Innan ni läser kapitlet, måste jag bara säga en sak... DET HÄR ÄR BLOGGENS 300:DE INLÄGG! .......... okej, ni kan fortsätta till det nya kapitlet nu -.-

Kap. 4

”Vem var det?” Frågade Renesmee förvirrat när vi rundade ett hörn och Damon inte kunde se oss längre.

Jag suckade tungt. ”Damon Salvatore, ett orginal, jag är inte säker på hur gammal han egentligen är, men han förvandlades när han var nitton.”

”Orginal...?” Renesmee såg ännu mer förvirrad ut.

”Orginal-vampyr.” Sa jag och tog ett kliv över en sten som låg på gräsmattan. ”De första vampyrerna, som senare utvecklades till vanliga vampyrer – som dina föreldrar – vampirer, och moroi.” Jag vände på huvudet och tittade på henne. ”Du är en halv-vampyr, borde du inte veta sånthär?”

”Nja...” Renesmee skruvade på sig, ”jag har alltid levt ganska avskärmat från resten av den magiska världen.”

”’Kej...”

Hoppberget var egentilgen inte bara ett berg, det var en hel – men ganska stenig – strand som låg så att det var ett stort berg med skog till höger om den, campets badplats. Ingen av oss fyra – jag, Renesmee, Jacob eller Seth – tänkte bada, så jag och Renesmee hade inga badkläder med oss.

Det hade inte Jacob eller Seth heller, fick vi veta när vi kom fram och dom redan var där. Eftersom det var middags tid och vi fyra hade ätit innan vi åkte hem från Breakin Falls så var vi de ända där, alla andra var och åt.

”Tja.” Sa jag när vi var några meter ifrån dom.

”Helloo.” Svarade Seth och log mot mig.

Jag fick fjärilar i magen och tittade ner när jag gick den sista biten.

”Hejsan,” sa Renesmee och gav Jacob en liten kyss på kinden, ”har ni träffat ett orginal nån gång?” Frågade hon Jacob och Seth.

Jacob skakade på huvudet och såg förvirrad ut medans Seth sa ”nae...”.

Renesmee log överlägset. ”Det har jag,” sjöng hon, ”han heter Damon Salvatore och är en vän till Miranda.”

”Han är inte min vän,” muttrade jag, ”och föresten, Renesmee, så tror jag inte Jacob och Seth vet vad ett orginal är.” Jag nickade mot dom för att hon skulle se vad jag menade.

”Åh,” sa hon och tittade på Jacob och Seth, ”ett orginal är den första sortens vampyr.” Förklarade hon nöjt.

”Nessie, du verkar tycka att du är mycket bättre än oss,” sa Jacob och la armen runt hennes midja, ”du behöver kanske kyla” – Jacob tog ett hårdare grepp om Renesmee (med ett mycket roat flin på ansiktet, måste jag tillägga) samtidigt som jag såg i Renesmee’s ögon att hon kom på vad han gjorde. Hennes ögon blev stora och hon försökte komma loss – ”ner dig.” Fortastte Jacob och tog henne i famnen och gick ut i vattnet (han hade inga skor och bara shorts på sig).

Renesmee tjöt och skrattade när hon försökte komma loss, men Jacob var starkare. ”Nej!” Skrek hon. ”Min tröja kommer bli förstörd!”

Jag och Seth stod och garvade så mycket att jag  var rädd att jag skulle skita på mig. Medans jag skrattade kunde jag inte undvika att höra vilket vackert skratt Seth hade, och medans jag tittade på honom hördes ett plums och Renesmee  blev tyst. När jag tittade ut mot Renesmee och Jacob reste sig Renesmee ur vattnet samtidigt som hon tog Jacob’s hand som stöd... och så plötsligt hade hon dragit ner Jacob i vattnet också. Vi som inte hade tänkt bada. Då fick jag en skrämmande tanke i huvudet och blev genast knäpptyst. Långsmat vände jag huvudet mot Seth som nu log som en ont vetenskapsman medans han gick mot mig.

”Åh, nej, det kommer du inte lyckas med.” Sa jag och vände mig om och fydde upp på hoppberget – bort ifrån Seth. Snabbt tog jag ut mina saker ur fickorna och la dom på en sten innan jag vände mig mot Seth som hade kommit upp bakom mig. Eftersom jag var närmast kanten tog jag några steg snett år vänster så att jag istället stod närmare skogen. ”Jag kommer ha ner dig i vattnet först.”

Seth skrattade. ”Det tror du va?”

Jag kliade mig på nacken och sa osäkert: ”Nja... kanske inte...”

Genast stannade Seth upp och såg fullständigt förstummad ut. Det hade han nog inte väntat sig. Jag tog chansen och kastade mig mot honom och puttade ner honom i vattnet.

”Ha!” Skrattade jag triumferande när han kom upp till ytan igen.

Hans ögon smalnade. ”Du är ond!” Sa han, inte så högt, men jag hörde det endå. Skepnads-skiftars hörsel.

Jag tog några steg bort från kanten och sprang sen mot den och dök över den, mot vattnet, samtidigt som jag ropade ”Flytta dig!”. Och lyckligtvis så gjorde han det, annars skulle både jag och han fått väldigt ont.

När jag kom upp ur vattnet och öppnade munnen för att ta ett andetag blev den genast fylld med skvättande vatten och jag vände mig snabbt om och spottade ut det.

 

När jag kom tillbaka till 03:an vid halv 12 möttes jag av nånting jag inte hade sett förut; det var Afrodite. Hon satt ihopkurad till en boll i sin säng och gungade fram och tillbaka samtidigt som hon stönade – och inte på ett bra sett, utan som om något väldigt läskigt hände. Svetten rann nerför pannan på henne och hennes blonda hår låg klistrat runt hennes ansikte, som hon för övrigt lutade neråt i sina knän så att jag inte kunde se det.

För en sekund frös jag till i dörröppningen, sen slängde jag mig frammåt mot Afrodite och satte mig på sänden bredvid henne och tog hennes hand.

”Vad händer?” Frågade jag panikslaget. ”Mår du bra? Afrodite, svara mig!”

Långsamt tog hon upp uvudet från knäna och vände ansiktet mot mig.

Jag drog efter andan. Hon såg förfärlig ut. Hennes foundation hade förstörts i pannan av svett som rann ner för ansiktet och mascaran rann nerför kniderna tillsammans med tårarna. Hennes ögon var vända mot mig, men det kändes inte som om hon såg på mig, untan något som bara hon kunde se.

”Dom kommer...” Viskade hon panikslaget, men hon lyckades ändå se ut som om han var i nån slags trans, ”han han planerat så länge, och nu gör han det.”

”Vilka kommer?” Frågade jag – om det visade sig att hon bara spelade skulle jag döda henne, det här var inte kul. Alls. ”Vem har planerat vad?” Jag tog tag om båda hennes axlar och skakade henne lite lätt, men det hjälpte inte.

”J-jag-jag...” stammade hon, ”jag ser honom, jag gömmer mig så att han inte ska veta att jag är där.”

Det här var helt oundgripligt, vad snackade hon om? Dörmde hon? Men det borde hon inte, varför var hon änns här? Borde hon inte vara nån stans på campet med sina vänner?

”Afrodite,” hörde jag Zoey säga irriterat samtidigt som dörren öppnades, ”du skulle bara hä-” När hon såg oss blev hon tyst av chock, sen frågade hon:  ”Hur länge har hon haft synen?”

Jag rynkade på pannan, synen? Vad menade hon med det?

Zoey såg mitt förvirrade ansiktsuttryck och gick fram mot oss medans hon förklarade. ”När Afrodite märktes fick hon förmågan att se syner om sånt som kan hända i framtiden – men bara dåliga, sånt som kan skada människor – och när hon förlorade märket fick hon fortfarande synerna, det är därför hon kommer in här.”

”Aha...” sa jag, sen klickade allt ihop i min hjärna, ”har hon en syn nu?”

Zoey satte sig på huk framför Afrodite och lade händerna på hennes axlar. ”Jaa-” sen vände hon sig till Afrodite ”-vad ser du? Vad händer?”

”Jag g-gömmer mig i förrådet,” viskade Afrodite – hennes ögon såg fortfarande på något bortom allt någon annan kunde se, ”han kom in och hotade min pojkvän att han skulle skjuta honom om han inte gjorde som han s-sa.”

”Vart är du?” Frågade Zoey.

”I förrdået till en affär – han vet inte att jag är där – förrådet är fyllt med kartonger, och i affären händer det en massa gevär, pistoler, armborstar, pilbågar och pålar av olika material på väggarna.”

”Vapen handeln!” Det flög ur mig högre än vad jag hade tänkt, men det verkade inte göra något.

Zoey vände sig mot mig. ”Vet du vart det ligger?”

Jag nickade. ”Inne i Breaking Falls, med buss tar det ungefär 45 minuter att komma dit.”

Zoey nickade och vände sig tillbaka mot Afrodite. ”Vem är det som hotar med att döda din pojkvän?” Frågade hon.

”J-jag vet inte vem det är. Jag har aldrig sett honom förr,” sa Afrodite skakigt, ”han är lång, ser ut att vara i 40 års åldern, med långt, s-svart, vågit hår som räcker ner till käklinjen. Han har mustasch och lite skägg också – samma färg som håret – och hans ögon ser m-mörka ut, men jag kan i-inte se säkert.”

”Okej, bra, du är jätte duktig, Afrodite.” Sa Zoey uppmustrande, ”Vad säger han?”

”H-han-” Afrodite avbröts av en snyftning och fortsatte sen, ”han säger att han ska döda min p-pojkvän om han inte ger honom det han vill ha.” Afrodites röst blev högre och mörkare när hon fortsatte, ”’Jag han misslyckats en gång – för 19 år sedan – jag ska inte göra det igen. Jag behöver lite av varje, men speciellt en revolver med vanliga kulor. Hon har alderles säkert förvandlats efter alla år hon har spenderat på detdär campet.’” Det sista ordet kom ut ur Afrodites mun som en svordom. Det var helt uppenbart att hon på nåt sett citerade den här mannen rakt av, ”’Vet du?  Min plan var perfekt, och när hela släkten McCurdy var utdöd skulle jag kunna ta över pengarna och allting dom ägde’,” jag drog efter andan, kunde det här vara personen som dödat mina föreldrar? ”’men nej, det skulle förståss visa sig att hon hade varit gravid och den lilla skitungen skulle komma undan.’” Afodites ögon rullade bakåt i huvudet på henne, och hon föll ihop i sängen hon satt i.

”Afrodite!” Ropade jag och tog tag i henne. ”Afrodite, vakna!”

”Miranda, ta det lugnt,” sa Zoey, men jag såg att hon kämpade för att hålla sig lugn, ”hon kommer vakna av sig själv om några minuter, och om du vill väcka henne nu är det bara att hälla lite vatten över henne.” Zoey log blekt mot mig, men jag ställde mig bara upp och började gå fram och tillbaka i rummet.

”Shit...” muttrade jag, ”shit, shit, SHIT!” Jag stannade och vände mig mot Zoey. ”Han har hittat mig, jag viste att han skulle hitta mig förr eller senare. Jag fattar inte att alla bara släppte taget om det! Alla trode att han bara hade gått upp i rök eller nåt! Men jag visste, jag var den enda som trode på att han var där ute nånstans!” Jag arbetade mig upp till ett panik anfall, så jag sjönk ner på golvet med ryggen mot väggen och drog djupa, lugnande andetag.

”Vad pratar du om?” Frågade Zoey – hon visste ju inte om min familj.

”Han, han som Afrodite snackade om, det är mig han pratade om, det är jag som är den som har spenderat 19 år på ett camp – det här campet – och det är mina föreldrar han dödade.”

”Va?!” Zoey hade gått från orolig för två människor i en vapen handel till så förbannad på den här mannen att hon såg ut som om hon skulle sticka och leta reda på honom med en gång på bara en halv sekund – kan vampirer ha PMS?

”Zoey, hämta dina kompisar – vi har ett stort problem.” Sa jag och tog fram min mobil ur jeansfickan.

Nessie, ring Jake och kom till mitt ställe pronto. Direkt efter att jag hade skickat SMS:et ringde jag upp Seth, ur ögonvrån såg jag Zoey ta upp sin mobil och börja slå någons nummer – antagligen Steve Rae.

”Hallå?” Hörde jag Seth’s röst på andra sidan linjen.

”Kom hit nu, jag förklarar när alla är här.” Sa jag och lade på.

”Nej, allt är inte som det ska,” hörde jag Zoey säga in i telefonen, ”det spelar ingen roll att ni har hittat nya vänner – Shaunee, samla ihop gänget och kom till stugan jag och Afrodite bor i nu, något har hänt.” Irriterat lade hon också på och stoppade ner mobilen i fickan igen.

Afrodite muttrade nånting på sängen och hennes ögon öppnades.

Jag flög upp från golvet. ”Hur mår du?” Frågade jag, ”Vad såg du?”

”Det var hämskt...” sa Afrodite och såg sig om i rummet, ”har någon en huvudvärkstablett? Jag får så himla ont i huvudet av sånna här syner.”

”Inne vid handfatet, jag har några stycken kvar tror jag.” Sa jag och pekade mot badrummet.

Zoey försvann in dit och kom lite senare ut igen med en huvudvärkstablett och ett glas vatten. ”Här.” Sa hon och gav det till Afrodite.

Dörren öppnades och instörtande kom Seth, Rensemee och Jacob.

”Vad har hänt?” Frågade Renesmee.

”Är något fel?” Frågade Jacob på samma gång.

”Du lät skärrad på telefonen.” Sa Seth.

”Nessie – du får snart veta, Jacob – ja, Seth – jag vet.” Svarade jag alla tre precis innan åtta personer kom upp bakom Renesmee, Jacob och Seth. Jag kände bara igen fyra av dom – Steve Rae, Shaunee, Erin och Damien.

Jacob, Seth och Renesmee tog några steg in och satte sig ner på golvet med sina ryggar mot väggen så att alla andra kunde komma in.

”Vad har hänt?” Frågade Steve Rae oroligt och tittade frågande på Zoey.

”Afrodite hade en syn, kom in,” sa Zoey och alla andra kom också in i stugan – vid det här laget var den ganska full, ”men vilka är det här?”

”Åh,” sa Shaunee, ”Det här är Rose och Dimitri, dom är damphirer...”

”... och det här är Lissa och Christian, dom är moroi.” fortsatte Erin medan båda två pekade ut alla fyra.

”Vi träffade dom vid hoppberget.” Sa Damien.

”Vi kan hälsa senare,” sa jag, ”kan vi hoppa till delen där vi berättar att i synen Afrodite precis hade handlade om mannen som dödade mina föreldrar? Och som nu är ute efter mig?”

j:et undrade när kap. 4 kommer, och jag vet inte riktigt. Jag håller på att skriva det, men det händer inte så mkt i berättelsen just nu och på grund av det skriver jag trögare :/ men jag har planerat något som kommer komma i kap. 4 eller 5, så då kanske jag skriver snabbare... eller nåt...?
Och sen så frågade Amanda om jag hde läst Housh of Nigh serien, ja, det har jag. Jag har läst alla böcker som har kommit ut på engelska... tror jag... om det inte har kommit ut en till efter att jag läste den sista, men det tror jag inte.
Så vi får se, förhoppningsvis kommer nästa kap. ut under helgen nån gång.

Förlåt för att det har tagit så lång tid, men först skulle jag skriva kapitlet, sen bytte Bella lösen till kontot och hennes mail till mig skickades inte ivägav nån konstig anledning, och sen så trode jag att jag hade lagt upp det här kapitlet redan :/
A, ja, här ä det i alla fall

Kap. 3

Jag stod framför spegeln i 03:an. Steve Rae och Afrodite låg och sov– eftersom klockan var ungefär halv tio på förmidagen och deras dygn av ju omvänt – och Annabeth var väll nånstans med sin pojkvänn och satyren eller nåt. I morse hade jag inte vaknat när Steve Rae och Afrodite kom hem som igår, men jag hade gått upp vid åtta. När jag hade vaknat hade jag gått och ätit en snabb frukost och sen hade jag gått till till badrummet för att dusha. Bardummet var som ett hus – inte ett rum – och det fanns två stycken, ett for tjejer och ett för killar. Dom låg i mitten av campet och där fanns det toaletter och dushar och sånt som brukade finnas i ett badrum, fast allt stod ju såklart i bås. Jag hade aldrig varit inne i killarnas,  men jag inbillade mig att det såg ungefär lika dant ut där. Utanför fanns det tre utomhusbadkar som var för både tjejer och killar. Efter att jag hade tagit en dush hade jag gått tillbaka hit och valt kläder.

Jag betraktade kritiskt min klädsel i spegeln, om det här var en vanlig dag så skulle jag inte bry mig så mycket men idag ville jag se bättre ut av två anledningar; 1) jag, Renesmee, Jacob och Seth skulle åka in till stan och hitta på något, 2) Seth skulle vara med, och när jag var nära honom pirrade min mage och jag ville bara sitta så nära honom som möjligt.

På mig hade jag ett par enkla, ljusa baggy jeans,en lite för stor svart t-shirt som det stod ’YouTube MySpace and I’ll Google your Yahoo’ över hela bröstet och magen på och ett par svarta, högklackade skor. T-shirten hängde lite för mycket nere vid låren, hade jag inga hårspännen eller nåt så jag kundesätta den tightare runt mina höfter? Jag tog upp änden av t-shirten och började leka med den för att se hur det kunde bli.

”Stoppa ner kanten av t-shirten i din högra bakficka.” Sa en trött röst med Oklahomadialekt och mindre än en sekund senare stod Steve Rae bakom mig och fixade till min tröja.

Jag var för chockad för att svara, jag hade inte vant mig vid hennes otroliga snabbhet än.

”Äh, du behöver inte tacka mig,” sa Steve Rae, ”jag brukar ha mina t-shirts såhär hela tiden.” Och så gick hon tillbaka och la sig igen.

Jag stod och stirrade på henne en lite stund innan jag skakade på huvudet, stoppade ner min nyckel till stugan, mobilen och plånboken i mina fickor och gick ut och stängde dörren efter mig.

 

Busshållplatsen låg på andra sidan av en vacker park i alla möjliga färger. När man gick ut genom den stora siver grinden var det skog åt alla håll, men rakt fram var det en grusväg genom skogen, den var inte så lång och efter ungefär två minuter kom man ut ur skogen och ut på en stor gräsmatta istället. Det var fullt av blommor och buskar och träd och på höger sida fortsatte grusvägen längs med gräsmattan. Parken var ganska stor och om man gick i vanlig takt så tog det ungefär fem minuter att gå över den. Där var busshållplatsen.

Renesmee, Seth och Jacob stod redan och väntade på mig, jag kunde se både dom och busshållplatsen direkt när jag kom ut ur skogen. Seth stod lutad mot väggen till den lilla cupen med armarna krossade över bröstet och Jacob stod mittemot honom med högerarmen höver Renesmee’s axlar. Jacob och Seth pratade men Renesmeelekte med sitt hår medans hon stod och tittade mot skogen. När hon såg mig log hon stort och vinkade.

Jag vinkade tillbaka medans jag fortsatte gå, det kändes ganska löjligt att jag nu skulle spendera fem minuter att gå mot dom medans dom stod där och väntade, när vi kunde se varandra helt klart.

Men Renesmee tog Jacob’s hand och började bra honom bakom sig sär hon gick mot mig och Seth följde med. Renesmee hade på sig en stor, mörkblå, långärmad tröja som gick ner över hennes rumpa på hennes höfter, röda strumpbyxor, gråa, långa benvärmare upp till precis under knäna och ett par jätte söta, svarta boots.

Jacob och Seth hade båda enfärgade, tighta t-shits, jeans och converse.

Vi möttes efter halva vägen över. Renesmee – som var ungefär ett huvud kortare än jag – släppte Jacob, ställde sig på tå och la sina armar runt min hals i en mjuk kram.

”Hej, Miranda.” Sa hon glatt.

Först tvekade jag, men sen la jag mina armar runt henne också och kramade tillbaka. ”Tja.” Jag tittade förvirrat över huvudet på henne, mot Jacob och Seth. Dom bara ryckte på axlarna. Jag släppte Renesmee och då släppte hon mig också.

Vi gick tillbaka mot busshållplatsen medans vi pratade om vad vi skulle göra under dagen.

Bussen kom runt hörnet lite längre bort på vägen precis när vi stannade vid busshållplatsen. Jag tog upp min plånbok ur min vänstra bakficka och tog ur mitt busskort ur det. Seth, Jacob och Renesmee hade också busskort. När bussen stannade framför oss och öppnade dörrarna gick jag på först. Jag visade upp busskortet för chauffören och gick vidare till säterna längs bak när han nickade godkännande mot mig. Bussen var helt tom eftersom det här var första stoppet – eller sista om det hade varit åt andra hållet.

”Vad gör dom här borta i ingenstans?” Hörde jag busschauffören muttra för sig själv. Jag ver nog inte meningen att vi skulle höra, men med våran övernaturliga bra hörsel hörde vi endå.

Jag satte mig längst bak i bussen, där det var fem säten, med ryggen mot det högra fönstret och slängde upp benen framför mig. Jag såg busschauffören blänga på mig i backspegeln och tog snappt ner fötterna på golvet igen.

När Seth hade satt sig i mittensätet lägst bak och lagt upp mina ben i hans knä, Renesmee i sätet mot gången framför mig men vänd mot gången så att hennes ben var ut över den och Jacob likadant som Renesmee fast på andra sidan började chauffören köra.

”Så,” sa jag, ”det kommer ta ungefär 45 minuter för bussen att komma till centralen så då är klockan ungefär-” jag tittade på klockan jag hade runt armen ”-kvart i 11. Ska vi äta en tidig lunch eller nåt då?”

När jag sa ’tidig lunch’ lyste både Seth’s och Jacob’s ögon upp.

Renesmee skrattade. ”Ja, det verkar som det.”

 

Vare sig Renesmee, Seth eller Jacob hade varit i Breaking Falls förut så när vi gick av bussen fick jag peka ut lite oliks saker så som ”där borta är H&M, ser ni?”, ”och det där är världens bästa resturang, enligt mig i alla fall”, och en gång lutade jag mig mot Renesmee och viskade ”där, Renesmee, har du  Victorias Secret” så tyst att killarna inte hörde. Renesmee hade rodnat kraftigt och tittat ner i makren för att dölja det, men jag hade bara skrattat och fortsatt peka ut saker tills vi kom till McDonald’s.

När vi kom in och ställde oss i en av kö som det bara var en person framför oss i såg jag tjejen som stod i kassan titta gillande på Jacob och Renesmee såg det också så hon blängde på tjejen och la beskyddande armen runt Jacob. Han log ner på henne innan han böjde sig ner och viskade åt henne att hon skulle ta det lungt, han var inte intresserad och sen kysste han henne lätt på kinden.

”Nej, du är inte intresserad,” sa Renesmee tyst, ”men hon är det.” Renesmee blängde på tjejen igen.

När det var våran tur beställde jag, Jacob och Seth tre Big Mac en en milkshake var och Renesmee tog bara någon lite cheesbörjare med en cola. Tjejen i kassan – som för övrigt presenterade isg som Britney – såg lite chockad ut när jag sa att jag skulle ha tre Big Mac och jag såg hennes ögon svepa över min kropp och jag kunde lätt räkna ut vad hon tänkte. Det måste vara det ända hon äter idag, så bra form som hon är i. Det hade varit ganska kul att berätta för henne att jag är en skepnads-skiftare och är ute och springer några varv runt landet så snabbt att jag knappt syns några gånger i veckan bara för att det är kul, och att det är därför jag inte blir fet, men självklart låtsades jag inte om nånting.

”Kom, Jake,” sa Renesmee när tjejen gick iväg för att plocka ihop våra beställningar, ”vi går och hittar ett bord så kan Seth och Miranda komma sen.”

”Nessie, vi måste hjälpa dom att bära.” Sa Jacob och stod emot när Renesmee drog i hans arm som en fem åring.

”Jake, det är okej,” sa Seth och puttade honom mot Renesmee, ”vi är två skepnads-skiftare, vi klarar av att bära nio Big Mac, tre milkshake, en scheesbörjare och en cola.”

Jacob tvekade.

”Gå.” Sa jag. ”Jag tror inte Rensmee vill vara här när Britney kommer tillbaka.”

Jag såg hur Jacob plötsligt förstod, så han följde efter Renesmee in bland folkmassorna.

Det tog bara några minuter innan Britney kom tillbaka. Hon lastade upp allting på två röda brickor och sköt fram dom mot oss.

”Det blir 255 kronor,” sa Britney.

Innan Seth hann plocka upp pengar ur fickan gav jag henne mitt bankkort.

”Miranda,” sa Seth, ”du behöver inte betala allt.”

Jag skakade på huvudet. ”Det gör ingenting, jag har antagligen mer pengar än du kan föreställa dig endå.”

Seth tittade frågande på mig när jag tog tillbaka mitt bankkort och stoppade ner det i plånboken igen. Jag gav en av brickrna till Seth och den andra tog jag själv och började gå åt samma håll som Jacob och Renesmee hade. Seth var snabbt ikapp mig.

”Vad menar du med att du ’har antagligen mer pengar än vad jag kan föreställa mig’?” Frågade han när vi ställde ner brickorna frmför Jacob och Renesmee.

Dom hade valt ett bord som egentligen var två bord för två personer som var ihop satta så att det blev som ett bord för fyra. Längst hela väggen satt det en lång, röd soffa av fuskskin och framför den långa soffan stod det en hel hög med bord som var som vårat. På andra sidan av boden stod det två stolar för varje bord. Jacob och Renesmee satt i soffan så jag satte mig ner på en av stolarna mitt emot Renesmee och Seth satte sig bredvid mig. Jag kände att jag fick små fjärilar i magen när han satte sig.

Jag ryckte på axlarna som svar på Seth’s fråga. ”Mina föräldrar lämnade kvar ton-vis med pengar till mig innan dom dog.”

Vi hade redan pratat om familjer och så, så dom blev inte helt tysta av förvåning eller nåt när jag sa det.

”Aha.” Sa Seth bara.

Medans vi åt bestämde att efter att vi var klara skulle vi gå i några klädaffärer, och sen var jag och Renesmee tvungna att gå med på att gå och kolla på TV spel också. Renesmee fick oss andra att lova att vi skulle hitta en bokhandel innan vi åkte hem och jag fick Renesmee, Seth och Jacob att gå med på att vi gick till Jam så att jag kunde kolla på gitarrer.

Vi år snabbt upp och gick för att leta reda på någon intressant affär. När vi hade gått runt och pratat och skrattat i ungefär fem minuter saktade Jacob in.

”Vad i...?” Sa han och tittade in i skyltfönstret på en affär som var fylld av olika sorters vapen, så som pistoler, gevär och i skyltfönstret fanns det till och med en träpåle och några silverkulor. ”Vad är det där för ett ställe?”

Seth och Renesmee såg också ganska shockade och förvirrade ut med jag bara ryckte på axlarna.

”Det är några idioter som tror att det finns magiska varelser och tycker att folk måste ha vapen för att kunna skydda sig mot dom.” Sa jag och himlade med ögonen. ”I och för sig så har dom ju rätt, men i alla fall. Där inne finns det träpålar, lök, olika silverföremål, alla olika sorters vanliga vapen, som pistoler, gevär, pilbågar och armborstar, och så finns det trä kulor och silver kulor, och trä pilar och silver pilar som man kan annvända till vanliga pistoler och skit.”

Alla tre tittade med stora ögon på sakerna i skyltfönstret.

”Men, är det inte farligt att låta vem som helst käpa sånt här?” Frågade Renesmee.

”Jo, visst är det de,” sa jag, ”man måste fylla i en massa papper för varje grej, och så måste man vara över nio för att köpa nåt över huvud taget, men över 21 för att få köpa annat än träpålar, lök och silverföremål. Dom litar på att man inte försöker döda varandra och tar inte på sig ansvaret för vad som händer med det som man köper där.”

”Kan vi inte gå in?” Frågade Seth och tog ett steg mot affären.

Jag la en hand på hans axel och höll honom kvar. ”Nej, du, jag vill inte gå in dit.” Sa jag. ”Jag har varit där inne en gång, och det var bara läskigt på nåt sätt, vi behöver inte gå in dit.”

 

När vi kom tillbaka till campet hade Renesmee köpt tre böcker och ett par skor, Seth och Jacob hade köpt nåt TV-spel som gick ut på att skuta ihjäl varandra och jag hade köpt Taylor Swift’s skiva Fearless.

Det första mina ögon landade på när jag kom ut från 36:an (där Renesmee bode) efter att ha gått med henne och lämnat hennes saker var en man i nitton års åldern. Han hade svart, kort hår, mörka ögon, och skinnjacka. Han gick bredvid en söt tjej som var i ungefär samma ålder – nåt år yngre kanske – med hy ungefär samma färg som mjölkchocklad, brunt hår, bruna ögon och kläder i neutrala, vackra färger. Runt halsen hade hon ett halsband med en stor, ful, gulaktig kristall (eller sten) hängande i. Tjejen hade jag aldrig sett förut, men hon såg inte ut att uppskatta hennes sällskap. Där emot kände jag mycket väl igen mannen.

”Åh, nej.” Sa jag till migsjälv medans jag suckade tungt.

Renesmee tittade konstigt på mig. ”Vad?”

Jag nickade mot mannen. ”Honom,” sa jag, ”jag känner honom – och han är inte rolig.”

Han måste ha hört mig för han vände på huvudet och stannade när han såg mig. ”Miranda.” Sa han men en ton som antydde att han var road över mitt inte så glada ansiktsuttryck.

”Salvatore,” Sa jag och lade armarna i kors över bröstet. Tjejen han var med hade också stannat, ”vad gör du här?”

Damon undvek min fråga. ”När sågs vi sist?” Frågade han men gav mig inte en chans att svara. ”Två... kanske tre... år sedan? Du har vuxigt, McCurdy.”

Jag blängde på honom. ”Du har inte förendrats det minsta, men jag antar att man inte gör det när man är en arrogant, blodsugande orginal-vampyr som bara bryr sig om sigsjälv.” Jag höjde på ena ögonbrynet mot Damon innan jag tog Renesmee’s hand och drog iväg med henne, när vi passerade Damon och tjejen han var med stannade jag upp. ”Akta dig för honom, han är en riktigt irriterande idiot.” Sa jag till tjejen innan jag fortsatte förbi dom och bort mot hoppberget där jag och Renesmee skulle träffa Jacob och Seth.

Kap. 2

Efter att jag hade hittat först Damien, sen Erin och Shaunee – dom bode tillsammans – och sist Zoey gick vi tillbaka till 03:an och hittade Afrodite och Steve Rae vid våningssängen fortfarande grälandes och Annabeth hade stuckit där ifrån.

Jag suckade irriterat. ”Har ni inte bestämt er än?” Frågade jag otåligt.

”Jag har bestämt mig,” sa Afrodite argt och sneglade snabbt åt mitt håll, ”men Steve Rae verkar inte fatta det.”

”Då bestämmer jag.” Sa jag. ”Jag har bott här mycket längre än er två, så jag bestämmer att Afrodite får sova underst och Steve Rae överst. Kom igen nu, så går vi.”

 

Efter att jag hade slängt i mig en bulle och druckigt en kopp te gick jag och la mig, solen hade redan gått ner och klockan var mycket. Steve Rae och Afrodite’s dygn var omvänt så dom stannade kvar i matsalen tillsammans med sina vänner och skulle sen gå och göra nånting annat, dom hade ju en hel dag... eller natt (?) framför sig.

Nästa morgon vaknade jag av att Steve Rae och Afrodite kom in genom dörren.

”Åh, förlåt.” Sa Steve Rae när hon såg att jag sömnigt öppnade ögonen. ”Det var inte meningen att väcka dig.”

”Äh, det är okej,” sa jag när jag satte mig upp ch sträckte på mig, ”jag har delat stuga med andra som har omvänt dygn tidigare så jag är van.” Jag gäspade stort. ”Vet någon vad klockan är?”

Då hörde jag att Annabeth började röra på sig i sin säng och sen satte hon sig långsamt upp. ”Kan ni vara lite tystare?” Frågade hon irriterat. ”Jag försöker sova.”

”Nähä, det visste jag inte.” Sa Afrodite sarkastiskt och tog fram en pyjamas ur en väska.

”Du får ta och vänja dig vid att Steve Rae och Afrodite har omvänt dygn.” Sa jag till Annabeth med en ton som antydde att hon kunde lika mycket som en två åring.

Hon spände ögonen i mig. ”Jag vet det, med dom får ta och vara tystare.” Hon vände sig till Afrodite. ”Och du borde inte ha tagit en gudinnas namn, du kan ha oturen att ha retat upp hene ganska rejält.”

”När jag blev märkt fick jag byta namn till precis vad jag ville, och jag valde Afrodite, så håll käften om det. Okej?” Afrodite vände sig mot väggen och drog av sig sitt linne och knäppte upp behån innan hon istället drog på sig sin t’shit som hon skulle sova i.

”Men du är inte märkt längre, så du borde byta tillbaka. Det är respäktlöst att bara slänga runt med en gudinnas namn sådär.”

Afrodite vände sig tillbaka mot Annabeth. ”Grejen är att det bara finns en gudinna som jag tror på; Nyx. Så jag skiter fullständigt i dina grekista gudar.”

Annabeth öppnade munnen för att svara, men så snabbt att det knappt syntes flög jag ur sänden och bort till Annabeth och satte handen över hennes mun. ”Tyst!” Jag tittade på Annabeth, ”Annabeth, Afrodite heter Afrodite och det är inget du kan göra åt det. Steve Rae och Afrodite ska gå och lägga sig nu så lägg dig och sov igen eller gå upp.” Jag tog handen från Annabeth’s mun och vände mig till Afrodite, ”Afrodite, du skulle inte gilla om någon hette Nyx, så tyst och gå och lägg dig.”

Jag stälde mig upp och gick ut genom dörren medans jag sa ”jag ska gå och se om det finns någon frukost” över min axel.

Det var inte bara jag som inte hade bytt från pyjamas till nånting annat. Nästan ingen – förutom dom som skulle sova nu under dagen och inte hade gott och lagt sig än – hade vardagskläder på sig än. Jag hade ett orange spagetti linne som det stod ’Sleeping Beauty’ i rött på och ett par röda mjukis byxor.

När jag kom in i matsalen och ställde mig i kön för fil och flingor och sånt kände jag en konstig lukt. Här var det ju jätte mycket olika sorters varelser och jag hade varit säker på att jag hade sett alla olika sorter, men det här var nånting nytt. Det luktade mest som en mäniska, med blodet som pumpades runt i kroppen och allt, fast med en lite eftersmak som var lika söt och isig som en vampyr. Kunde en vampyr och en mäniska få barn? Det luktade nästan som nånting sånt. En sån hade jag aldrig sett förut. Den hade också stått i den här kön, men var inte här längre. Jag tittade ut över matsalen, men det hjälpte ju inte eftersom jag inte skulle kunna veta vem som var den här konstiga varelsen bara genom att se den.

”Hallå, tjejen,” sa en kille som stod bakom mig och puttade till mig i ryggen, ”gå frammåt.”

Jag drogs tillbaka ur mina tankar och såg att kön hade rört sig frammåt utan att jag hade märkt det. Jag tog en bricka och gick några steg fram.

När jag hade min skål med fil och flingor på min bricka, tillsammans med tre ost mackor gick jag för att ta en kopp oboy. Det stod bara en kort tjej där. Hon hade vågit bronz-färgat hår som gick ner till midjan på henne. Hon stod med ryggen mot mig, men hon hade en t-shirt på sig och hennes armar var nästan krit vita. När jag ställde mig bredvid henne – hon höll på att hälla upp kaffe i en kopp och hade redan en med te och en till med kaffe på en bricka framför sig – slog doften mig i ansiktet som om jag hade gått in i en vägg.

”Hey, det är ju...” sa jag och sniffade lite i luften, ”det är du som luktar så konstigt.” Och jag kände inte bara hennes doft, utan lukten av två olika skepnads-skiftare cokså.

Hon ställde ner kaffe koppen på brikan och såg förvirrat på mig. Hon hade ett vackert, blekt ansikte – bara hennes kinder hade lite rosa färg – och stora, bruna ögon kantade med tjocka ögonfransar. ”Eh... tack...?”

”Åh, förlåt. Jag kanske inte bara ska säga till folk att dom luktar konstigt, men när jag kom in kände jag en lukt som jag aldrig känt förut, och det var du.”

Hon log lite. ”Ja, jag är nästan unik så om du hade känt en lukt som min förut så skulle du ha varit med om mycket.” Hon sniffade också i luften. ”Men din slags doft är jag van vid, skepnads-skiftare.”

”Japp,” jag sträckte fram min högra hand, ”jag är Miranda McCurdy, kan byta skepnad och bli en leopard.”

Hon skakade min hand. ”Renesmee Cullen, valv vampyr, halv mäniska.”

”Hm.” Så då hade ja varit rätt, då. ”Vilka är dina vänner?” Jag tittade ut över matsalen för att se om jag kunde hitta någon som skulle kunna tänkas hänga med henne, någon av hennes typ, men hittade ingen.

”Va?” Hon såg förvirrad ut.

”Två skepnads-skiftare, deras dofter är på dig.”

”Aha.” Renesmee nickade för sig själv och vände sig sen och pekade mot ett fyrkantigt bord för sex personer. ”Där, Jacob Black och Seth Clearwater.” Vid bordet satt två stora, svarthåriga killar med koppar skin, höga kindknotor och mörka ögon. En av dom var lite större än den andra men ingen av dom hade tröja på sig, det kanske inte var så konstigt om det var så att dom kunde behöva byta form snabt. Jag kunde inte undgå att stirra på deras bröst- och magmuskler i en sekund. Även om jag hade träffat många manliga skepnads-skiftare, och alla var alltid ovanligt stora, så kunde jag aldrig riktit vänja mig. ”Vill du sitta med oss?” Frågade Renesmee.

”Visst.” Sa jag och följde efter henne bort till bordet.

Jacob och Seth satt mitt emot varandra, Renesmee satte sig bredvid han som var lite större så jag satte mig bredvid den andra, mitt emot Renesmee.

”Det här är Miranda.” Sa Renesmee till Jacob och Seth. ”Miranda, det här är Jacob,” hon puttade till killen som hon satt bredvid med axeln, ”och det där är Seth.” Hon nickade mot han som jag hade satt mig bredvid.

”Tja.” Sa Seth med ett brett leende.

”Hej.”

Efter att Jacob också hälsat blev det tyst. Pinsam tystnad. Tänkte jag och tog en tugga av en av mina mackor.

”Så...” sa Jacob, ”vad är din andra form?”

Jag harklade efter att ha svalt innan jag svarade. ”Leopard, ni då?”

”Vargar.” Sa Seth.

”Mhm... varför kom ni hit?” Dom tittade konstigt på mig och när jag tänkte igenom vad jag hade sagt och hörde husr det lät rättade jag mig snabbt. ”Jag menar inte att jag inte vill att ni är här, jag bara undrade vad som fick er att bestämma er för att komma hit istället för att vara hemma med era vänner. Det skulle jag.”

”Jag såg en annons om det här stället och tyckte att det lät kul.” Sa Renesmee. ”Och det tyckte Seth också så han ville följa med... och Jake ville inte låta mig åka utan honom så han följde också med.”

Jag sneglade upp på Jacob. Ville han inte låta henne åka någonstans utan honom? Kan någon vara lite kär? Jag log för migsjälv. Vad gulligt.

”Vad?” Frågade Jacob mig förvirrat.

”Lår.” Svarade jag retsamt.

”Va...?”

Jag himlade med ögonen. ”Du sa ’vad’, du vet, en vad sitter på benet, då sa jag ’lår’, den sitte också på benet.”

”Haha, väldigt roligt.” Sa Jacob sarkastiskt och himlade med ögonen, han med.

Kap.1

Yey! Tänkte jag sarkastiskt när de första nya persnerna gick förbi mig där jag satt med min gitarr utanför min stuga. Det var i början på sommaren och nytt folk började komma hit för att vara här över sommaren. Jag hade aldrig riktigt fattat grejen med det, om man hade föreldrar och bode i ett hus någonstans, kanske till och med hade syskon och några vänner – varför skulle man då åka hit uder sommaren? Visst, det var ganska fint med gulliga stugor som man bode fyra och fyra i, och sjön bara några meter bort, men endå. Jag skulle ge mycket för att få bo i ett höghus i New York i en vecka. Jag hade varit utanför grindarna till det här stället många gånger, men i hela mitt liv hade jag inte sovit en enda natt utanför de grindarna.

Mina föreldrar var döda, jag kunde inte komma ihåg dom alls – och vad jag vet så lämnade dom mig här innan dom dog, när jag bara var några månader gammal. Det jag visste var att deras namn var Marissa och Chace och att de måste ha varit rika, för dom hade lämnat efter sig ett bankkonto fullt med pengar, så mycket att jag antagligen inte skulle behöva jobba i hela mitt liv, och tydligen så har – eller hade – min familj ett vapen också för när dom lämnade mig så låg det ett armband med ett familjevapen på med blan filtarna. Senare hade jag till och med kollat upp vapnet, och mycket riktigt så tillhörde det en familj som hette ’McCurdy’. De sista personerna i släkten – som någon visste vilka de var – var Chace och Marissa McCurdy som nu var döda, och enligt böckerna jag hade letat i hade det ryktats om att dom hade fått ett barn, ingen visste om det var en tjej eller pojke, och det var heller ingen som visste vart barnet fanns. Det hade varit mycket uppståndels runt det här barnet eftersom familjen hade varit en känd och rik familj, och vissa hade till och med hittat på att Marissa och Chase hade fått tvllingar.

Barnet der hade ryktats om var ju jag.

Mina föreldrar hade blivigt mördade bara ungeför en och en halv månad efter att dom lämnat mig, och nu, efter nästan 19 år hade mördaren ännu inte hittats. Polisen – eller vilka det är som hittar mördare – är helt patetiska. Tänk ifall mördaren sitten – i denna stund – och finslipar värsta mästerplanen för att hitta och mörda mig också? Så att våran familj blir utrotad! I det fallet skulle det vara helt fantastiskt om ryktet om tvillingar var sant.

Då gick tre nya personer till förbi – en var en satyr och de andra två såg ut som två vanliga ungdommar, en tjej och en kille, kanske 16-17 år gamla. Tjejen och killen höll varandra i handen medans dom pratade med satyren, med tanke på vad dom kallade varandra så hette satyren Grover, tjejen Annabeth och killen Percy. Även om jag inte kände dom, så gillade jag dom inte. Jag vet inte varför, det bara kändes som om de där Annabeth och Percy inte var några jag skulle gilla.

Jag återgick till min gitarr som jag hade i knät och spelade min egen låt Not That Far Away.

 

Senare under dagen fick jag veta att Annabeth och Percy var halvgudar – Annabeth’s mamma var Athena och Percy’s pappa var Poseidon – inte konstigt att jag hade fått dåliga vibbar fån dom, jag hade aldrig gillat halvgudar, dom tyckte altid att dom var bättre än alla alla och sånt tålde jag inte. Tydligen snackades det mycket om hur dom hade – tillsammans med sina vänner från Camp Halvblod – förhindrat Kronos att ta över världen för ungeför ett år sedan. Big deal.

 

Samma dag, fast när solen höll på att gå ner och det var ganska mörkt, kom en till grupp med folk – eller, det hade ju kommit folk hela dagen, men en till grupp som jag la märke till – och dom var fyra tjejer och en kille. Tre av tjejerna och killen var inte svårt att räkna ut vad dom var. Vampirer. Fast en av vampir tjejerna hade allt för mycket märken för att vara så ung och en annan av vampir tjejerna såg helt normal ut – förutom att hennes märken var röda, inte safirblå. Den sista tjejen hade inget märke, hon såg ut som en vanlig människa, men om hon var det så hade hon inte varit här så nånting magiskt måste hon vara.

Precis då blåste Mr. C – eller Mr. Cast som han heter igentligen – i sitt horn som hördes över hela campingen, vilket detydde att alla skulle samlas i matsalen. Antagligen var det för att alla skulle få veta att det nu fanns te, kaffe, fikabröd och sånt framme nu. Anledningen till att Mr. C blåste i sitt horn var inte alltid för att vi skulle äta, det kunde vara viktiga möten eller så också.

Gruppen som precis hade kommit igenom grinde såg ganska förvirrade ut och frågade varandra om någon av dom visste vat hornet betydde.

Jag stälde mig upp och gick fram till dom.

”Hej, jag heter Miranda.” Jag sträkte fram handen mot vamir tjejen med röda märken.

Hon tog den och log brett mot mig. ”Steve Rae.” Sa hon med en väldigt tydlig Oklahomadialekt. ”Dethär är Zoey, Erin, Shaunee, Afrodite och Damien.” Hon pekade ut dom medas hon pratade. Zoey vat tjejen med för mycket märken och Afrodite var tjejen utan några alls. Shaunee hade en vacker chocklad-färgad hy och Erin hade ljus hy och blåa ögon.

”Hej,” sa jag till dem, ”jag tänkte bara berätta att det där hornet ni just hörde betyder att alla ska samlas i matsalen.” Jag pekade med tummen över ryggen mot det stora, röda huset lite längre bort.

”Oh, tack.” Sa Zoey.

”Vet ni vart ni ska sova än?” Frågade jag när vi började gå mot matsalen.

”Ja, vi har...” sa Erin.

”... våra papper här.” Avslutade Shaunee och båda höll upp ett varsitt vitt papper.

”Jag bor i 03:an,” sa jag, ”och vad jag vet bor jag fortfarande ensam.”

”Inte nu längre.” Sa Steve Rae glatt. ”Jag ska bo i 03:an.”

”Jag också.” Sa Afrodite, men såg inte så glad över att få sova i samma stuga som Steve Rae.

När vi gick in i matsalen var tre diskar framme, en för olika drycker, en för fikabröd – bullar, muffins, enkla tårtor m.m – och en för vanliga mackor med pålägg.

”Det är ganska mycket folk här nu, vi kanske ska gå och lämna era väskor där ni ska sova och komma tillbaka senare.” Föreslog jag. ”Dom kommer ha maten framme i två timmar från nu.”

”Okej, jag och Erin ska sova i samma stuga...” sa Shaunee.

”... vi går och lämnar vaåra väskor så möts vi här.” avslutade Erin och dom båda gick ut genom dörren igen.

”Varför...?” Frågade jag ingen speciell, men det var Damien som svarade.

”Dom är praktiskt taget tvillingar – förutom att dom kommer från helt olika ställen. Du kommer att vänja dig.”

”Mhm.” Sa jag och nickade.

Jag, Afrodite och Steve Rae gick iväg till våran stuga medans dom andra gick till sina. När vi kom fram var det ljust där inne, så den sista personen som skulle bo med oss måste redan ha kommit. Jag tog fram min nyckel som jag hade i min jeansficka och låste upp dörren. När jag öppnade föll mina ögon gensat på flickan som satt på enkelsängen vid fönstert och jag gapade.

”Vad i...?” Sa jag och blinkade för att se om hon verkligen satt där jag trodde att hon satt, och mycket ricktigt. Halvguden Annabeth satt på min säng och kollade i någon vit lap top som hon hade i knät. När hon hörde oss tittade hon upp och log mot oss.

”Hej, jag heter Annabeth.” Sa hon och vinkade.

”Vad gör du i min säng?” Frågade jag surt – det kom nästan ut som en morrning.

”Åh, jag tänkte fråga den som hade den här sängen – vilket då är du – om jag kunde få den. När man sitter här kan man se strukturen på de andra stugorna mycket bättre.”

”Va?” Frågade jag och skakade på huvudet. Vad sjutton snackade hon om? ”Jag har haft den här sängen sedan jag var fem.” Sa jag sen. ”Du måste flytta på dig.” Jag vet att jag lät som en riktig bitch, men jag hade tre anledningar just nu. 1) Jag var en skepnads-skiftare, vi tappade humöret lättare än andra, 2) Hon var en halvgud, jag hade aldrig gillat halvgudar – och fram tills nu hade jag aldrig behövt dela stuga med en – och 3) Hon satt på min säng, som jag hade haft i 14 år nu.

Hennes ögon gick från att vara öppna och vänliga till att se på mig som om jag var en gammal hatad fiende eller nåt på en sekund. Hon tog upp sin laptop och gick surt och sate sig på den andra enkelsängen som var på andra sidan av rummet.

”Ja,” sa jag och vände mig till Afrodite och Steve Rae, ”ni får väll dela på våningssängen.”

”Jag tar överslafen.” Sa Afrodite snabt och började gå frammåt, men innan hon ens tagit två steg satt Steve Rae redan överst på sängen.

Både jag och Annabeth tappade hakan när vi stirrade på Steve Rae, men Afrodite värkde inte bry sig. Hon marcherade surt fram till sängen.

”Jag var här först.” Sa Steve Rae glatt. ”Jag får sova på överslafen.”

”Det gills inte när det gäller Röda Vampirer,” sa Afrodite och vek armarna över sitt bröst, ”för dom är mycket snabbare än vi andra. Jag borde få välja först, för jag är unik, det finns inte en enda före detta nybörjar-vampir som blivigt tillbaka förvanlad till mäniska, men fortfarande har sin kraft att se framtida olyckor.”

Nu gapade jag och Annabeth ännu större mot Afrodite. Var hon en före detta nybörjar-vampir? Som hade kvar sina krafter?! Var det inte speciellt att få krafter av Nyx när man är nybörjar-vampir?

”Jag går och kollar hur det går för era vänner.” Sa jag, men jag tror inte att Steve Rae och Afrodite hörde mig. Jag lämnade dom där, grälande över sängen, och gick istället för att se vilka stugor de andra skulle sova i.

Det kommer inte funka särskilt bra att låta dom två bo i samma stuga. Tänkte jag och skakade på huvudet för mig själv.

Ni vet FanFicen som jag skrev om för några dagar sen? Jag har skrivit en prolog till den och håller på med första kapitlet :) Jag tänkte lägga upp prologen nu. Jag lägger upp den på min egna blogg också - thethirdwife.blogg.se - och antagligen kommer den oftast hamna där först, och sen lägger jag upp den här.

Prolog

Dom sprang genom den mörka skogen så snabbt dom kunde, men hon var rädd att det inte skulle vara snabbt nog. Tänk om han hann ikapp dom?! Då var båda två – och deras enda dotter – dödsdömda! Hennes högra fot vek sig under henne när hon satte ner den i marken och hon var påväg att falla, men hennes man fångade henne innan hon träffade marken.

”Marissa! Är du okej?” Frågade han förtvivlat och hjälpte henne att stå upp.

”Ja, jag är okej.” Svarade hon. Det var en löng, hon hade nog stukat foten ganska rejält och skulle knappt kunna springa längre. Men hon måste! Det lilla barnet i hennes famn måste bli säketr gömd innan han – den 21 åriga mannen som ville ta död på dom – hann ikapp dom. Hon försökte ta ett steg frammåt men föll ihop i hans famn när hennes fot inte kunde bära henne längre.

”Nej, du är inte okej, ska vi stanna?” Det var nästan kolsvart ute, det var bara tillräckligt mycket ljus för att dom skulle kunna se vart dom gick.

”Vi kan inte stanna.” Sa hon snabbt. ”Han får inte hinna ikapp oss innan vi har satt våran dotter i säkerhet.”

Båda tittade oroligt ner på den lilla flickan i hennes famn. Hon var inte änns ett år än, och vilade redan i dödsfara.

”Du har rätt.” Sa han och satte ena armen runt hennes midja för att stödja henne. ”Vi måste ta oss frammåt.”

Dom bärjade röra sig långsamt frammåt genom den mörka och läskiga skogen.

Efter flera timmar hade solen gått ner helt och dom kunde inte se nånting, men i all denhär oturen hade dom tur och såg att skogen klarnde upp och det var ett ljus utanför den. Ljuset lös upp en stor silver grind och dom visste att dom var framme. Hon käne hopp inom henne när dom nådde grinden.

”Chase, jag kan inte tro att verkigen hann.” Sa hon lättat.

”Inte jag heller.” Han började knyta loss sitt armband med deras familjevapen på som han hade runt ena handleden och la den bland filtarna runt den lilla flickan tillsammans med lappen med lösenordet till bankkontot som dom hade sparat åt henne.

Vare sig Marissa eller Chase konde gå in genom grinden, men Marissa gav deras dotter en lätt kyss på pannan och mumlade ”Vi älskar dig Miranda...” och la sen försiktigt ner henne på marken utanför grinden och tröck på ringklockan bredvid den. Chase lade sin arm runt Marissa igen och dom försvann in i skogen.

 

Exakt två månader och en dag senare hittade den 21 åriga mannen – som dom fortfaande inte visste namnet på – dom och sköt båda två i hjärtat. Lilla Marissa var kvar ensam i världen utan några föreldrar.

Kommentera gärna och berätta vad ni tycker om prologen <3 Kapitlerna kommer vara längre.