Kapitel 4

Jag hade väldigt svårt att sova. Jag tänkte bara på Nessie och hur hon hade tittat på mig. Men efter några timmar somnade jag utmattat.

När jag vaknade och kom på att det var lördag trycktes jag ner i sängen igen av besvikelse. Men jag tvingade mig upp och ta på mig kläder och gå ner till mamma och James. Men ingen var hemma och på köksbordet låg det en lapp där det stod att dem var ute och firade att vi hade flyttat hit, dem hade inte viljat väcka mig och då slog det mig att jag hade ingen aning om vad klockan var. Jag sneglade upp på klockan som hängde på väggen. När jag såg vad visarna stod på tappade jag hakan – kvart över tre.

Jag tog ett äpple ur skålen som stod på disken och gick fram till telefonen och telefonboken.

Jag var tvungen att höra hur Nessie mådde.

Jag slog upp C i telefonboken och letade efter Cullen. Efter några sekunder hittade jag Cullen Carlisle, Nessies adoptivpappa. Jag tog upp telefonen och slog numret. Efter bara en ringning svarade någon.

”Hello?” sade en underbar kvinnlig röst. Men det var inte Rosalies utan denna hördes mer vuxen.

”Hi, it’s Kristen. Who am I taking to?”

“It’s Esme, who are you looking for?” svarade den underbara rösten.

“Is Nessie there?”

“I’m sorry, Kristen, but she’s down at La Push.” Besvikelse svepte över mig igen.

“Oh, with Jacob, right?”

”Yes, do you have a car? I can give you directions.” Ännu mer besvikelse. Dumma svenska lag att man inte får köra bil förrän vid arton.

”No, in Sweden you don’t get to drive until you’re eighteen.”

“Do you want me to send someone who can drive you there?” Jag lyste upp men sen kom jag på hur Nessie hade sett ut igår.

”Do you really think she wants to see me? You should see her face yesterday”, sade jag sorsget. Esme horde nog det.

“She wasn’t feeling so good yesterday, she loves you, Kristen. I know it’s a bit soon to say that but she does. You’re the first who likes her back and want to be her friend for who she is and not for the money.” Jag blev varm I hela kroppen.

“Do you really think so?” frågade jag försiktigt.

”I know so”, sade hon bestämt. Om Esme säger så måste det ju vara sant och som hon hade sagt jag och Nessie hade bara känt varandra i tre dagar men det kändes som tre år. Det var underbart. Jag förstod ändå inte hur man kunde bli så bra vänner så snabbt.

”So, am I going to send someone over or not?” frågade Esme lent.

“It would be really nice of you, thank you.”

“Emmet, Nessie’s adoptive brother are there in five. Bye, Kristen, it was nice to talk to you. I hope we’ll see each other soon.” Sen lade vi på. Jag sprang uppför trappan och tog min mobil och en penna och ett papper. Sen skrev jag till mamma att jag var med Nessie. Jag sprang ner till köket igen och lade lappen på köksbordet sen hörde jag någon tuta utanför och jag tog min jacka och skor och sprang ut.