Kapitel 20

Jag satte mig längre upp, bort från Taylor. Hur fan kunde hon veta? Hon borde inte veta. Hon fick inte veta. Med ett styng av smärta i bröstet kom jag på att Taylor låg riktigt illa ute om Volturi fick reda på att både hon och jag visste. Så fick det inte gå till. Fast dem kunde inte skylla på mig eftersom Seth hade präglats på mig. Eller kunde dem det? Dem kanske skyllde på Seth istället. Nej, herregud det fick dem inte göra. Hellre mig än honom.

   Edward och Bella hade berättat för mig om Volturi efter att jag hade fått reda på allt. Bella berättade om hur mycket smärta dem hade tilldragit henne. Först med Edward och sen med Nessie. När dem sade att dem hade kommit för att förinta Nessie hade jag blivit ursinnig. Hur kunde någon vilja det? Hon var ju världens snällaste själ på hela jorden. Men iallafall hade någon med ett namn jag inte kom ihåg hade räddat honom och det var vi alla evigt tacksamma för. Han kom och hälsade på ibland med. Men en gång hade Jacob skrämt honom tillräckligt mycket för att han inte kom och hälsade på lika ofta. Först förstod jag inte hur Jacob kunde ha skrämt han som hade räddat Nessie men sen fick jag reda på svaret av Nessie. Han hade hört när Edward berättade för Bella att - just det Nahuel hette han – hade tänkt på hur vacker Nessie var och att han önskade att hon skulle känna likadant för honom som han gjorde för henne. Alltså Nahuel var förälskad i Nessie. Men det var bara en ytlig förälskelse och inget man egentligen behövde vara så upprörd över men Jacob blev tydligen rasande och började skrika på Nahuel när han hade kommit och besökt dem en gång. Nessie hade blivit så sur på Jacob att hon inte träffade honom på en hel vecka. Jacob sade förlåt till Nahuel men han var redan så rädd att han bara kom och hälsade på en gång i halvåret istället för en gång i månaden som innan. Under den veckan han var där fick inte Jacob vistas på Cullens tomt. Det tog alltid knäcken på Jacob men han klarade sig, sade Seth. Men han var aldrig hemma och aldrig människa. Under den veckan var han alltid ute och sprang.

  Taylor satt och tittade på mitt ansikte när jag satt och tänkte på den historien. Sen frågade hon igen.

”How was it?” Jag suckade och skakade på huvudet.

”How do you know this?” frågade jag henne. Hon ryckte på axlarna.

“I heard you and Nessie talk about it someday.” Jag tittade förskräckt på henne. Jag trodde vi hade varit försiktiga med det men antagligen inte. Jag reste mig upp.

”What are you going?” frågade Taylor och reste sig också.

”I’m going to call Edward or Bella and talk to them and see what we are going to do about you”, sade jag och gick till min byrå och lyfte på telefonluren som stod där. Taylor flog fram och tag i min hand som höll telefonluren.

”Please don’t, please. Are they going to... kill me?” frågad hon ängsligt. Jag spärrade upp ögonen.

”Of course not. The Cullen’s doesn’t eat people”, sade jag vasst till henne. Nu var det Taylors tur att spärra upp ögonen.

“What do they eat then?” frågade hon förvirrat.

“Animals, wild animals. I have never been out with them not even with Nessie who isn’t at all dangerous but they won’t let me and actually I don’t think I would anyway even if I would be so lucky to follow them out”, babblade jag på. Taylor stod med uppspärrad ögonen och hakan hängande. Detta var hon absolute inte beredd på. Hon trodde antagligen att dem skulle vara läskiga och vanliga, vanliga som vampyrer då var.  

”The don’t hunt humans?” frågade hon och jag skakade på huvudet.

”Nope”, sade jag och tittade på hennes hand. Hon släppte den och jag tryckte in numret till Cullens.

”Wait”, sade hon snabbt och tog tag i min hand igen. Jag tittade menande på henne och hon släppte den igen.

”What are they doing with me?” frågade hon änsligt och gick bort och satte sig på min säng. Jag tittade på henne och ryckte på axlarna.

”I guess talk to you, we just have to see”, sade jag och slog resten av numret. Jag tryckte på den groan luren och satte luren mot örat. Jag fick bara vänta två signaler sen svarade Alice.

”The Cullens recedent”, sade hon.

”Alice, we got a problem”, sade jag och berättade för henne om Taylor. Taylor satt röd i ansiktet och tittade på hennes händer som rörde på sig i hennes knä.

”Okay, can you get here now again?” frågade hon. Jag bet mig I läppen. Skulle jag orka det, tro? Jag tog en chansning.

”Sure, but can I stay over there after all of it?” frågade jag.

“Of course, just don’t forget to leave a note or something to your Mum. We don’t want her to be anxious about you and call the cops”, sade hon och lade på. Jag skrev snabbt en lapp på ett papper jag hittade i min byrålåda. Jag tog Taylors hand och sprang ner och lade den i köket. Sen sprang jag ut med henne i hallen och befallde henne att ta på sig ytterkläder. Hon gjorde som jag sade och när vi kom ut häpnade jag eftersom Jasper satt i Carlisles svarta mercedes utanför vårt hus. Utan att tänka släpade jag med mig en motsträvig Taylor in i bilen. Jag satte henne i baksätet som ett litet barn och kände att hon skakade i hela kroppen. Jag satte mig själv i framsätet och direkt när jag hade stängt dörren körde Jasper därifrån och till deras hus.

”Alice is smart, I didn’t even thought of this”, skrattade jag och Jasper log mot mig. ”Can you calm her down?” Jag sneglade på Taylor I baksätet.

“Already on it”, svarade Jasper. Jag log mot honom och stirrade sen ut på den svarta asfalts vägen. Det tog inte lång tid innan vi lämnade den och åkte nerför grusvägen som ledde till Cullens hus. Edward, Bella och Alice stod på altanen när vi kom. Alice skuttade ner och öppnade dörren för Taylor. Hon log med sina tänder och Taylor ryggade tillbaka. Jag log ondskefult, ha där fick hon så hon teg. Jag visste att Taylor skulle vara riktigt rädda för alla Cullens inklusive Renesmee som hon ändå redan hade träffat fler än en gång. Jag undrade om hon skulle lista ut vad Seth och Jake också var eller om hon bara skulle blunda för det.

”Take her in”, sade Edward kyligt mot Alice och Alice tog tag i Taylors armar och förde henne in. Bella kom och lade armen runt mina axlar och följde med mig in.

”You have to know that this is not your fault, sweetie. It’s her fault that she eavesdropped on you. That’s not nice”, viskade Bella i mitt öra och jag log tacksamt mot henne.  

   När vi kom in i huset var alla redan där. Rosalie, Emmet och Renesmee stod vid fönstret. Både Rosalie och Renesmee hade armarna i kors och ihoppressade läppar och deras blick var lika kylig. Eller nej, Rosalies blick var mycket kyligare än Renesmees. Emmet såg malplacerad ut där han stod avslappnad och ett flin på läpparna. Carlise och Esme stod närmast oss. Carlisle pekade på soffan och Alice förde Taylor till soffan och satte henne ner.

”Now, tell me all you know”, sade Carlisle och vände sig mot henne.

______________________________________________________________________________________________

Det blev ett rätt kort inlägg men jag har märkt att det tog en ovanlig vändning och därför kommer det ta mycket längre tid för Poisonous life att avslutas och It's my time to shine att börja, men jag antar att det inte gör något eftersom det kommer handla om samma karaktärer plus nya ^^,