Kapitel 15

Jag visste inte vad jag skulle göra härnäst. Mamma lät mig inte åka till USA och Seth kunde inte stanna i Sverige i all evighet. Han behövde vara nära sin flock och familj. Så efter bara två veckor åkte han hem. Det tog mig tre dagar att sluta dagar efter det. Men det positiva med det hela var att jag hade både fått hans och Nessies e-mail adress så varje ledig minut satt jag och chattade med. Eftersom Nessie hade det på sin mobil var hon nästan alltid inne. Det fanns så otroligt mycket som vi behövde prata om. Hon berättade att hon faktiskt skulle komma till Sverige med Bella och Edward om en månad. Men vad skulle jag göra i en hel månad? Jo, jag och Nessie hade planerat. Vi behövde leta upp en ny amerikansk kille i mammas ålder som var singel. Det var väldigt viktigt att han var snygg också. Sen skulle mamma träffa honom och bli kär och denna gången skulle jag se till att det höll. Men det var desto lättare sagt än gjort. Nessie försökte skicka över snygga amerikaner men dem förstod inte ett skvatt av vad hon sade eller ja dem förstod, men inte innebörden i hennes ord. Det var visst inga singlar som ville åka på en gratis resa längre. Om det nu hade funnits det någon annan gång. 

  Så jag fick gå och vänta och vänta på att Nessie skulle komma och träffa mig. Jag fantiserade mycket om hur det skulle gå till. Antagligen skulle jag inte sova en blund den natten, alldeles för uppspelt över att hon skulle komma. Jag skulle sprungit upp och tagit på mig snabbt som attan när klockan skulle ha börjat ringa klockan sex. Sen skulle jag rusat in till mamma och väckt henne. Ätit frukost och sen åkt till Köpenhamn med mamma. Sen när jag såg Nessie skulle jag springa allt vad jag kunde fram till henne. 

   Jag hade precis legat och tänkt på det när jag hörde ett skrik från nedervåningen. Jag reste mig upp och hörde hur skriket inte tog slut. Sen sprang jag allt vad jag kunde nerför trapporna och in i köket. Mamma stod vid spisen och skrek medan mormor låg på golvet. Blod rann ner på golvet från hennes huvud. För helvetet, tänkte jag. Snälla inte nu, inte nu, snälla. Mamma behöver sin mamma. Snälla mormor, var inte död. Jag gick fram till mormor och försökte leta upp pulsen på halsen. Jag hittade ingen så jag gick ner till handleden. Mamma stod fortfarande bara och skrek. Jag lyfte mitt huvud och kollade på henne.

"Men för helvet, ring en ambulans. Stå inte bara där", sade jag till henne. Mamma slutade att skrika och nickade. Hon tog sig fram till telefonen i köket och slog ett nummer. Jag stängde ute henne och fokuserade på mormor. Jag försökte innerligt att hitta en puls på hennes handled men det ledde till inget. Jag suckade och reste mig upp. Jag kände mamma snyfta bakom mig. Jag vände mig och och såg hennes tårar rinna nerför hennes kinder. Hon hade armarna i kors och smekte sina armar i en orolig rörelse. Det såg väldigt olyckligt ut. Jag gick fram till henne och kramade om henne.

"Det kommer gå bra ska du se", viskade jag lugnaden till henne fast jag visste att mormor var död, men mamma behövde inte veta det i just denna minuten.

   Ambulansförarena kom och den ena pratade med mamma och mig medan dem andra körde ut mormor. Mamma och jag åkte efter i vår egen bil. Mamma kunde knappt hantera bilen och jag bad till gud att hon inte skulle köra av vägen. Tur nog gjorde hon inte det och vi var framme till sjukhuset. Medan ambulansförarna tog in mormor till akuten fick jag och mamma sitta och vänta. Meddelandet dem kom med en halvtimme senare var inte chockerande för mig men för mamma var det. Mamma började skrika och tjuta direkt doktorn hade sagt att mormor var död. Jag försökte trösta mamma men det var otroligt svårt. Ett ögonblick tänkte jag på att ringa pappa men det skulle bara göra både mig och mamma mer olyckligare särskilt mamma. Jag grät inte en enda tår och jag undrade varför. Jag kände mig bara helt tom inuti och den enda jag ville ha vid min sida just nu var Seth eller Nessie.

  Doktorn frågade om det fanns något ställe vi kunde sova på. Jag kunde bara tänka på två men båda låg alldeles för långt borta, närmare bäst i USA. Jag kunde ringa pappa men jag ville inte och vi kunde absolut inte åka hem. Det var det mest förbjudna. Om jag ringde pappa skulle han låta in mig och mamma i huset? Eller kanske det inte skulle vara pappa som stoppade oss utan Emilia. Jag ville inte ringa pappa men jag var tvungen. Men det var inte pappa som svarade det var Emilia, när hon hörde det var jag gjorde hon något himla barnsligt. Hon lade på. Jag bara stod och gapade i flera minuter innan jag kom på mig själv att vi var på ett sjukhus och folk antagligen stirrade på mig. Jag lade på telefonen och gick till mamma.

"Ingen svarade", ljög  jag. Jag ville inte att mamma skulle må sämre för något jag hade gjort. Det var jag som hade tabbat mig inte hon. Mamma snyftade och nickade. Sen tittade hon upp på mig.

"Vi får väl helt enkelt checka in på ett hotell." Jag kunde inte svara henne så jag bara nickade och hjälpte henne upp ur stolen hon hade hela tiden suttit i sen beskedet. 

  När vi hade checkat in på ett hotell i Lund(eftersom sjukhuset låg i Lund ville vi inte köra så långt) satte jag mig vid datan. Nessie var såklart inne så jag frågade om jag kunde ringa till henne. Först tvekade hon för det var så dyrt men när jag sade att det var ett nödfall gick hon med på det. Vi satt och pratade i en timme. Jag berättade allt för Nessie och det var då jag började gråta. Jag satt och grät och berättade mellan snyftningarna vad som hade hänt. Nessie gick och pratade med Esme, hennes "farmor". Efter att jag hade fått reda på deras lilla hemlighet hade jag också fått reda på att Nessie var faktiskt biologisk barn till Bella och Edward och därför var Esme och Carlisle hennes farföräldrar och sen Alice och Rosalie hennes fastrar och Emmet och Jasper hennes farbröder eftersom hela familjen Cullen såg sig själva som en enda stor familj och det var dem verkligen. Dem hade ett band till varandra som ingen annan familj hade.

   Esme beställde iallafall tidigare biljetter till Nessie, Bella och Edward. Så det skulle bara ta två dagar tills Nessie och hennes föräldrar skulle landa i Köpenhamn. När jag berättade det för mamma blev hon faktiskt lycklig. Hon sade att jag behövde min bästa kompis nu och hon hade absolut rätt. Jag behövde verkligen Nessie, tanke på att jag inte hade sett henne på snart två månader.