick vi in i huset igen. Jag och Seth satte oss i soffan och han lade armen om mig. Renesmee och Jacob satte sig på golvet framför våra fötter. Seth tog ett djupt andetag.
"Okay so you know Bella and Edward..." började han.
"Of course, I've just met them like a few hours ago and before that.." jag hann inte avsluta min mening innan Renesmee avbröt mig.
"Yeah, yeah. Go on, Seth." Hon tittade på Seth och han nickade.
"Well, have you've ever heard the story of how they met?" Jag skakade på huvudet. Fast jag hade spenderat så lång tid med Renesmee hade jag aldrig vågat fråga varken henne eller hennes familj. Det kändes så privat på något sätt men jag visste inte hur egentligen.
"Okay, so Bella moved here when she was seventeen from Phoenix. Because her mom and stepfather had to travel or something with his baseball team." Renesmee var påväg att avbryta igen men Jacob satte sin stora hand över hennes mun. Hon tittade surt på honom och lade armarna i kors. Det såg rätt roligt ut men jag hann inte skratta innan Seth började igen.
"She met Edward and well he wasn't behaving like a normal guy."
"How do you mean?" Jag var tvungen att avbryta honom.
"She thought that he thought she was smelling bad or something and they way he looked at her. It reminded her of the expression if looks could kill. After that Edward was gone in a week but when he came back he started talking to her. But next you knew he stopped an van who was going to kill Bella if he hadn't. The problem was that he wasn't supposed to stopped the van like he did. He came from nowhere and made a big dent in the van. They started talking alittle after that and alittle more. Bella was determind to find out the truth about Edward because she knew that he was something. With his icecold skin, the changing of his eyes and his perfection." Saker som jag inte riktigt hade lagt märke till eftersom jag alltid spenderade tid med Renesmee och vi var faktiskt inte så mycket med hennes familj. Vi var nästan bara uppe på hennes rum eller i La push.
"Then she came here to La push with some friends and she met Jake. Jake didn't know that the legends was true so he told Bella about one."
"Which one?" frågade jag honom.
"About vampires." Jag tittade chockat på honom. Jag hade inte märkt att jag hade öppnat munnen så jag stängde den kvickt.
"So Bella went to Port Angeles with two of her friends. She met Edward when some guys where trying to kill her." Jag flämtade till. Vilken tur att Edward hade varit i närheten. Jag kunde inte tänka mig att någon ville döda Bella
överhuvudtaget. Fast klart dem kände inte henne.
   Jag sneglade på Renesmee men hon såg helt lugn ut. Hon måste ha hört historien innan. Jag undrade hur hon hade reagerat när hon fick höra att någon hade velat döda hennes mamma.
"Edward saved her and they went out on their first date. When they sat in Edward's car Bella told him that she knew what he was. After that they were inseparable. But it wasn't then they both fell in love with each other. It can have been when they first laid eyes on each other. Well, not for Edward because he wanted to kill Bella the first time they met but maybe the second time. I don't really know." Efter att Seth hade berättat klart historien om när Bella och Edward hade träffat varandra, satt vi alla tysta. Vad skulle jag säga? Jag kunde inte tänka på något annat än ordet; vampire. Det susade runt i mitt huvudet. Vampire vampire vampire. Men det var ändå jag som var tvungen att bryta tystnade. För jag visste att om inte jag skulle göra det, vem skulle då göra det? Hur trodde dem att jag skulle reagera på att Renesmees familj var vampyrer? Vem visste? Men otroligt nog var jag rätt sansad kände jag ingen större panik precis.
"So you're family is vampires?" frågade jag Renesmee. Hon nickade. Jag svalde och nickade också. "And are you... a vampire too?"
"A half-vampire. My mother got pregnant, carried me and gave birth to me when she was still human. But now she is a vampire, yes." Jag nickade igen.
"Well, that's just perfect. Two... kinds that weren't supposed to live just got revelaed on the same day." Jag skrattade.
"Do you believe us?" frågade Renesmee. Otroligt nog gjorde jag nog faktiskt det. Jag menar om varulvar fanns, varför skulle inte vampyrer också då finnas?
"In fact I do, I really do." Renesmee hoppade upp och klappade. Sen kom hon fram och kramade mig.
"I'm so glad that we don't have to hide anything anymore. It will be so much eaiser for all of us. But of course you can't tell anyone else about this. Nobody, no single person it is very important that you keep the secret to yourself... and us ofcourse", sade hon allvarligt.
"I will never tell anyone about this and if I do I don't think that they would believe me anyway so. But I will never try that theory ofcourse." Renesmee kramade mig igen och jag kramde tillbaka.

Kapitel 7

Jag tittade på Seth och lade ena handen på hans axel. "You know, you can say anything to me, right?" Han bara nickade och tittade ner på hans händer som låg i hans knä. Jag fick en stark känsla att jag ville ta bort hans händer och sätta mig där men jag tryckte undan känslan innan den överväldigade mig och gjorde så att jag lydde den. Istället tog jag bara hans vänstra hand. Seth tittade mig in i ögonen och suckade igen.
"How should I say this?" började han.
"Oh, just say it", sade Renesmee och både jag och Seth blängde på henne. Jag såg på Seth hur jobbigt det var för honom att säga det han ville säga. Jag ville säga till honom att det inte gjorde något om han inte sade det, men min nyfikenhet tog över. Vad var det som Renesmee så gärna ville att jag skulle veta? Något som Seth hade svårt att säga.
"I'm a werewolf and so is Jake." Jag började skratta. En varulv? Seriöst? Renesmee slog till mig på armen.
"It's true", sade hon och jag slutade skratta. Så det var inget skämt alltså. Men jag menar varulvar finns ju inte.
"Now, tell her the good stuff. About my family", sade Renesmee och log sitt vackra leende.
"You tell her", sade Seth och reste på sig. Min hand gled ur hans och jag ville så gärna ta den igen men gjorde det inte. På deras blickar kunde jag se att Seth hade talat sanning; han var verkligen en varulv. Eller, sade en liten röst i mitt huvud, eller så skämtar dem allihop bara. Jag började skratta igen. Men sen kom jag att tänka på mitt halsband som dinglade runt min hals. Jag tittade ner på det och tog tag i vargberlocken mellan mina fingrar. Vid den sekunden trodde jag faktiskt på Seth. Trodde på att han var en varulv och att berlocken stod för honom och ingen annan och jag gillade det enormt mycket. Vid den minuten ville jag ha honom igen. Nej inte jag utan min kropp. Hela min kropp. Jag ville dra ner honom på soffan och kyssa  honom. Vår första kyss. Den skulle vara perfekt, vacker och...
"Show her then, she obviously don't believe you so show her and then tell her about my family", det var Renesmees röst som hade avbrutit mina tankar.
"Okay." Seth tog tag i min hand och drog upp mig ur soffan och vi gick hand i hand ut genom Jacobs hus med honom och
Renesmee hack i häl.
Seth stannade några meter från Jacobs hus och släppte min hand. Han backade ett par steg och tittade på Jacob. Jacob nickade
och tog tag i min arm. Han drog bak mig tre meter från Seth. Jacob tog Renesmees hand och lade den i min. Sen gick han
tillbaka till huset. Jag följde honom frågande med blicken. Ett högt konstigt läte hördes plötsligt och jag tittade på Seth
igen. Eller jag trodde jag kollade på Seth igen. För där Seth hade stått innan stod nu en gigantisk varg. Han var lika hög
som en häst närapå men han var definitivt en varg. Man kunde se de i hans drag och päls.
   Jag flämtade till. Fem flämtingar till och sen började jag backa. Renesmee tog tag i min hand men jag drog tillbaka den.
Jag vågade inte vända mig om och springa. Jag hade ögonen på vargen och han tittade ner i marken.
"Kristen, wait", sade Renesmee och jag stannade. Jag visste inte varför jag gjorde det men det var något i hennes ord som
utstrålade lugn och om Renesmee var lugn varför skulle inte jag vara det? För att det står en gigantisk varg bara några meter
ifrån dig, skrek en röst i mitt huvud. Jag ignorerade rösten och slet ögonen från den stora vargen. Istället tittade jag på
Renesmee.
"Please, let him explain. Jake!" Hon skrek bort mot huset. Jacob kom halvspringande ut ur huset med armarna fulla av tyger.
Jag förstod att det var kläder. Jacob sprang fram till vargen, sen kollade han på mig och Renesmee.
"Look away", sade han och vi båda gjorde som han sade. Jag kände en hand på min axel och såg Renesmee stod bredvid mig.
"It's okay, I will protect you if it's necessary." Jag kunde inte göra annat än att nicka till svar. Jag var alldeles för
rädd och för att vara helt ärlig väldigt nyfiken. Jag ville veta hur och varför Seth kunde förändra sig till varg. Hur länge han hade kunnat det. Sen kände jag en annan hand på min andra axel. Jag tittade upp och såg Seth stå där med kläderna på som Jacob precis hade tagit ut. "Now, do you believe me?" Jag nickade. Han suckade och vände mig om helt så vi stod framför varandra. Jag tittade ner på våra fötter och såg att hans var barfota. "Do you hate me?" frågade han och satte pekfingret under min haka och tvingade mig att se in i hans djupa ögon... och jag smälte. Hur skulle jag kunna hata honom? Hade jag inte älskat honom för bara fem minuter sen? Det var sant. Var det möjligt att älska någon när man bara hade pratat i några minuter? Men honom var det. För det var sant, hur obegripligt det än var så älskade jag honom. Så därför öppnade jag min mun och sade: "Of course not, I think I might more like... love you." Jag tittade ner med hans pekfinger fortfarande under min haka så de gick inte jätte bra men jag mötte iallafall inte hans blick mer. Han pustade ut och sen kände jag hans läppar mot mina och allt annat försvann förutom honom.

Det kanske blev ett rätt kort kapitel men jag har redan börjat på Kapitel 8 så någon gång nästa vecka kommer nog det och jag lovar att jag inte ska låta er vänta i en månad hädanefter för att vara helt ärlig trodde jag inte det var någon som gillade vad jag skrev. Det har liksom alltid varit så jag är inte van att folk gillar vad jag gör. Så tack till alla er som läser och gillar Poisonous life :D en stor kram till er<3

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för jag har inte varit mer aktiv på bloggen, men det har varit väldigt mycket just nu men jag ska försöka hinna med den. Här har ni ett litet tröstpris det sjätte kapitelet av Poisonous life. Jag har inte så mycket tid att skriva pågrund av skola och kompisar men ska verkligen försöka sköta mig.

Här har ni, enjoy!

Kapitel 6

Allt var helt konstigt efter det. Renesmee envisades med att jag skulle följa med henne till La Push och träffa Jake. Men jag kom alltid på någon ursäkt och jag kunde se hur hon blev mer besviken för varje ursäkt som blev till.

Varför jag inte ville åka dit var för Seth. Han skrämde mig lite med sin intensiva blick men jag visste att det inte skulle ta lång tid innan Nessie släpade upp mig till La Push och jag hade rätt.

En vecka efter mina dåliga ursäkter sade Nessie till på skarpen och lät mig veta hur mycket det betydde för henne när jag följde med henne.  Jag bad om ursäkt och gav med  mig på köpet.

Så på lördag morgon satt vi i bilen påväg till Jacob (och Seth, fast Renesmee inte hade nämnt hans namn). Jag hade rätt. I fönstret till Jacobs hus stod Seth och Jacob och tittat på oss när vi kom. Jag suckade och blängde på Renesmee och hon tittade på mig ett underbart leende som gjorde att jag sänkte min blick. ”Why are you doing this to me, Nessie?” frågade jag och Renesmee skrattade. Hon öppnade bildörren och hoppade ut. Jag gjorde likadant.

Jacob och Seth kom och välkomnade oss vid dörren. Seth tittade bara på mig och log. Jag kunde inte låta bli att le tillbaka och i ögonvrån såg jag Renesmee le ännu större. Sen viskade hon något till Jacob och han nickade. Renesmee tjöt till och jag hoppade till. Jag tittade frågande på henne men hon log bara mot mig.

”Me and Jake has something to do in the garage”, sade hon och tog tag i Jakes hand och drog ut honom. Jag tittade efter dem och sen på Seth. Hans ögon lyste av beundran och jag rodnade och tittade bort.

”Do you want to sit down?” frågade han och jag nickade. Han tog mig hand och en elektrisk stöt for igenom hela min kropp. Jag hoppade till en aning.

Seth drog med mig till Jakes vardagsrum och jag satte mig bredvid honom i soffan. Han lade armen om mig och det kändes underbart... men för snabbt. Jag tittade på Seth och hans underbara leende. Hans hår var rufsigt och urläckert. Jag svalde hårt för att få bort känslan. Kunde jag verkligen vara förälskad i honom? Plötsligt reste han sig upp och jag ville bara dra ner honom i soffan igen. Men han gick ut i köket och kom tillbaka med en lång svart ask.

”I would like you to have this”, sade han och gav mig asken. Jag började rodna igen och tittade ner på asken I mina hander. Sen öppnade jag den och ett fint halsband låg inuti. Det hade ett svart läderband och i satt en vargberlock. Jag flämtade till. Det var hur vackert som helst. Seth satte sig ner igen.

”Do you like it?” Jag nickade och Seth tog asken från mina händer. Han tog upp halsbandet och jag satte mig med ryggen mot honom och lyfte upp mitt blonda hår. Han satte på mig det och jag släppte ner mitt hår och vände mig och tittade han rakt in i ögonen och jag drunkade. Jag tittade ner på mitt halsband och pillrade på berlocken. ”What do the wolf stand for?” Han ryckte på axlarna och jag fnissade. ”I like it anyway.”

”You do? You really do?”

“Of course, it’s beautiful, Seth. I mean it.” Seth log och lutade sig närmare mig. Jag lutade mig också närmare. I mitt huvud var det upp och ner. Var detta rätt? Borde jag kyssa honom? Gillade jag honom verkligen? Han gillade mig, det visste jag och i den stunden visste jag att jag också gillade honom. Riktigt mycket. Men var detta verkligen rätt? Och plötsligt var mitt huvud tomt förutom en sak. Seth. I mina tankar gick det runt bilder på honom när hans läppar mötte mina. Jag tog upp min hand och tvinade in den i hans hår och tryckte mig närmare honom. Seth lade sin hand på min rygg och tryckte mig närmare också.

Plötsligt hörde jag ett harklande och ett fnissande. Jag drog mig kvickt undan från Seth fast jag inte ville. Hela jag ville ha honom men bakom soffan stod Jacob och Renesmee.

”Have you told her?” frågade hon Seth och han skakade på huvudet. Sen såg Renesmee antagligen mitt halsband och lutade sig närmare mig. ”But you gave her the necklace.” Hon rätade på sig och tittade förvirrat på Seth. Han nickade.

”I hadn’t a chance to talk with her about that”, sade han och jag fattade ingenting. Vad var det han ville berätta för mig? Jag tittade på Seth och han log. Jag log tillbaka och tvingade bort känslan av att vilja smeka hans kind. Som om han kunde läsa mina tankar smekte han min kind och jag ryste till. Jacob klökte och Renesmee blängde på honom.

”Don’t do that, she’s my best friend and this is the only way she can know my secret, behave please.” Jacob nickade och kysste henne I pannan.

“What secret?” frågade jag och tittade frågande på Renesmee. Hon suckade och tittade på Seth.

”Seth has something he wants to tell you”, sade hon och tittade på Seth. Seth suckade och nickade.