Kapitel 1
Livet var orättvist, det var så orättvist. Varför var jag tvungen att gå hem från en fest den dagen i Seattle? Varför var en varelse tvungen att dyka upp just då och nästan döda mig. Jag vet inte vem det var men när jag vaknade upp fick jag se två män stå över mig. Den ena var min pojkvän Jonathan och en annan vid namn Riley. Jonathan och Riley berättade vad jag var. En vampyr. Riley berättade vad vi var tvungna att göra. Vi var tvunga att förinta dem märkliga gulögna varelserna. Han sade att det skulle bli lätt, att stan var deras och att dem var påväg att anfalla oss. När dem väl var förintade skulle allt nog vara vårt. Det gillade jag. Han gav oss en doft. En människas doft. Vi skulle ha hittat rätt grupp om hon var med dem. Den som hittade henne först fick ta henne. Jag träffade en tjej vid namn Sarah där och vi blev rätt bra vänner. Men jag höll mig mest till Jonathan. Riley skulle ta oss till en glänta fast på vägen blev Sarah och en annan vampyr anfallen. Jag ville hjälpa men Jonathan höll mig lugn. Sen delade vi på oss och Riley kom aldrig tillbaka. I gläntan slogs vi mot andra vampyrer, dem märkliga gulögna och stora vargar. Men något gick snett och plötsligt var Jonathan död. Jag blev rädd och ville fly men Carlisle hade sagt att om jag ville överleva fick jag sluta slåss. Jag lyssnade på honom. Några andra vampyrer kom och ville förinta mig med, men Carlisle lovade att ta hand om mig och det var just det han gjorde.
Han skickade mig till deras vänner, några andra vampyrer som bodde i Alaska och levde som dem. Han skickade dit mig bara för jag hade det svårt att ställa om mig. Jag ville så gärna ha Bella men dem förbjöd mig. Jag visste inte varför dem kämpade så mot sin natur. Efter att Jonathan hade dött betydde inget för mig längre men jag såg att det gjorde det för dem.
Tanya, Kate, Eleazar och Carmen välkomnade mig otroligt nog.
"Bree!" skrek Carmen efter mig. Jag suckade och tittade på snön utanför fönstret. "Bree!" hörde jag henne skrika igen. Hon behövde inte skrika. Jag skulle ha hört henne ändå, men detta betydde att hon var väldigt arg på mig. Jag undrade vad jag hade gjort fel nu. Hon kom stormande in på mitt rum.
"Har du aldrig hört talas om knackning förr?" frågade jag henne uttråkat.
"Har du aldrig lärt dig att tvätta?" frågade Carmen mig argt. Jag ryckte på axlarna. Det hade jag men jag brukade inte orka tvätta. Varför inte bara köpa nya kläder? Carmen hade dock inte samma inställning. Hon älskade alla sina kläder och ville använda dem flera gånger om. När jag inte tittade på henne gick hon framför mig och visade upp en gul klänning som antagligen hade krympt.
"Det här var min favorit klänning, tänkte du på det när du tvättade den?" frågade hon skarpt. Jag ryckte på axlarna. Hon morrade lågt och jag morrade tillbaka lite högre
"Hörru", hörde jag Eleazars röst bakom mig. Han hade antagligen kommit för att se vad som irriterade hans partner. Jag tittade bak på honom och suckade sen. Jag visste att det var viktigt att jag uppförde mig, men det var faktiskt Carmen som hade börjat den här gången.
"Förlåt", mumlade jag till Carmen. Carmen fnös.
"Du vet att det är Edwards och Bellas bröllop imorgon, Bree", sade Carmen och gick runt mig. Jag vände mig om och såg henne gå fram och ställa sig bredvid Eleazar. Hon kysste hans kind.
"Vad ska jag nu ha på mig hade du tänkt?" frågade hon mig. Jag suckade och gick fram till min garderob. Jag tog fram en mörklila cocktailklänning.
"Här, ta på dig denna", sade jag och kastade den till henne. Det var min favoritklänning och om jag skulle ha fått gå på Edwards och Bellas bröllop skulle jag ha haft på mig den, men det fick jag inte. Deras ursäkt var att det fanns alldeles för många människor där, men jag lutade mer åt att det var för jag hade velat döda Bella en gång i tiden för några månader sen. Men jag kunde behärska mig nu, fast dem inte trodde på mig kunde jag det. Jag hade inte dödat en endaste människa sen den dagen. Men visserligen hade jag inte varit utanför deras väggar sen den dagen. Jag hade kommit hit dagen efter, Carlisle ville skona mig. Men hans två "söner" var inte så entusiastiska som han. Jasper gillade inte det och Edward gillade det heller inte enbart för jag ville skada hans älskade Bella.
"Bra räddning", avbröt Carmen mina tankar. "Då behöver jag inte skicka Kate på dig ändå." Jag försökte på mig ett skratt men det lät bara som en snyftning. Eleazar fnös och nickade mot mig. Sen tog Eleazar Carmens hand och de gick ut ur mitt rum.
"Ha de så roligt", mumlade jag, jag var inte helt säker om dem hörde mig eller inte. Jag vände mig om och kollade ut genom fönstret igen. Sen hörde jag fotsteg bakom mig igen. Men det var varken Eleazars eller Carmens. Jag vände mig och såg Tanya stod i dörröppningen. Hon log mot mig och jag försökte le tillbaka men det blev mer som en grimas.
"Jag kom bara för att säga adjö", viskade hon. Jag nickade och vände mig sen om igen. Tanya kom fram och ställde síg bredvid mig.
"Du fick den bästa utsikten", sade hon. Jag fnös och gick bort från fönsret. Jag satte mig i soffan som stod bredvid dörren. Tanya fortsatte att titta ut genom fönstret. Sen skuttade hon ut genom dörren igen. Kate kom också och sade adjö men det var bara ett ord och en smekning på mitt hår sen gick hon. Jag hörde ytterdörren slås igen därnere. Jag suckade en lättnads suck. Äntligen fick jag vara lite ifred. Jag satte och tänkte på Jonathan och Edward och Bella och deras familj. Deras kärlek till varandra. Kärlek som Kate, Carmen, Eleazar och Tanya också kände. Jag undrade om jag också skulle få känna på den kärleken någon gång.
När jag satt däruppe på mitt rum hörde jag dörren öppnades och stängas därnere. Jag suckade och reste mig upp. Jag gick ut i hallen och satte mig på första trappsteget däruppe.
"Vad glömde ni nu då?" sade jag lite skämtsamt. Ingen svarade mig först men sen sade en okänd röst;
"Vem där?" Jag frös till is och kände vampyrinstinkterna ta över ett snäpp. Sen smög jag nerför trappan och såg en kvinna stå i hallen. Jag morrade till och hon morrade tillbaka.
