TwilightFanFic

Kap. 4

”Vem var det?” Frågade Renesmee förvirrat när vi rundade ett hörn och Damon inte kunde se oss längre.

Jag suckade tungt. ”Damon Salvatore, ett orginal, jag är inte säker på hur gammal han egentligen är, men han förvandlades när han var nitton.”

”Orginal...?” Renesmee såg ännu mer förvirrad ut.

”Orginal-vampyr.” Sa jag och tog ett kliv över en sten som låg på gräsmattan. ”De första vampyrerna, som senare utvecklades till vanliga vampyrer – som dina föreldrar – vampirer, och moroi.” Jag vände på huvudet och tittade på henne. ”Du är en halv-vampyr, borde du inte veta sånthär?”

”Nja...” Renesmee skruvade på sig, ”jag har alltid levt ganska avskärmat från resten av den magiska världen.”

”’Kej...”

Hoppberget var egentilgen inte bara ett berg, det var en hel – men ganska stenig – strand som låg så att det var ett stort berg med skog till höger om den, campets badplats. Ingen av oss fyra – jag, Renesmee, Jacob eller Seth – tänkte bada, så jag och Renesmee hade inga badkläder med oss.

Det hade inte Jacob eller Seth heller, fick vi veta när vi kom fram och dom redan var där. Eftersom det var middags tid och vi fyra hade ätit innan vi åkte hem från Breakin Falls så var vi de ända där, alla andra var och åt.

”Tja.” Sa jag när vi var några meter ifrån dom.

”Helloo.” Svarade Seth och log mot mig.

Jag fick fjärilar i magen och tittade ner när jag gick den sista biten.

”Hejsan,” sa Renesmee och gav Jacob en liten kyss på kinden, ”har ni träffat ett orginal nån gång?” Frågade hon Jacob och Seth.

Jacob skakade på huvudet och såg förvirrad ut medans Seth sa ”nae...”.

Renesmee log överlägset. ”Det har jag,” sjöng hon, ”han heter Damon Salvatore och är en vän till Miranda.”

”Han är inte min vän,” muttrade jag, ”och föresten, Renesmee, så tror jag inte Jacob och Seth vet vad ett orginal är.” Jag nickade mot dom för att hon skulle se vad jag menade.

”Åh,” sa hon och tittade på Jacob och Seth, ”ett orginal är den första sortens vampyr.” Förklarade hon nöjt.

”Nessie, du verkar tycka att du är mycket bättre än oss,” sa Jacob och la armen runt hennes midja, ”du behöver kanske kyla” – Jacob tog ett hårdare grepp om Renesmee (med ett mycket roat flin på ansiktet, måste jag tillägga) samtidigt som jag såg i Renesmee’s ögon att hon kom på vad han gjorde. Hennes ögon blev stora och hon försökte komma loss – ”ner dig.” Fortastte Jacob och tog henne i famnen och gick ut i vattnet (han hade inga skor och bara shorts på sig).

Renesmee tjöt och skrattade när hon försökte komma loss, men Jacob var starkare. ”Nej!” Skrek hon. ”Min tröja kommer bli förstörd!”

Jag och Seth stod och garvade så mycket att jag  var rädd att jag skulle skita på mig. Medans jag skrattade kunde jag inte undvika att höra vilket vackert skratt Seth hade, och medans jag tittade på honom hördes ett plums och Renesmee  blev tyst. När jag tittade ut mot Renesmee och Jacob reste sig Renesmee ur vattnet samtidigt som hon tog Jacob’s hand som stöd... och så plötsligt hade hon dragit ner Jacob i vattnet också. Vi som inte hade tänkt bada. Då fick jag en skrämmande tanke i huvudet och blev genast knäpptyst. Långsmat vände jag huvudet mot Seth som nu log som en ont vetenskapsman medans han gick mot mig.

”Åh, nej, det kommer du inte lyckas med.” Sa jag och vände mig om och fydde upp på hoppberget – bort ifrån Seth. Snabbt tog jag ut mina saker ur fickorna och la dom på en sten innan jag vände mig mot Seth som hade kommit upp bakom mig. Eftersom jag var närmast kanten tog jag några steg snett år vänster så att jag istället stod närmare skogen. ”Jag kommer ha ner dig i vattnet först.”

Seth skrattade. ”Det tror du va?”

Jag kliade mig på nacken och sa osäkert: ”Nja... kanske inte...”

Genast stannade Seth upp och såg fullständigt förstummad ut. Det hade han nog inte väntat sig. Jag tog chansen och kastade mig mot honom och puttade ner honom i vattnet.

”Ha!” Skrattade jag triumferande när han kom upp till ytan igen.

Hans ögon smalnade. ”Du är ond!” Sa han, inte så högt, men jag hörde det endå. Skepnads-skiftars hörsel.

Jag tog några steg bort från kanten och sprang sen mot den och dök över den, mot vattnet, samtidigt som jag ropade ”Flytta dig!”. Och lyckligtvis så gjorde han det, annars skulle både jag och han fått väldigt ont.

När jag kom upp ur vattnet och öppnade munnen för att ta ett andetag blev den genast fylld med skvättande vatten och jag vände mig snabbt om och spottade ut det.

När jag kom tillbaka till 03:an vid halv 12 möttes jag av nånting jag inte hade sett förut; det var Afrodite. Hon satt ihopkurad till en boll i sin säng och gungade fram och tillbaka samtidigt som hon stönade – och inte på ett bra sett, utan som om något väldigt läskigt hände. Svetten rann nerför pannan på henne och hennes blonda hår låg klistrat runt hennes ansikte, som hon för övrigt lutade neråt i sina knän så att jag inte kunde se det.

För en sekund frös jag till i dörröppningen, sen slängde jag mig frammåt mot Afrodite och satte mig på sänden bredvid henne och tog hennes hand.

”Vad händer?” Frågade jag panikslaget. ”Mår du bra? Afrodite, svara mig!”

Långsamt tog hon upp uvudet från knäna och vände ansiktet mot mig.

Jag drog efter andan. Hon såg förfärlig ut. Hennes foundation hade förstörts i pannan av svett som rann ner för ansiktet och mascaran rann nerför kniderna tillsammans med tårarna. Hennes ögon var vända mot mig, men det kändes inte som om hon såg på mig, untan något som bara hon kunde se.

”Dom kommer...” Viskade hon panikslaget, men hon lyckades ändå se ut som om han var i nån slags trans, ”han han planerat så länge, och nu gör han det.”

”Vilka kommer?” Frågade jag – om det visade sig att hon bara spelade skulle jag döda henne, det här var inte kul. Alls. ”Vem har planerat vad?” Jag tog tag om båda hennes axlar och skakade henne lite lätt, men det hjälpte inte.

”J-jag-jag...” stammade hon, ”jag ser honom, jag gömmer mig så att han inte ska veta att jag är där.”

Det här var helt oundgripligt, vad snackade hon om? Dörmde hon? Men det borde hon inte, varför var hon änns här? Borde hon inte vara nån stans på campet med sina vänner?

”Afrodite,” hörde jag Zoey säga irriterat samtidigt som dörren öppnades, ”du skulle bara hä-” När hon såg oss blev hon tyst av chock, sen frågade hon:  ”Hur länge har hon haft synen?”

Jag rynkade på pannan, synen? Vad menade hon med det?

Zoey såg mitt förvirrade ansiktsuttryck och gick fram mot oss medans hon förklarade. ”När Afrodite märktes fick hon förmågan att se syner om sånt som kan hända i framtiden – men bara dåliga, sånt som kan skada människor – och när hon förlorade märket fick hon fortfarande synerna, det är därför hon kommer in här.”

”Aha...” sa jag, sen klickade allt ihop i min hjärna, ”har hon en syn nu?”

Zoey satte sig på huk framför Afrodite och lade händerna på hennes axlar. ”Jaa-” sen vände hon sig till Afrodite ”-vad ser du? Vad händer?”

”Jag g-gömmer mig i förrådet,” viskade Afrodite – hennes ögon såg fortfarande på något bortom allt någon annan kunde se, ”han kom in och hotade min pojkvän att han skulle skjuta honom om han inte gjorde som han s-sa.”

”Vart är du?” Frågade Zoey.

”I förrdået till en affär – han vet inte att jag är där – förrådet är fyllt med kartonger, och i affären händer det en massa gevär, pistoler, armborstar, pilbågar och pålar av olika material på väggarna.”

”Vapen handeln!” Det flög ur mig högre än vad jag hade tänkt, men det verkade inte göra något.

Zoey vände sig mot mig. ”Vet du vart det ligger?”

Jag nickade. ”Inne i Breaking Falls, med buss tar det ungefär 45 minuter att komma dit.”

Zoey nickade och vände sig tillbaka mot Afrodite. ”Vem är det som hotar med att döda din pojkvän?” Frågade hon.

”J-jag vet inte vem det är. Jag har aldrig sett honom förr,” sa Afrodite skakigt, ”han är lång, ser ut att vara i 40 års åldern, med långt, s-svart, vågit hår som räcker ner till käklinjen. Han har mustasch och lite skägg också – samma färg som håret – och hans ögon ser m-mörka ut, men jag kan i-inte se säkert.”

”Okej, bra, du är jätte duktig, Afrodite.” Sa Zoey uppmustrande, ”Vad säger han?”

”H-han-” Afrodite avbröts av en snyftning och fortsatte sen, ”han säger att han ska döda min p-pojkvän om han inte ger honom det han vill ha.” Afrodites röst blev högre och mörkare när hon fortsatte, ”’Jag han misslyckats en gång – för 19 år sedan – jag ska inte göra det igen. Jag behöver lite av varje, men speciellt en revolver med vanliga kulor. Hon har alderles säkert förvandlats efter alla år hon har spenderat på detdär campet.’” Det sista ordet kom ut ur Afrodites mun som en svordom. Det var helt uppenbart att hon på nåt sett citerade den här mannen rakt av, ”’Vet du?  Min plan var perfekt, och när hela släkten McCurdy var utdöd skulle jag kunna ta över pengarna och allting dom ägde’,” jag drog efter andan, kunde det här vara personen som dödat mina föreldrar? ”’men nej, det skulle förståss visa sig att hon hade varit gravid och den lilla skitungen skulle komma undan.’” Afodites ögon rullade bakåt i huvudet på henne, och hon föll ihop i sängen hon satt i.

”Afrodite!” Ropade jag och tog tag i henne. ”Afrodite, vakna!”

”Miranda, ta det lugnt,” sa Zoey, men jag såg att hon kämpade för att hålla sig lugn, ”hon kommer vakna av sig själv om några minuter, och om du vill väcka henne nu är det bara att hälla lite vatten över henne.” Zoey log blekt mot mig, men jag ställde mig bara upp och började gå fram och tillbaka i rummet.

”Shit...” muttrade jag, ”shit, shit, SHIT!” Jag stannade och vände mig mot Zoey. ”Han har hittat mig, jag viste att han skulle hitta mig förr eller senare. Jag fattar inte att alla bara släppte taget om det! Alla trode att han bara hade gått upp i rök eller nåt! Men jag visste, jag var den enda som trode på att han var där ute nånstans!” Jag arbetade mig upp till ett panik anfall, så jag sjönk ner på golvet med ryggen mot väggen och drog djupa, lugnande andetag.

”Vad pratar du om?” Frågade Zoey – hon visste ju inte om min familj.

”Han, han som Afrodite snackade om, det är mig han pratade om, det är jag som är den som har spenderat 19 år på ett camp – det här campet – och det är mina föreldrar han dödade.”

”Va?!” Zoey hade gått från orolig för två människor i en vapen handel till så förbannad på den här mannen att hon såg ut som om hon skulle sticka och leta reda på honom med en gång på bara en halv sekund – kan vampirer ha PMS?

”Zoey, hämta dina kompisar – vi har ett stort problem.” Sa jag och tog fram min mobil ur jeansfickan.

Nessie, ring Jake och kom till mitt ställe pronto. Direkt efter att jag hade skickat SMS:et ringde jag upp Seth, ur ögonvrån såg jag Zoey ta upp sin mobil och börja slå någons nummer – antagligen Steve Rae.

”Hallå?” Hörde jag Seth’s röst på andra sidan linjen.

”Kom hit nu, jag förklarar när alla är här.” Sa jag och lade på.

”Nej, allt är inte som det ska,” hörde jag Zoey säga in i telefonen, ”det spelar ingen roll att ni har hittat nya vänner – Shaunee, samla ihop gänget och kom till stugan jag och Afrodite bor i nu, något har hänt.” Irriterat lade hon också på och stoppade ner mobilen i fickan igen.

Afrodite muttrade nånting på sängen och hennes ögon öppnades.

Jag flög upp från golvet. ”Hur mår du?” Frågade jag, ”Vad såg du?”

”Det var hämskt...” sa Afrodite och såg sig om i rummet, ”har någon en huvudvärkstablett? Jag får så himla ont i huvudet av sånna här syner.”

”Inne vid handfatet, jag har några stycken kvar tror jag.” Sa jag och pekade mot badrummet.

Zoey försvann in dit och kom lite senare ut igen med en huvudvärkstablett och ett glas vatten. ”Här.” Sa hon och gav det till Afrodite.

Dörren öppnades och instörtande kom Seth, Rensemee och Jacob.

”Vad har hänt?” Frågade Renesmee.

”Är något fel?” Frågade Jacob på samma gång.

”Du lät skärrad på telefonen.” Sa Seth.

”Nessie – du får snart veta, Jacob – ja, Seth – jag vet.” Svarade jag alla tre precis innan åtta personer kom upp bakom Renesmee, Jacob och Seth. Jag kände bara igen fyra av dom – Steve Rae, Shaunee, Erin och Damien.

Jacob, Seth och Renesmee tog några steg in och satte sig ner på golvet med sina ryggar mot väggen så att alla andra kunde komma in.

”Vad har hänt?” Frågade Steve Rae oroligt och tittade frågande på Zoey.

”Afrodite hade en syn, kom in,” sa Zoey och alla andra kom också in i stugan – vid det här laget var den ganska full, ”men vilka är det här?”

”Åh,” sa Shaunee, ”Det här är Rose och Dimitri, dom är damphirer...”

”... och det här är Lissa och Christian, dom är moroi.” fortsatte Erin medan båda två pekade ut alla fyra.

”Vi träffade dom vid hoppberget.” Sa Damien.

”Vi kan hälsa senare,” sa jag, ”kan vi hoppa till delen där vi berättar att i synen Afrodite precis hade handlade om mannen som dödade mina föreldrar? Och som nu är ute efter mig?”