TwilightFanFic

Chapter Fourteen

‘No, it’s not a big of a deal, I just couldn’t control my own body, that’s not a big of a deal’, I thought sarcastically to myself.

   “Bella, you don’t have to blame yourself.” Esme said when I came in through the door. She was on me like a blood-hound, always with these ‘Don’t blame yourself’ words that didn’t help. But she always meant it to be nice, so I couldn’t get mad.

   “I haven’t even given that much though” I said truthfully, and I begun to feel bad about that, that I hadn’t blame myself. What if it had happen something on that parking?

  Esme saw my facial expression when I begun to think in those areas, so she quickly said something to make me think about something else. “You haven’t been hunting for a very long time, maybe you should…” she begun, but I just held one hand up to silence her.

  “I will go hunt when I need to, and I just haven’t needed to do that lately. And by the way, I wanna know Edward and Carlisle theory.” When I said that I came to think of a thing, I said Edward before Carlisle, witch I had never done before with anyone. And according to Esme’s facial expression she noticed it, too.

  She gave me one long look and then she said, “They’re with Alice in Carlisle’s office”

  “It’s not-” I begun, but she interrupted me.

  “I don’t care. Well, ‘course I care, but you do whatever you feel like.” She turned around. But when she heard that I wasn’t moving she turned around again and looked at me. “Now, go.” She said and pointed up the stairs.

  I nodded and begun to run upstairs, I wanted to meet Edward.

  Then a though hit me, could he read minds from a distance? I felt my own eyes grew bigger, what if he could read Esme’s thoughts…

  I tried to put on a mask, a mask that was calm and peaceful. But it just felt like I made a grimace. I gave out I quiet sigh, when I saw Edward I wouldn’t be able to think.

  When I came in through the door everyone looked at me, it felt awkward, not to Alice and Carlisle looked, but Edward was staring at me. It felt good and wrong, right because it felt like, somehow he could like me, too, but also wrong because I knew deep, deep down that someone like Edward couldn’t love someone like me.

  “Hello, I’m sorry I didn’t get to introduce myself yesterday, I’m Edward. You’re Bella” Edward said and got up from his seat. I wanted to tell him that it was unnecessary to do that, but I couldn’t make a sound come out of my mouth. I couldn’t do anything else than stare at that beautiful statue, he were perfect, from head to toe. And he had remembered my name.

  Alice cleared her throat loudly, and I just moved my gaze from Edward to her. She raised her eyebrows and looked like she was saying ‘say something’.

  I quickly shook of the magic spell that his voice had put on me, I needed pull myself together. “Um, hello, how could you-“I begun, but interrupted myself, obviously he had read the others thoughts and knew everything about me by now. I looked down at the floor, I couldn’t look at him, and he could now my deepest and most embarrassing secrets.

  “Bella, we have some theories about what happened earlier. But we just wanna tell you that it’s okay, no need to blame yourself for this, and nothing happened, so there isn’t anything to worry about.” Carlisle said and made me look at him; he always talked with a voice that made everybody listen.

  “Yes, we do. Please, sit down.” Edward said and made a hand gesture towards the chair he just had been sitting in before I came in. I shook my head, I couldn’t take his seat, for a start, that weren’t very nice, he were like a kind of guest and second, I couldn’t move, so I just stood in the doorpost.

  “Well, actually it isn’t that big of a deal; you know that, don’t you?” Carlisle said and looked at me.

  ‘No, it’s not a big of a deal, I just couldn’t control my own body, that’s not a big of a deal’, I thought sarcastically to myself.

  I looked at Carlisle in disbelief, he always tried to make big problems seem small, but this time he weren’t going to succeed.

  “Bella, stop it, listen to Carlisle, he’s right.” Alice said when she saw my gaze.

  “No, I won’t stop; it is a big of a deal! I was about to attack you, I wanted to attack…” in the beginning I were mad, but then I begun to feel bad about what I had been feeling at the parking. Why didn’t Alice hate me for this?

  “If we tell you that it weren’t your fault, then would you stop being so damn harsh towards yourself?” Edward said and looked deeply into my eyes, I couldn’t look away by then, my eyes had been locked on his.

  Then all-of-a-sudden Alice started giggling, and after not so long she started to laugh, loudly. Carlisle’ head were turned to his side, were Alice stood, but Edward just kept staring into my eyes. His lips were twisted in a beautiful, crooked smile. I just wanted to kiss him, his beautiful lips. Touch his enchanting bronze hair; I just wanted to touch him. I felt the urge to reach out and just touch his hand, just see if he felt as good as he looked, but I stopped myself from doing that, god knows what he would think about me then.

  I could see that Alice were moving her lips, perhaps she were telling Carlisle what she giggled about, but not speaking, and then I heard Carlisle take a deep breath. I had to look at him, just to see if he were surprised or angry, or whatever he could be.

  He didn’t show anything, he just looked at us. I felt a shiver go down my spine; I could almost touch the feeling that something was wrong.

  Carlisle took a beep breath and begun talking, and when he told me that, my whole body got cold and it felt like the room was spinning. This couldn’t happen, not now, not here, not ever.

Förlåt!

Jag vet att det inte kommer nya kapitel så ofta, men jag har nästan aldrig tid..

Men nu på jullovet hoppas jag kunna skriva mycket mer! :D

Hoppas ni uppskattar kapilet!

Kapitel 20

Jag satte mig längre upp, bort från Taylor. Hur fan kunde hon veta? Hon borde inte veta. Hon fick inte veta. Med ett styng av smärta i bröstet kom jag på att Taylor låg riktigt illa ute om Volturi fick reda på att både hon och jag visste. Så fick det inte gå till. Fast dem kunde inte skylla på mig eftersom Seth hade präglats på mig. Eller kunde dem det? Dem kanske skyllde på Seth istället. Nej, herregud det fick dem inte göra. Hellre mig än honom.

   Edward och Bella hade berättat för mig om Volturi efter att jag hade fått reda på allt. Bella berättade om hur mycket smärta dem hade tilldragit henne. Först med Edward och sen med Nessie. När dem sade att dem hade kommit för att förinta Nessie hade jag blivit ursinnig. Hur kunde någon vilja det? Hon var ju världens snällaste själ på hela jorden. Men iallafall hade någon med ett namn jag inte kom ihåg hade räddat honom och det var vi alla evigt tacksamma för. Han kom och hälsade på ibland med. Men en gång hade Jacob skrämt honom tillräckligt mycket för att han inte kom och hälsade på lika ofta. Först förstod jag inte hur Jacob kunde ha skrämt han som hade räddat Nessie men sen fick jag reda på svaret av Nessie. Han hade hört när Edward berättade för Bella att - just det Nahuel hette han – hade tänkt på hur vacker Nessie var och att han önskade att hon skulle känna likadant för honom som han gjorde för henne. Alltså Nahuel var förälskad i Nessie. Men det var bara en ytlig förälskelse och inget man egentligen behövde vara så upprörd över men Jacob blev tydligen rasande och började skrika på Nahuel när han hade kommit och besökt dem en gång. Nessie hade blivit så sur på Jacob att hon inte träffade honom på en hel vecka. Jacob sade förlåt till Nahuel men han var redan så rädd att han bara kom och hälsade på en gång i halvåret istället för en gång i månaden som innan. Under den veckan han var där fick inte Jacob vistas på Cullens tomt. Det tog alltid knäcken på Jacob men han klarade sig, sade Seth. Men han var aldrig hemma och aldrig människa. Under den veckan var han alltid ute och sprang.

  Taylor satt och tittade på mitt ansikte när jag satt och tänkte på den historien. Sen frågade hon igen.

”How was it?” Jag suckade och skakade på huvudet.

”How do you know this?” frågade jag henne. Hon ryckte på axlarna.

“I heard you and Nessie talk about it someday.” Jag tittade förskräckt på henne. Jag trodde vi hade varit försiktiga med det men antagligen inte. Jag reste mig upp.

”What are you going?” frågade Taylor och reste sig också.

”I’m going to call Edward or Bella and talk to them and see what we are going to do about you”, sade jag och gick till min byrå och lyfte på telefonluren som stod där. Taylor flog fram och tag i min hand som höll telefonluren.

”Please don’t, please. Are they going to... kill me?” frågad hon ängsligt. Jag spärrade upp ögonen.

”Of course not. The Cullen’s doesn’t eat people”, sade jag vasst till henne. Nu var det Taylors tur att spärra upp ögonen.

“What do they eat then?” frågade hon förvirrat.

“Animals, wild animals. I have never been out with them not even with Nessie who isn’t at all dangerous but they won’t let me and actually I don’t think I would anyway even if I would be so lucky to follow them out”, babblade jag på. Taylor stod med uppspärrad ögonen och hakan hängande. Detta var hon absolute inte beredd på. Hon trodde antagligen att dem skulle vara läskiga och vanliga, vanliga som vampyrer då var.  

”The don’t hunt humans?” frågade hon och jag skakade på huvudet.

”Nope”, sade jag och tittade på hennes hand. Hon släppte den och jag tryckte in numret till Cullens.

”Wait”, sade hon snabbt och tog tag i min hand igen. Jag tittade menande på henne och hon släppte den igen.

”What are they doing with me?” frågade hon änsligt och gick bort och satte sig på min säng. Jag tittade på henne och ryckte på axlarna.

”I guess talk to you, we just have to see”, sade jag och slog resten av numret. Jag tryckte på den groan luren och satte luren mot örat. Jag fick bara vänta två signaler sen svarade Alice.

”The Cullens recedent”, sade hon.

”Alice, we got a problem”, sade jag och berättade för henne om Taylor. Taylor satt röd i ansiktet och tittade på hennes händer som rörde på sig i hennes knä.

”Okay, can you get here now again?” frågade hon. Jag bet mig I läppen. Skulle jag orka det, tro? Jag tog en chansning.

”Sure, but can I stay over there after all of it?” frågade jag.

“Of course, just don’t forget to leave a note or something to your Mum. We don’t want her to be anxious about you and call the cops”, sade hon och lade på. Jag skrev snabbt en lapp på ett papper jag hittade i min byrålåda. Jag tog Taylors hand och sprang ner och lade den i köket. Sen sprang jag ut med henne i hallen och befallde henne att ta på sig ytterkläder. Hon gjorde som jag sade och när vi kom ut häpnade jag eftersom Jasper satt i Carlisles svarta mercedes utanför vårt hus. Utan att tänka släpade jag med mig en motsträvig Taylor in i bilen. Jag satte henne i baksätet som ett litet barn och kände att hon skakade i hela kroppen. Jag satte mig själv i framsätet och direkt när jag hade stängt dörren körde Jasper därifrån och till deras hus.

”Alice is smart, I didn’t even thought of this”, skrattade jag och Jasper log mot mig. ”Can you calm her down?” Jag sneglade på Taylor I baksätet.

“Already on it”, svarade Jasper. Jag log mot honom och stirrade sen ut på den svarta asfalts vägen. Det tog inte lång tid innan vi lämnade den och åkte nerför grusvägen som ledde till Cullens hus. Edward, Bella och Alice stod på altanen när vi kom. Alice skuttade ner och öppnade dörren för Taylor. Hon log med sina tänder och Taylor ryggade tillbaka. Jag log ondskefult, ha där fick hon så hon teg. Jag visste att Taylor skulle vara riktigt rädda för alla Cullens inklusive Renesmee som hon ändå redan hade träffat fler än en gång. Jag undrade om hon skulle lista ut vad Seth och Jake också var eller om hon bara skulle blunda för det.

”Take her in”, sade Edward kyligt mot Alice och Alice tog tag i Taylors armar och förde henne in. Bella kom och lade armen runt mina axlar och följde med mig in.

”You have to know that this is not your fault, sweetie. It’s her fault that she eavesdropped on you. That’s not nice”, viskade Bella i mitt öra och jag log tacksamt mot henne.  

   När vi kom in i huset var alla redan där. Rosalie, Emmet och Renesmee stod vid fönstret. Både Rosalie och Renesmee hade armarna i kors och ihoppressade läppar och deras blick var lika kylig. Eller nej, Rosalies blick var mycket kyligare än Renesmees. Emmet såg malplacerad ut där han stod avslappnad och ett flin på läpparna. Carlise och Esme stod närmast oss. Carlisle pekade på soffan och Alice förde Taylor till soffan och satte henne ner.

”Now, tell me all you know”, sade Carlisle och vände sig mot henne.

______________________________________________________________________________________________

Det blev ett rätt kort inlägg men jag har märkt att det tog en ovanlig vändning och därför kommer det ta mycket längre tid för Poisonous life att avslutas och It's my time to shine att börja, men jag antar att det inte gör något eftersom det kommer handla om samma karaktärer plus nya ^^,

Kapitel 19

Nessie, Bella och Edward var såklart tvungna att åka hem och berätta för resten av deras familj att dem var hemma. Jag frågade mamma om jag fick följa och hon sade ja. Jag kunde se Taylors besvikna ansikte i ögonvrån när vi satte oss i taxin igen och åkte därifrån men jag kunde inte tänka på det något längre. Jag var med mannen jag hade gråtit för och längtat efter och som jag skulle göra vad som helst för. Han som gick och väntade på mig i flera månader utan att träffa mig medan han hade en annan tjej som också gillade honom och jag visste att han också gillade henne. Det gjorde ont i hjärtat av att tänka på det. Jävla Melinda. Varför kunde hon inte bara gå och leta upp någon annan kille istället för att hänga efter min. Jag var tvungen att säga det till henne, men hur skulle jag kunna göra så att hennes hjärta gick itu flera gånger. Det påminde mig om en låttext men jag kunde inte komma på vad låten hette. Texten gick ungefär: Ett hjärta kan gå i tusen bitar blablabla. Okej så dem sjöng inte blablabla men jag kunde inte komma på resten av texten. Men visst hade dem rätt. Ett hjärta kan gå i tusen bitar, mitt hade gjort det och Melindas hjärta hade också gjort det. Jag suckade. Seth tittade på mig men jag bara skakade på huvudet och lutade det mot hans varma axel. Jag hade saknat hans värme. Hans underbara superheta värme. Efter ett tag fick jag ta bort huvudet för det blev för varmt. Seth skrattade till och jag log mot honom.

   När vi var framme flög Nessie ut ur bilen precis som jag hade gjort när jag hade sett Seth innan men det gjorde antagligen inte ont på henne. Bella och Edward skrattade och jag lutade mig bort från Seth så jag kunde kolla vad det var som var så roligt. Nessie hade gjort så för hon hade fått syn på Jacob. Nu stod dem och kramade om varandra. Nerför trappan kom Esme och Alice och efter dem kom Carlisle och Jasper. Men jag såg inte en skymt av Emmet eller Rosalie. Dem kanske var ute och jagade. Edward stannade bilen och vi alla hoppade ut. Edward stegade fram till Carlisle.

”Where is he?” frågade han Carlisle häpet. Bella försvann och när jag såg henne igen stod hon bredvid Carlisle. Carlisle tog deras händer och visade dem in. Jag tittade oroligt upp på Seth. Han lade armen om mig och vi gick in efter dem andra. I vardagsrummet satt Emmet och Rosalie lutade över något. Seth stannade mig i dörräppningen. Jacob gjorde likadant med Nessie bredvid oss. Edward gick fram till Emmet och Rosalie med Bellas hand i den andra. Plötlsigt morrade han till och Bella kollade ängsligt på honom.

”What is it?” frågade hon och lade handen på hans axel.

”See for yourself”, sade Edward och flyttade sig till Nessies sida.

”Can I see?” frågade hon Edward. Han skakade på huvudet och Nessie blängde argt på honom. Sen stormade hon upp för trapporna med Jacob hack i häl. Jag tittade efter dem och drog sedan med Seth uppför trapporna till Nessies rum. Nessie satt på hennes säng med armarna i kors och stirrade surt på något osynligt framför henne.

”Nessie?” frågade jag henne. Hon tittade på mig och gav mig ett plågat leende.

”Why does she react this way?” frågade jag Jacob som satt bredvid Nessie på golvet. Han ryckte på axlarna. Jag gick fram till Nessie och satte mig framför henne. Jag såg Seth sätta sig bredvid Jacob på golvet i ögonvrån. Jag lade min ena hand på Nessies knä som hon hade dragit upp till hakan. Hon lutade sin haka på det andra knäet. Hon tittade upp på mig och plutade på läpparna.

”Because I hate him”, förklarade hon lugnt.

”Who?” frågade jag.

”Edward of course. He’s behaving like I’m a little child. I’m not. I can handle things. Tough things. Things that he thinks I can’t handle.” Jag nickade förstående. Jag försökte förstå. Men jag förstod faktiskt inte henne riktigt. Hon hade inte fått se något Edward inte ville att hon skulle se för att skydda henne antagligen. Tänk så var det ett lik. Skulle Nessie verkligen vilja se ett lik? I don’t think so. I knew I wouldn’t. Vänta, var det precis jag som tänkte på engelska? I believe it was. Hmm, kanske jag skulle börja tänka på engelska hela tiden. Jag sköt undan den tanken till någon annan gång. Just nu orkade jag inte tänka på sådant trams. Var det verkligen trams? Äsch, iallafall skulle jag fokusera på Nessie nu och inget annat.

”So he didn’t let you see something you might have regret seeing if he would have let you. Did you ever think of that?” Nu blängde Nessie på mig istället. Jag suckade och tog bort min hand från hennes knä.

”Go down and command that you want to see it then”, suckade jag och visade med handen henne dörren. Nessie sken upp och hoppade upp ur sängen.

“Det var inte så jag menade”, muttrade jag och fick två par ögon tittande konstigt på mig. Gud, jag måste vara trött. Först tänker jag på engelska och sen så pratar jag svenska när jag är i USA. Trött? Ja.

   Jag gick ner i vardagsrummet och när jag kom in fick jag se Nessie stå böjd över Edward som satt i soffan med Bellas huvud i knäet. Bella blundade men jag visste att hon inte sov. Antagligen ville hon bara stänga ute Edwards och Nessies bråk som pågick precis över huvudet på henne. Hon satte sig upp när jag och killarna kom in. Sen log hon mot mig och reste sig upp. Jag följde efter henne in i köket.

”Do you know what they are fighting about?” frågade jag henne. Bella nickade och öppnade kylskåpet.

“Soda?” frågade hon mig och jag nickade. Hon tog fram en och gav den till mig.

”Thanks”, sade jag och tog emot den. Jag öppnade den och drack några klunkar. Det svalde halsen skönt.

”You look tired, you want me to drive you home?” frågade hon. Jag kände mig väldigt trött. Jag var tvungen att stödja mig på bänken annars skulle jag nog ramla ihop och jag hade svårt att hålla mina ögonlock öppna. Bella lade armen om mig och vi gick förbi Edward som nu stod över Nessie istället. They argued häftigt. Oj, lite svengelska där. Jag behövde verkligen en gods natts sömn.

   När jag kom var ingen där. Jag ropade men ingen kom. Jag gick och inspekterade huset lite. Sen hittade jag ett rum med mina saker i och antog att dem hade gett det till mig. Jag letade upp min pyjamas och kröp ner i den redan bäddade sängen. Någon knackade på min dörr när jag precis hade blundat.

”Can I come in?” viskade Taylor på andra sidan dörren. Jag stönade och satte mig upp.

”Sure”, sade jag. Taylor öppnade försiktigt dörren och stängde den lika försiktigt. Hon smög fram till sängkanten och viskade: ”How was it?”

”How was what?” frågade jag sömnigt.

”To be around vampires of course.”

Chapter Thirteen

I wanted to rip her apart; I could even taste the venom in my mouth.

  “Bella, can you come with me and do some shopping?” Alice whispered when Edward and the rest of the family were in the living room, talking and sharing experiences. Edward were really good at being with other vampires, he had a talent.

  “Now? Why?” I asked and then added “We have a guest in the other room”

  “Don’t ask anything, just come with me.” I looked at her with a look that said ‘No’. “Please!” she added and took my hand, looking into my eyes. She waited for the approving nod, and I gave it to her. I really wanted to know what she meant with all this.

  “Okay, now we can talk.” She said when she stopped at the parking.

  “What was all that in the hall about?” When I asked her that, she just smiled.

  “Nothing you won’t find out in time” she answered, typically Alice to give cryptic answers.

  I sighed; I knew that I couldn’t get anything more from her. When she stepped out of the car I begun to think about a thing, Edward looked at me before, a lot.

  “Bella, there is one thing we have been holding from you.” She said and looked guilty.

  “What?” I asked and looked at her from across the car. We both had stepped out of the car and now stood and looked at each others.

  “You have,” She took a deep breath. “It’s hard to explain so it comes out right…” She said and closed the door to the car. “You have some sort of mental shield, it doesn’t stop me and Jasper to see your future or change your feelings, but it shuts out everyone who has a mental gift…” She ended the last word weirdly when she saw my face; I guess I was staring at her. I had no idea what she was talking about.

  “Bella, Bella are you okay?” she was worried, I could hear it on her voice.

  “I’m okay, I just…” I begun slowly, just like I was thinking about if I was okay or not,” I just, don’t understand…”

  ”Edward has a mental gift, he can read minds. But he can’t read yours. He really tried, but he can’t.”

  “So… Edward can read minds?” I said, without any motion in my voice.

  “Yes, but he can’t read your thoughts. You have a shield, it shuts him out.” She said and walked behind the car; she opened the trunk and took out her purse. I never got the thing why she puts her purse in the trunk, why couldn’t she just put it in the backseat?

  “So, he can read your thoughts?” I said, and when she didn't answer I continued. “Can he read every thought in your head, just like that guy Aro, the Volturi leader Carlisle has been talking about?” Carlisle had told many stories about the great Aro, who lived in Italy. If Edward were like him, then he would have all our memories. And he would know everything about me that Alice knew. That thought scared me; he would know all my secrets.

  “No, he’s not quite like Aro.” I let a huge amount of air out of my lungs, I couldn't focus on anything, everything just floated around like a colourful children painting. I didn’t understand everything she had to say after that first sentence, it were like she just whispered it out, or murmured.

  “Bella, are you all right?” Alice asked, I could hear that she were worried. “It’s not that big of a deal, his gift isn’t stranger than Jaspers or mine” She said and walked over to me, but when she putted her right hand on my shoulder I stiffened. Who did she think she was? I felt that I just wanted to rip her arm off, and that scared me at the same time as I felt my anger build up.

  Alice pulled back her hand quickly. Obviously she noticed that something was wrong. But I didn’t care what she thought. She were always on me, annoying me and nagging. ‘Bella, do that. Bella, do this.’ I wanted to rip her apart; I could even taste the venom in my mouth.

  “Bella just run.” Alice said. “The parking lot is empty, just run.”  I didn’t look her in the eyes, but I felt that the only way to not do something I would regret later, the best would be if I just ran away. I closed my eyes and ran away, away from Alice, away from the feeling that I wanna kill her.

  What the hell had happened there? I had like a mental shutdown; I couldn’t control my own reactions. That was an awful feeling, to be powerless towards your own body. What if I had done something, what if I had attacked Alice? I shuddered at the thought, even though I knew that Alice would see if I would have done something, the thought of attacking my beloved sister. No, that was just totally inconceivable.

  I was in the meadow. In the meadow I could think without any distractions, and without the feeling of needing to rip someone apart.

  What had happened to me? Nothing like that had ever happened to me and not to the others either, unless they kept something from me.

  Just as I were about to pick up my phone to call Alice, my pocket started to vibrate. And when I looked at the display I weren’t surprised that it were Alice, she always knew when I were about to call.

  “I’m at home. Carlisle and Edward have a theory about this.” I didn’t think anything more, I just shut the phone of and begun to run home. I had to admit to myself that it were mostly I was heading home to meet Edward. But I couldn’t shake of the regret. I stood there at the parking lot and I wanted to rip her apart, I wanted to kill her.

  My own sister. 
I must have some sort problem in my head.



Hoppas ni gillar kapitlet!
Jag har haft fantasitorka, men hoppas att det är bra iaf ;)♥

Om ni inte gillar andra människor som säger att dem inte gillar Twilight kolla då inte på detta men annars kolla för de e riktigt roligt

Det var väldigt längesen vi hade dagens citat men tänkte att eftersom jag hade lite tid över och har gått runt med denna i huvudet hela dagen tänkte jag lägga upp den på bloggen :)


"You can't trust vampires... trust me." - Edward Cullen, New moon