Kapitel Två

Ensam. Förr skrämde ensamhet mig, men nu är ensamheten det bästa jag vet. När man var ensam tog man ansvar för sina egna saker, och inte för någon annan. Om man skräpat ner, plockar man upp det, om man vill göra något, gör man det. Ensamhet är mycket enklare.

Särskilt när man jagar, då behöver man bara tänka på sig själv.

Med törsten släkt efter en lång jakttur sprang jag hem.

Men när jag kom på baksidan hörde jag röster inifrån, och stannade jag i en rörelse, stod blick stilla och lyssnade.

”Hon behöver inte veta än, vi kan kanske fixa det innan det hinner bli ett problem” hörde jag Jasper viska.

Problem? Vad för problem? Hade jag gjort något? Tankarna snurrade, men jag kunde inte komma på något som jag gjort som kunde klassas som ett problem.

”Så hon ska inte få veta förens det kanske händer något? Det låter ju mycket bättre!” Alice höjde rösten. Sedan sa hon något som jag inte riktigt uppfattade, men det lät som om hon sa Carlisles namn.

”Jag håller med Alice, att säga anser jag som bäst” sa Carlisles med hans myndiga stämma.

”Hennes humör” sa Rosalie, och jag vet inte om det var menat som en fråga eller som ett konstaterande.

”Hon har en poäng” skrattade Emmett.
Varför tyckte alla att jag hade humörs problem? Jag brukade inte vara arg på dem, bara när de var arga på mig.

Antagligen hade antingen Esme eller Alice kollat sådär som bara de kan, för han slutade skratta och viskade ”förlåt”

Jag skrattade tyst för mig själv, men slutade när dem började prata igen tystnade jag.

”Jag tycker att hon har rätt att få veta” sa Esme som hade varit tyst hela tiden.

”Jag håller med, jag menar, jag hade velat veta om det var jag.” Sa rosalie.

Jag vart frustrerad, vad var det de ville men inte kunde berätta för mig?

Alice harklade sig högt och gick mot fönstret ”Bella, välkommen hem” hon log och såg ut som om jag inte stod och tjuvlyssnade, utan som om jag precis kommit hem från en lång resa.

Jag log ett snett leende tillbaka, jag väntade på utskällningen.

”Kom in” sa hon och gick ifrån fönstret.

Jag stod kvar, velande om jag verkligen ville gå in. Utskällningen kanske skulle komma när jag gick in. Men jag kunde inte låta bli att gå in i huset bara för att jag var rädd att bli utskälld.

Jag sprang runt huset och in genom framdörren. Det var knäpptyst när jag kom in, ingen sa ett ljud.

Jag gick in till det stora matbordet som vi använde som samlings bord och liknande. Alla satt tysta och kollade på mig. Det var så obehagligt att jag rös. Någonting var fel, jag kände det på mig.

”Sätt dig ner” Esme drog ut en stol som stod bredvid henne och log mot mig, ett leende som inte riktigt nådde ögonen. Men jag gjorde som hon sa och gick och satte mig. Jag tog ett djupt andetag och kollade mot Carlisle och Alice som satt mittemot mig. Alla var samlade utom Edward och Bella, dem var… När jag tänkte efter så kom jag på att jag inte visste vart dem var, ingen hade sagt det.

När jag var nära på att öppna munnen för att fråga började Carlisle tala.

”Kommer du ihåg vad som hände när du blev omvandlad?” frågade han och kollade på mig. Jag gick igenom allt i huvudet som jag visste.

”Ja, ja jag tror det” svarade jag osäkert. Jag var inte säker om allt jag kom ihåg var korrekt, det var med människosinnen jag hade upplevt dem. Jag kollade ner på bordet, på de små, nästan obefintliga hacken var. Det var ett antikt bord, så någon hade antagligen använt det väl, men Esme hade gjort i ordning det så det vart otroligt fint.

”Allt precis innan omvandlingen med?” frågade Alice och jag kollade upp för att se på henne. Vad menade hon med det? Var det något viktigt jag skulle behövt komma ihåg? Jag skakade på huvudet, som om det skulle hjälpa mig att förstå.

”Vadårå?” frågade jag förvånat.

”Tja, vi har stött på ett problem” sa Carlisle, men avbröt sig och kollade sedan på Alice.

”Vadå? Jag fattar ingenting!” Sa jag och började känna oron växa snabbt, kunde dem inte bara berätta?

”Vi får ta och ta berättelsen från början, så du får hela sanningen” sa Alice och kollade medlidsamt på mig, men kollade sedan uppmanade på Carlisle.

”Tja, till att börja med… Det var inte jag som omvandlade dig, Alex” Orden sköt emot mig med sådan kraft att jag drog för andan. Carlisle, som hade förvandlat alla i hela familjen utom Jasper, hade inte förvandlat mig. Men när jag tänkte efter ordentligt, så kom jag på att dem aldrig hade sagt att han hade förvandlat mig. Så ingen hade väll ljugit för mig antar jag.

”Jag förstår om det kommer som en chock, för jag har antagligen fått dig att tro att det var jag.” sa Carlisle lugnt. ”Men vi har inte vetat vilka det var som bet dig, när jag hittade dig var du så skadad. Och någon hade redan bitit dig, så jag kände mig skyldig att hjälpa dig.”

”Jag vart så förvånad, jag såg ingenting. Jag ser fortfarande inte exakt vem det var.” Alice fundersam ut, men även frustrerad. Men mina tankar gick tillbaka till vad Carlisle hade sagt, att han kände sig skyldig att hjälpa mig. Jag kände hur mina handflator började sticka av kyla, men jag brydde mig inte.

”Jag ser vad som händer, men inte vem det är som gör det.” Sa Alice och kollade på mig.

”Vad händer?” vad snackade Alice om? Nu var hela mina händer iskalla, jag försökte röra på fingrarna så det skulle bli varmare, men det hjälpte inte.

”Dom tycker att vi har tagit dig, dom tycker att du tillhör dem.” Alice kollar oroligt på mig. ”Dom kommer för att hämta dig. Och dom kommer att göra det med våld.” sedan blir hennes blick sorgsen, ”Om du inte vill ansluta dig till dem såklart.” Mina ögon spärrades upp, kylan i händerna hade vandrat upp så att armarna var som isblock. Min andning vart snabb och orolig, jag kollade på Jasper, skulle inte han redan ha lugnat ner mig vid det här laget? Men när jag såg hans frustrerade blick förstod jag att han försökte, men antagligen fungerade det inte. Jag började känna panik, hela min värld höll på att förstöras. Kylan i armarna hade nu letat sig till överkroppen, det var en kyla jag aldrig förut hade känt.

Jag kände en hand på min axel som snabbt drogs undan. Jag kollade mot den sida som anden kom från och jag fick se Esme’s oroliga blick. Hon masserade sin hand, som om det hade gjort ont att ta på mig.

Nu hade kylan letat sig ut i hela kroppen och det kändes som om jag inte kunde röra mig.

”Är du okej Alex?” Alice ord kom så plötsligt att jag vände mitt huvud mot henne i en snabb rörelse och stirrade på henne. Hon stelnade till och stirrade tillbaka.

”Vad händer?” frågade Esme oroligt. Jag tappade fokus på Alice och kände hur kylan i mina fötter började försvinna.

”Alice, vad hände?” frågade Carlisle.

”Jag… Jag vet inte riktigt, men jag tror Alex… Nej, jag är inte säker…” mumlade hon, skakade lätt på huvudet och kollade sedan på Carlisle. ”När hon kollade på mig frös hela jag till. Jag har aldrig känt en sådan kyla.” Alla blickar vändes mot mig.

”motsatt effekt” mumlade Jasper och jag kollade nyfiket upp. Även fast jag fortfarande hade paniken och kylan inom mig, vart jag nyfiken.

”Va?” frågade Alice.

”När hon blir arg, eller sur, då kan hon få folk att koka. Men nu fick hon, tja, panik.” han kollade runt på alla. ”Förstår ni?” Carlisle nickade och kollade på mig.

”Så känslorna kontrollerar hennes gåva?”

”Det verkar som det.” svarade Jasper, ”Jag kunde inte göra något, hennes gåva var som en sköld mot min gåva.”

”Fränt” utbrast Emmett helt plötsligt. Allas huvuden vändes mot honom och han flinade bara tillbaka. ”Vadårå? Det är ju fränt?” Rosalie puttade till honom och kollade förebrående på honom och han kollade frågande tillbaka.

Okej, det var något seriöst fel på mig.

Jag höll upp mina handflator framför mig och studerade dem. Hur mycket skulle inte jag ge för att få vara normal?


Jag hoppas att ni gillar den! :)
Men jag vet, jag är inte så bra på att skriva på svenska xD♥♥