Resan hem kändes som en hel evighet.  Under alla timmar det tog att flyga till Köpenhamn satt jag och täckte på Seth, Nessie och hennes familj. Jag saknade dem redan enormt mycket och att veta att jag aldrig skulle få träffa dem igen var oehört frustrerande. Jag ville resa mig upp och skrika. Jag ville springa fram till piloten och säga till honom att vända på planet och flyga tillbaka till USA, men jag visste att det var bara skulle vara onödigt och skämmigt. Så istället satt jag tyst, lugnt och lyssnade på musik. Hela tiden föll mina tårar. Mamma försökte prata med mig men hon fick aldrig ett svar tillbaka.
   När vi äntligen var framme stod pappa och väntade på oss. Jag hade tagit kontakt med honom bakom ryggen på mamma, glöm att jag skulle bo tillsammans med mamma. Hon hade tagit ifrån mig hela mitt liv. Min bästa kompis som ingen någonsin skulle kunna ersätta och världens bästa pojkvän som heller ingen annan skulle kunna ersätta. Jag sprang in i pappas famn och han fångade upp mig. Mamma stod bakom oss helt stilla. Jag visste att det var ett slag
under bältet men det förtjänade hon. Jag såg någon bekant bakom pappa. Jag släppte taget om honom och kikade runt honom. Då såg jag vem det var. Det kunde väl inte vara sant. Hade pappa verkligen ringt honom.
"Linus", viskade jag. Linus log och tog ett steg fram till mig. Jag tog ett steg bak istället. I mitt huvud skrek en röst SETH!
"Vad är det, Kristen? Det är bara mig ju. Jag har saknat dig så mycket. Du vet inte hur mycket. Har du inte saknat mig?"
Linus tog åter ett steg fram men jag stod fastklistrad. Jag försökte skaka på huvudet men istället blev det en nickning. Vad höll jag på med? Hade jag verkligen saknat honom? Jag visste inte svaret på det. Rösten som skrek Seth sjönk längre och längre bak i mitt huvud. Men när Linus tog dem tre sista stegen fram till mig och hans läppar nuddade mina, då sköt rösten fram igen och mitt huvud fylldes av skriket som skrek Seth. För detta var inte samma sak med Seth. Det var magisk med Seth men med Linus var det bara tråkigt. Jag sköt undan honom och tvingade tillbaka känslan av att spotta.

"Linus, vi gjorde slut. Jag berättade klart och tydligt för dig att vi inte kunde vara tillsammans längre. Jag har en ny pojkvän nu." Linus underläpp började darra.

"Men du gjorde ju bara slut med mig för du skulle till USA, nu är du tillbaka och du har inte gjort slut med din pojkvän i USA för du skulle åka till Sverige?" Jag hörde hur besviken han var och jag förstod honom. Men jag hade bara varit lite förälskad i Linus, medan jag var helt kär i Seth. Han var mitt allt. Jag kunde inte svika honom såhär, men jag visste att jag hade gjort det och jag visste att jag nu var tvungen att ringa upp honom och berätta det.

"Damn", muttrade jag och tog upp min mobil i fickan.

"Gumman, vem ska du ringa?" frågade mamma mig nervöst. Hon visste antagligen redan vem jag skulle ringa.

"Seth, jag måste berätta för honom om detta lilla missförstånd", sade jag ändå och slog upp hans nummer. Jag gick därifrån innan mamma eller någon annan skulle hinna protestera. Seth hade inte blivit besviken bara sur på Linus för han hade kysst mig utan tillåtelse. Det var så nära att han faktiskt skulle komma till Sverige och ha ett snack med honom men jag övertalade honom att inte göra det. Vi avslutade samtalet med att vi både grät och sade att vi älskade varandra.

   Jag gick tillbaka till mamma och pappa, men jag kunde inte se Linus längre.

"Var är Linus?" frågade jag rätt ointresserat.

"Han gick", förklarade pappa. Jag ryckte på axlarna och tog hans hand. Sen började jag berätta allt om USA, Nessie och Seth. Okej, nästan allt. Jag berättade inte att han var varulv och att Nessies familj var vampyrer.

Jag åkte inte hem med mamm. Hon skulle ändå till mormor i Eslöv. Istället följde jag med pappa till Kristianstad. Jag kunde verkligen inte bo med mamma eller mormor för den delen. Mormor hade blivit riktigt besviken när mamma berättade att vi skulle flytta till USA och jag visste att hon bara skulle tjata om att hon aldrig fick lämna henne igen. Pappa hade heller inte blivit glad när mamma hade tagit med mig till USA. Jag ångrade mig i början att jag följde med men sen kunde jag verkligen inte göra det. Nessie förändrade allt. Sen med Seth också så blev det en helt annan sak. Nu ville jag bara åka tillbaka dit.

"Du är väldigt tyst", sade pappa när vi körde in på hans uppfart. Jag ryckte bara på axlarna och gick ur bilen. Det hördes skrik från pappas hus och alla lampor var tända. Jag suckade och gick runt bilen och ställde mig bredvid pappa. Pappa log och lade armen om mig. Jag ville skaka av mig den, men jag gjorde det inte. Jag var för rädd att såra honom.

   När han öppnade dörren hördes skriken ännu mer, blandat med skratt och röster. Benjamin, pappas äldsta son med hans nya fru Emilia, kom nerför trappan i hallen. Han var femton och just i det ögonblicket svämmade tårarna över. Fast han inte alls var lik Seth påminde han mig så mycket om det. Han bara vinkade åt sin far och gick sedan ut genom dörren. Men sen måste han ha stannat för jag hörde hans röst bakom mig.

"Åh, är du hemma igen, Kristen?" Jag kunde inte svara men jag såg i ögonvrån att pappa vände sig om och log och nickade mot Benjamin. Benjamin gick sedan för jag hörde hans fotsteg bakom mig.

"Rasmus, kan du komma och hjälpa míg?" skrek Emilia från vardagsrummet. "Nej, Ian, du får inte. Släpp den och ge den till din syster nu med detsamma. Din pappa är hemma så sluta uppföra dig som en klant." Jag följde med pappa in i vardagsrummet. Emilia satt på golvet framför Ian och bredvid henne satt Franklin och Lina. I soffan satt Thea och tittade på teve. Hon sken upp när hon såg mig och pappa. Hon kom springande fram till oss och kramade om pappa. Sen släppte hon pappa lika kvickt och kramade om mig. Thea hade alltid avgudat mig. Fast hon var tio år mindre än mig. Pappa gick och satte sig bredvid Emilia på golvet. Alla tre barnen sträckte sig efter pappa. Enda sen Emilia och pappa hade fått trillingarna för tre år hade dem haft fullt upp och jag påmindes än en gång varför jag hade åkt till USA med mamma. Det var så mycket lugnare där.

   Lina satt och skrek och grät medans Ian atagligen inte ville släppa hennes nalle. Jag släppte Thea och tog hennes hand istället. Mina tårar hade slutit runnit och tur nog hade ingen märkt dem. Det gillade jag med pappas familj. Jag var osynlig här. Det brukade man vara när man var sjutton i en familj med fem barn.

   Jag bort till soffan med Thea och satte mig ner med henne i knäet och tittade på teven. Hon hade satt och kollat på Askungen, den enda sak som skulle hålla henne sysslosatt i några timmar och Emilia visste detta. Hon gjorde alltid såhär varenda kväll och jag kunde inte förstå att Thea inte hade tröttnat än eller hade sett Emilias trick. Både hon och pappa gjorde detta och både Emilia och pappa var usla föräldrar. Inte som Nessies föräldrar. Dem älskade verkligen henne och gjorde allt för henne. Tanken på Nessie och hennes familj bara gjorde att jag började gråta igen. Vad skulle jag inte göra för att åka tillbaka till Forks eller att dem skulle komma hit.

 

Nästa morgon vaknade jag av att någon stod och tittade på mig.

"Seth? Nessie?" mumlade jag sömnigt. Thea fnissade och skakade på huvudet.

"Vilka underliga namn. Vem är det?" frågade hon. Jag suckade och tvingade bak tårarna. I min dröm hade jag varit tillbaka till Forks och både Nessie och Seth. Var det verkligen möjligt att sakna någon såhär mycket?

"Det är mina kompisar i USA", förklarade jag för Thea. Jag satte mig upp och tog av mig täcket. Det var otroligt varmt i mitt rum. Jag gick fram till fönstret och tittade ut. Solen sken högt uppe i skyn.

"Wow", mumlade jag. Thea hade kommit och ställt sig bredvid mig. 

"Vadå wow?" frågade hon mig. Jag bet ihop käkarna för att inte säga något ohyfsat. Jag visste att Thea skulle driva mig till vansinne. Jag var tvungen att prata med pappa och Emilia. Men jag visste att dem inte skulle göra ett skit. Precis som dem inte gjorde ett skit till Benjamin. Dem brydde sig knappt om honom och det var därför han aldrig var hemma och drack och rökte. Han hade faktiskt försökt få mig till att göra det. Men jag gjorde det aldrig. Det luktade alldeles för äckligt, men Benjamin hade inte sett ner på mig eller något sådant. Han tyckte jag var modig och han önskade att han kunde vara lika modig, men det var han inte. Han ville bara ha lite roligt i sitt liv och såklart uppmärksamhet från hans föräldrar. Fick han någon? Inte ett skit om du frågar mig. Men såklart hade både pappa och Emilia svar på detta. Dem var visst då uppmärksamma mot Benjamin, men det var ju klart att han själv fick ta eget ansvar eftersom han var femton. Skitsnack. Det var för att dem helt enkelt inte hade tid. Dem hade fullt upp med Thea och trillingarna. Jag var sjutton och att vara hos pappa och hos mamma var som två helt olika världar. Hos pappa var jag tvungen att laga mat, städa, tvätta och ibland ta hand om barnen. Hos mamma gjorde hon allt detta, samtidigt som hon brukade åka till mormor. Men det var inte så att jag var lat eller så. Mamma lät mig helt enkelt inte att hjälpa till, kanske för hon visste hur jag hade det hos pappa. Hon hade ringt många gånger till pappa och klagat. Men det hjälpte inte. Han hade bara blivit sur och då blev mamma sur och sen slutade det med att dem skrek på varandra. Mamma hade hotat pappa många gånger med att hon skulle ta ensam vårdnad på mig. Jag skulle gärna låta henne göra det. Men jag var rädd för vad som skulle hända Benjamin om jag gjorde det. Han hade bara mig och vi hade hur kul som helst när vi lagade mat och städade. Tvätten hanterade dock jag helt ensam. Jag sade till Benjamin att han inte behövde göra det, att han istället kunde gå ut med sina kompisar. Han kysste mig alltid på hjässan och stack sen.

   Thea ryckte i min pyjamas och jag tittade ner på henne.

"Vadå wow?" frågade hon igen. Jag ryckte på axlarna och klappade henne på huvudet. Hon skulle inte förstå henne när jag berättade att det var solen. Under alla mina dagar i Forks hade solen kanske skinit en gång.

   Jag gick ut ur mitt rum och nerför trappan. Jag hörde Theas små fotsteg bakom mig hela tiden. Jag kvävde flera sura suckar. När jag kom in i köket satt Emilia och matade trillingarna. Hon log mot mig men jag log inte tillbaka. Hon kvävde också en suck, antagligen för Thea var bakom mig. Jag tittade ut på den skinande solen genom köksfönstret. Gud vad jag önskade att den inte var där. Jag önskade att jag var tillbaka i Forks och att jag snart skulle åka till La Push med Nessie och träffa Jake och Seth igen.

"What time is it?" frågade jag Emilia. Hon tittade konstigt på mig och jag kom på mig själv med att prata engelska. "Förlåt, det är en vana." Hon nickade och gav Franklin en matsked med bebismat. Jag gick fram till kylen och öppnade den och tittade runt vad som fanns där. Jag tog en youghurt som egentligen antagligen var Theas. Jag såg Emilias mörka blick som visade starkt att hon inte gillade vad jag gjorde. Jag sket i henne. Jag gjorde som jag ville. Jag älskade att hon hatade det. Hon tyckte inte jag hörde hemma här, det såg jag så innerligt i hennes blickar som hon gav mig. Men jag var faktiskt hennes mans dotter så hon fick helt enkelt bita ihop och stå ut med mig. Det var också en anledning att jag gjorde saker som hon hatade. Till exempel; att ta hennes barns mat, som en youghurt. Men jag visste också att Thea inte brydde sig. Jag fick ta hennes mat hur mycket jag ville, hon verkligen avgudade mig.

   Jag satte mig ner två en stol ifrån Emilia och Thea satte sig på den så hon satt mellan oss båda.

"Vad är pappa?" frågade jag. Emilia ryckte på axlarna och matade nu Ian med en sked.

"Han är och jobbar så han kommer inte hem förrän ikväll." Jag suckade. Fan också. Måste jag stå ut med henne en hel dag, helt ensam.

"Var är Benjamin?" frågade jag henne. Emilia gnisslade tänderna och försökte att slappna av så hon inte knäckte plastskeden hon hade i handen. Jag visste varför det irriterade henne så mycket när jag frågade henne var Benjamin var. Hon påstod att det var hennes och bara hennes barn och inte min bror. Det var ju bara min halvbror men jag såg Benjamin som min riktiga bror. Vem bryr sig om att jag har världens bästa mamma och han världens sämsta?

"Jag vet inte, han kom inte hem ikväll som vanligt", sade hon ändå. Nu var det min tur att gnissla tänderna. Jag reste mig upp och skrapade stolsbenen i golvet för att reta henne ännu mer.

"Och du blev inte orolig över det?" snäste jag åt henne. Hon tittade förvånat upp på mig.

"Men snälla, Kristen, han brukar göra så. Det vet du och du vet också att han alltid kommer hem tids nog." Hur kunde hon vara så nonchalant mot sin egen son? Om det var min son skulle jag ha oroat mig till döds. Men nu var det bara min bror så jag oroade mig bara till en koma. Det ryckte i min läpp till mitt egna dåliga skämt som ingen annan hade hört.

"Om du nu är så orolig kan du väl leta upp honom. Herregud människa, hur kommer det bli när du får egna barn?" sade Emilia retoriskt. Men jag svarade ändå.

"It would bee a hell of lot better than this!" skrek jag. Emilia reste sig så hastigt att stolen ramlade och Thea hoppade till ljudet. Emilia tappade skeden och bebismat spilldes på golvet. Jag började skratta. Emilia pekade på dörröppningen till hallen.

"Försvinn! Försvinn säger jag. Ut ur mitt hus! Om du nu ska prata engelska kan du fan göra det någon annanstans!" skrek Emilia tillbaka. Trillingarna och Thea började gråta. Så jag räckte bara fuck you till henne och gick ut ur hallen. Jag tog på mig mina skor och jacka och smällde igen ytterdörren när jag gick.

 

Jag försökte hitta Benjamin utan någon lycka. Jag hade ringt mamma och pappa och berättat vad som hade hänt. Mamma blev skit sur och bestämde sig för att hämta hem mig ikväll när hon hade slutat att jobba. Pappa blev mer sur på mig och jag visste att han skulle få ett raseriutbrott när han kom hem och det skulle inte vara riktat mot Emilia. Han skyddade sin lilla ängel som en jävla gud.

   Jag pratade inte med Emilia eller någon annan för den delen heller när jag kom hem. Jag gick bara direkt upp på mitt rum och packade mina väskor. Jag satt sen och tittade ut genom fönstret. Mamma kom före pappa. Jag hörde Emilia och mamma skrika på varandra och jag visste att det var dags. Jag tog en väska från mig säng. Den var så tung att jag klarade inte den andra lilla väskan. Jag gick ner och ignorerade Emilia och mamma som stod och skrek på varandra i hallen. Jag orkade heller inte urskilja orden som dem spottade till varandra. Jag lade in den tunga väskan i kofferten och gick sen in för att hämta den lilla väskan på mitt rum med. När jag öppnade dörren såg jag direkt en siluett i det mörka rummet. Först tänkte jag snabbt att det var pappa men sen talade han.

"Kristen!" flämtade han. Jag kunde inte tänka men sen kom jag på mamma och Emilia därnere och jag hörde fotsteg i trappan. Ingen skrek längre. Antingen var mamma påväg upp eller Emilia och jag visste att ingen av dem skulle bli glada över att se Seth här.

   Jag gick fram till honom och satte mina små händer på hans stora bara bröstkorg. Den var så varm och ljuvlig.

"Seth, you have to go, now!" försökte jag viska men min röst gick upp en oktav.Istället för att röra på sig tog Seth mina händer på hans bröstkorg och lade dem bakom huvudet på honom. Sen drog han mig intill honom och kysste mig. Jag tvinade in mina händer i hans hår och tryckte han närmare mig. Sen hörde jag en flämtning bakom mig.