TwilightFanFic

Eftersom jag redan har fått tre kommentarer på kapitel 16 av PL har jag bestämt mig att ge er ett litet smakprov från uppföljaren som jag har döpt till "Now it's my time to shine"

Det blir som en liten prolog som jag senare kommer att ändra lite i och lägga upp efter det sista kapitelet av PL. Eftersom jag inte vill avslöja vad som kommer att hända i dem sista kapitelen av PL skrev jag därför inte ut namnet på tjejen som Kristen sitter och pratar med. Det kan alltså vara vem som helst. Men gissa på om ni känner för det :P<3

________________________________________________________________________________________________

Ja, nu startar jag en tävling här på bloggen! :)
Priset är en underbar teckning av Jeanette Carlsson, den som är på bilden.

Så här gör du:
• Skriv om  tävlingen på din blogg, använd gärna bilden över
 skicka länken i mejlet senare
• Mejla [email protected]
• Skriv Ditt namn och fullständig adress + Länken till inlägget
• Lycka till!♥

FÖR DIG UTAN BLOGG:
• Mejla [email protected]
• Skriv Ditt namn och fullständig adress + Motivering till varför just DU ska vinna
• Lycka till!♥

Tävlingen avslutas den 15 December,
och vinnaren kommer att utses någon gång efter det.

Lycka till!♥

Kram
Bella♥ och Ebba

Nu kommer lite nyheter här! :D

Fanfic:
Jag håller på att skriva för fullt, men måste fixxa till det lite och så.
Men ett nytt kapitel av Twisted Life kan ni vänta er inom kort!

Tävling:
Jag har fått en sponsor, Jeanette Carlsson, som målar helt otroligt fina teckningar!
Här är ett exempel:


Håll Utkik!
Kommer att komma en tävling där hon har ritat en teckning som vinnaren kommer att få! :D

Har lite tråkiga nyheter kanske men jag vill gärna bara berätta detta för er.

Det är så att jag har mycket i mitt just nu så jag tänker sluta skriva på Bree, kommer inte riktigt till punkten i den historien som jag gör med Poisonous life så jag tänker sluta skriva på fanfic Bree och lägga ner all min skrivande tid på Poisonous life istället. Femtonde kapitelet har kommit ut precis och jag känner var jag vill komma i den historien men med Bree är det inte så. Hoppas ni inte tar illa upp eller något. De positiva är att ni får kanske lite mer Posionous life istället ^^,

Ha de bra <3

Kapitel Två

Ensam. Förr skrämde ensamhet mig, men nu är ensamheten det bästa jag vet. När man var ensam tog man ansvar för sina egna saker, och inte för någon annan. Om man skräpat ner, plockar man upp det, om man vill göra något, gör man det. Ensamhet är mycket enklare.

Särskilt när man jagar, då behöver man bara tänka på sig själv.

Med törsten släkt efter en lång jakttur sprang jag hem.

Men när jag kom på baksidan hörde jag röster inifrån, och stannade jag i en rörelse, stod blick stilla och lyssnade.

”Hon behöver inte veta än, vi kan kanske fixa det innan det hinner bli ett problem” hörde jag Jasper viska.

Problem? Vad för problem? Hade jag gjort något? Tankarna snurrade, men jag kunde inte komma på något som jag gjort som kunde klassas som ett problem.

”Så hon ska inte få veta förens det kanske händer något? Det låter ju mycket bättre!” Alice höjde rösten. Sedan sa hon något som jag inte riktigt uppfattade, men det lät som om hon sa Carlisles namn.

”Jag håller med Alice, att säga anser jag som bäst” sa Carlisles med hans myndiga stämma.

”Hennes humör” sa Rosalie, och jag vet inte om det var menat som en fråga eller som ett konstaterande.

”Hon har en poäng” skrattade Emmett.
Varför tyckte alla att jag hade humörs problem? Jag brukade inte vara arg på dem, bara när de var arga på mig.

Antagligen hade antingen Esme eller Alice kollat sådär som bara de kan, för han slutade skratta och viskade ”förlåt”

Jag skrattade tyst för mig själv, men slutade när dem började prata igen tystnade jag.

”Jag tycker att hon har rätt att få veta” sa Esme som hade varit tyst hela tiden.

”Jag håller med, jag menar, jag hade velat veta om det var jag.” Sa rosalie.

Jag vart frustrerad, vad var det de ville men inte kunde berätta för mig?

Alice harklade sig högt och gick mot fönstret ”Bella, välkommen hem” hon log och såg ut som om jag inte stod och tjuvlyssnade, utan som om jag precis kommit hem från en lång resa.

Jag log ett snett leende tillbaka, jag väntade på utskällningen.

”Kom in” sa hon och gick ifrån fönstret.

Jag stod kvar, velande om jag verkligen ville gå in. Utskällningen kanske skulle komma när jag gick in. Men jag kunde inte låta bli att gå in i huset bara för att jag var rädd att bli utskälld.

Jag sprang runt huset och in genom framdörren. Det var knäpptyst när jag kom in, ingen sa ett ljud.

Jag gick in till det stora matbordet som vi använde som samlings bord och liknande. Alla satt tysta och kollade på mig. Det var så obehagligt att jag rös. Någonting var fel, jag kände det på mig.

”Sätt dig ner” Esme drog ut en stol som stod bredvid henne och log mot mig, ett leende som inte riktigt nådde ögonen. Men jag gjorde som hon sa och gick och satte mig. Jag tog ett djupt andetag och kollade mot Carlisle och Alice som satt mittemot mig. Alla var samlade utom Edward och Bella, dem var… När jag tänkte efter så kom jag på att jag inte visste vart dem var, ingen hade sagt det.

När jag var nära på att öppna munnen för att fråga började Carlisle tala.

”Kommer du ihåg vad som hände när du blev omvandlad?” frågade han och kollade på mig. Jag gick igenom allt i huvudet som jag visste.

”Ja, ja jag tror det” svarade jag osäkert. Jag var inte säker om allt jag kom ihåg var korrekt, det var med människosinnen jag hade upplevt dem. Jag kollade ner på bordet, på de små, nästan obefintliga hacken var. Det var ett antikt bord, så någon hade antagligen använt det väl, men Esme hade gjort i ordning det så det vart otroligt fint.

”Allt precis innan omvandlingen med?” frågade Alice och jag kollade upp för att se på henne. Vad menade hon med det? Var det något viktigt jag skulle behövt komma ihåg? Jag skakade på huvudet, som om det skulle hjälpa mig att förstå.

”Vadårå?” frågade jag förvånat.

”Tja, vi har stött på ett problem” sa Carlisle, men avbröt sig och kollade sedan på Alice.

”Vadå? Jag fattar ingenting!” Sa jag och började känna oron växa snabbt, kunde dem inte bara berätta?

”Vi får ta och ta berättelsen från början, så du får hela sanningen” sa Alice och kollade medlidsamt på mig, men kollade sedan uppmanade på Carlisle.

”Tja, till att börja med… Det var inte jag som omvandlade dig, Alex” Orden sköt emot mig med sådan kraft att jag drog för andan. Carlisle, som hade förvandlat alla i hela familjen utom Jasper, hade inte förvandlat mig. Men när jag tänkte efter ordentligt, så kom jag på att dem aldrig hade sagt att han hade förvandlat mig. Så ingen hade väll ljugit för mig antar jag.

”Jag förstår om det kommer som en chock, för jag har antagligen fått dig att tro att det var jag.” sa Carlisle lugnt. ”Men vi har inte vetat vilka det var som bet dig, när jag hittade dig var du så skadad. Och någon hade redan bitit dig, så jag kände mig skyldig att hjälpa dig.”

”Jag vart så förvånad, jag såg ingenting. Jag ser fortfarande inte exakt vem det var.” Alice fundersam ut, men även frustrerad. Men mina tankar gick tillbaka till vad Carlisle hade sagt, att han kände sig skyldig att hjälpa mig. Jag kände hur mina handflator började sticka av kyla, men jag brydde mig inte.

”Jag ser vad som händer, men inte vem det är som gör det.” Sa Alice och kollade på mig.

”Vad händer?” vad snackade Alice om? Nu var hela mina händer iskalla, jag försökte röra på fingrarna så det skulle bli varmare, men det hjälpte inte.

”Dom tycker att vi har tagit dig, dom tycker att du tillhör dem.” Alice kollar oroligt på mig. ”Dom kommer för att hämta dig. Och dom kommer att göra det med våld.” sedan blir hennes blick sorgsen, ”Om du inte vill ansluta dig till dem såklart.” Mina ögon spärrades upp, kylan i händerna hade vandrat upp så att armarna var som isblock. Min andning vart snabb och orolig, jag kollade på Jasper, skulle inte han redan ha lugnat ner mig vid det här laget? Men när jag såg hans frustrerade blick förstod jag att han försökte, men antagligen fungerade det inte. Jag började känna panik, hela min värld höll på att förstöras. Kylan i armarna hade nu letat sig till överkroppen, det var en kyla jag aldrig förut hade känt.

Jag kände en hand på min axel som snabbt drogs undan. Jag kollade mot den sida som anden kom från och jag fick se Esme’s oroliga blick. Hon masserade sin hand, som om det hade gjort ont att ta på mig.

Nu hade kylan letat sig ut i hela kroppen och det kändes som om jag inte kunde röra mig.

”Är du okej Alex?” Alice ord kom så plötsligt att jag vände mitt huvud mot henne i en snabb rörelse och stirrade på henne. Hon stelnade till och stirrade tillbaka.

”Vad händer?” frågade Esme oroligt. Jag tappade fokus på Alice och kände hur kylan i mina fötter började försvinna.

”Alice, vad hände?” frågade Carlisle.

”Jag… Jag vet inte riktigt, men jag tror Alex… Nej, jag är inte säker…” mumlade hon, skakade lätt på huvudet och kollade sedan på Carlisle. ”När hon kollade på mig frös hela jag till. Jag har aldrig känt en sådan kyla.” Alla blickar vändes mot mig.

”motsatt effekt” mumlade Jasper och jag kollade nyfiket upp. Även fast jag fortfarande hade paniken och kylan inom mig, vart jag nyfiken.

”Va?” frågade Alice.

”När hon blir arg, eller sur, då kan hon få folk att koka. Men nu fick hon, tja, panik.” han kollade runt på alla. ”Förstår ni?” Carlisle nickade och kollade på mig.

”Så känslorna kontrollerar hennes gåva?”

”Det verkar som det.” svarade Jasper, ”Jag kunde inte göra något, hennes gåva var som en sköld mot min gåva.”

”Fränt” utbrast Emmett helt plötsligt. Allas huvuden vändes mot honom och han flinade bara tillbaka. ”Vadårå? Det är ju fränt?” Rosalie puttade till honom och kollade förebrående på honom och han kollade frågande tillbaka.

Okej, det var något seriöst fel på mig.

Jag höll upp mina handflator framför mig och studerade dem. Hur mycket skulle inte jag ge för att få vara normal?


Jag hoppas att ni gillar den! :)
Men jag vet, jag är inte så bra på att skriva på svenska xD♥♥

Chapter Twelve

Not only the smell of the vampire were intoxicating, his face were the most beautiful I had even seen.

  The vampire that stood in the door was the most beautiful vampire I had even seen.

  His hair were bronze coloured and lank. His face was even more beautiful than Rosalie’s, in it’s masculine way- but it had a feminine touch, and he smelled even more beautiful. The smell was intoxicating, the perfect fragrance of honey-lilac-and-sun. The smell made me a bit dizzy, a feeling I had never experienced before. I couldn’t take my eyes of him, and it seemed like the others had the same problem.

  The vampire looked quickly at everybody, but when he looked at me his gaze stopped and he gazed into my eyes. His red crimson eyes were intoxicating, not the colour, but when I looked into them it felt like I melted. He looked like he concentrated on something, but I had no idea of what. I began to worry if my makeup had been ruined or something.

  Then his gaze moved to Jasper, and his facial expression changed. His whole body changes into a defensive position, and a low growl came out of his throat. Jasper just stood there, looking at Alice. Alice would know if he would attack, so I guess Jasper trusted her in that area.

  “Edward, this is our family.” Carlisle’s voice broke his attention towards Jasper. He looked at Carlisle and then towards us again. So, his name was Edward. What a beautiful name.

  “That’s Rosalie and Emmett, Alice and Esme, Bella and Jasper.” Carlisle said and while he pointed out the individuals of the names Edward’s gaze followed. When Carlisle had said my name he didn’t look away to look at Jasper, his eyes were locked on mine.

  Alice begun to giggle, and everybody’s attention were drawn to her.

  “Sorry!” She said and continued to giggle. “Can’t help it” She sat down on a step of the stairs. She looked at Edward and smiled.

  Edward’s eyes looked fiercely at Alice, and I was scared that he would attack her or something, but then his gaze moved towards me. He looked at me and then he begun to smile. He smiled a crooked smile, and a vibe that felt like an electric shock shot trough my body.

  I couldn’t do anything but smile back; he had the most beautiful smile I had even seen. 

  “Alice, could you stop that.” Edward said and looked over towards Alice. “Stop screaming, please.” He hissed out the last word between his teeth. Everybody stiffened and looked at Edward, everybody but Alice. She just smiled and looked at Edward. What did he mean with ‘Stop screaming’, Alice were quiet.  I just stared at him, would he do something? Nobody knew except Alice, and she only smiled. If Alice trusted him, then why wouldn’t I?

  “Nope” Alice answered. “It’s just what I know” She looked at me and then back at Edward and then she giggled. “And what you now know.” She giggled again and looked over towards me again. She grinned and then she gave out a low giggle again. I smiled and looked at her in wonder, what did they talk about? And I had never heard her giggle this much.

  “Well” Carlisle said and took a slow step towards Edward. “This is our family, would you like a tour around the house?” he made a gesture towards the living room. “Just to see if you really want to stay with us.”

  “I think I already made my decision according to Alice, but I would love a tour around the house.” Edward said and then looked at Esme.  “I have not been to any particular place; I've just been around, a bit here and there. Just living for the day, you know.”

  First Esme looked surprised, and then she calmed down and nodded. “Welcome to the family” she said and smiled.

  “Are all of you sure that it’s okay? I mean, I don’t want to be a burden.” He said and smiled that beautiful, crooked smile and then looked at everybody.

  Rosalie just smiled and shrugged, obviously she didn’t care, Jasper just nodded and looked at Edward just like he said something important to him, Alice giggled and nodded “’course I want you to stay”, Esme smiled warmly and Emmett were just laughing. When he came to look at me I felt the strange feeling again, I couldn’t move a muscle in my body. He looked at me like he was trying to look into my mind, but something blocked him out.

  I remembered that he waited for my acceptance, so I smiled and nodded. I couldn’t do anything else than that, if I tried to talk it would probably just be murmurs. Of course I wanted to have this amazing god here, even though I knew he wasn’t made for me. I felt that the pain and sorrow of Jake were blown away, now the only thing that were in my mind was him. Edward.




Det vart ett kort kapitel här, men jag hoppas ni gillar det! :)
TACK för alla er som tålmodigt har väntat! Det värmer!♥

Ulrika skrev såhär i ett inlägg:

när kommer nästa poisonous life? Denna var också bra men intelika som pl :)

Svar:

Nästa Poisonous life kanske kommer i slutet av veckan om inte tidigare, har ett prov på fredag så vet inte riktigt. Men jag har tänkt att prova en annan sak denna gång. Så när Poisonous life kommer kanske det blir ett dubbelt så långt kapitel eftersom jag tänkte skriva två kapitel och sen sätta ihop dem och se om jag tycker det blir bra.

Tack för du gillar mina fanfics, det värmer verkligen :)

Kapitel 1

Livet var orättvist, det var så orättvist. Varför var jag tvungen att gå hem från en fest den dagen i Seattle? Varför var en varelse tvungen att dyka upp just då och nästan döda mig. Jag vet inte vem det var men när jag vaknade upp fick jag se två män stå över mig. Den ena var min pojkvän Jonathan och en annan vid namn Riley. Jonathan och Riley berättade vad jag var. En vampyr. Riley berättade vad vi var tvungna att göra. Vi var tvunga att förinta dem märkliga gulögna varelserna. Han sade att det skulle bli lätt, att stan var deras och att dem var påväg att anfalla oss. När dem väl var förintade skulle allt nog vara vårt. Det gillade jag. Han gav oss en doft. En människas doft. Vi skulle ha hittat rätt grupp om hon var med dem. Den som hittade henne först fick ta henne. Jag träffade en tjej vid namn Sarah där och vi blev rätt bra vänner. Men jag höll mig mest till Jonathan. Riley skulle ta oss till en glänta fast på vägen blev Sarah och en annan vampyr anfallen. Jag ville hjälpa men Jonathan höll mig lugn. Sen delade vi på oss och Riley kom aldrig tillbaka. I gläntan slogs vi mot andra vampyrer, dem märkliga gulögna och stora vargar. Men något gick snett och plötsligt var Jonathan död. Jag blev rädd och ville fly men Carlisle hade sagt att om jag ville överleva fick jag sluta slåss. Jag lyssnade på honom. Några andra vampyrer kom och ville förinta mig med, men Carlisle lovade att ta hand om mig och det var just det han gjorde.

"Vem där?" Jag frös till is och kände vampyrinstinkterna ta över ett snäpp. Sen smög jag nerför trappan och såg en kvinna stå i hallen. Jag morrade till och hon morrade tillbaka.

Heej :)

Jag har börjat skriva på en ny liten fanfic som jag tänkte lägga upp här och se om ni gillar den. Om inte kommer jag inte lägga ut mer på den.

Den kommer vara på svenska och handla om den unga flickan Bree i Eclipse som överlevde men blev förintad av Volturi sen, fast den här gången så lät Volturi hon vara ifall the Cullens tog hand om henne. Som dem då gjorde.

När kapitelet är klart kommer jag lägga upp den ;)

Är Taylor Lautner och Taylor Swift verkligen ett par? Ja, det kan faktikst stämma. posh24 skrev att de hade varit på en dejt i Beverly Hills och åkte sedan ett hotell där de bodde tillsammans och på morgonen sågs dem lämna hotellet tillsammans. Men detta behöver ju inte precis stämma, jag menar alla går ut med sina kompisar och de betyder inte att dem går på en dejt. Men jag tycker ändå att Taylor Lautner och Taylor Swift har haft ett öga för varandra. Särskilt efter Valentine's day, förresten vem ska gå och se den när den kommer hit till Sverige? Jag tror att jag faktiskt ska göra det :)

Kapitel 12

"Are you really sure about this?" frågade Seth mig nog för hundrade gången. Vi stod utanför dörren på hans veranda och pratade lite innan jag skulle åka hem. Nessie skulle komma vilken minut som helst och hämta mig, hon stod nog redan bakom det ena hörnet och tjuvkikade.
"Positive", försäkrade jag honom för hundrade gången.
"I just want you to be happy", sade han och kramade om mig.
"I am happy only if I can be with you, without you I am unhappy." Han kysste mig på hjässan och släppte mig sen. Precis då hörde jag en bil bakom mig. Jag vände mig om och såg Nessies bil, men bakom ratten satt inte hon utan hennes pappa och bredvid honom satt hennes mamma. I baksätet satt Nessie och Jacob och flinade. Jag kysste Seth snabbt och sprang sen nerför stengången. Jag öppnade bakdörren och blängde på Jacob som satt närmast. Han flyttade sig snabbt. Jag skrattade och satte mig bredvid honom. Nessie sträckte armen över Jacob och tog min hand och kramade den.
"Good idea", sade hon och jag tittade förvirrat på henne. Hon skrattade och pekade på Edward. "He told me." Jag
skrattade och Edward startade bilen och körde iväg. Jag vände mig om och vinkade adjö till Seth. Det var skönt att veta att det inte skulle vara sista gången jag såg honom.
   När vi kom närmare huset kunde vi se Alice stå nedanför trappan med något i händerna. När jag hoppade ut ur bilen kom hon fram till mig och räckte fram det hon hade i händerna; det var en telefon. Jag tittade på henne med rynkade panna.
"It's your Mom", förklarade hon. Jag gapade men stängde munnen snabbt och tog telefonen. Alla andra försvann in i huset.
"Älskling, snälla forgive me", började mamma när hon hörde mig andas i andra luren. Jag andades snabbt och
oregelbundet, jag hade inte hört av min mamma på flera veckor och jag kände både saknad och raseri inom mig. Jag tittade upp mot huset och såg Nessie stå i fönstret och titta oroligt ner på mig. Jag försökte le men det liknade mer en grimas. Jacob kom efter ett tag och drog in henne i huset igen. Jag suckade och tittade ner i marken. "Mamma. Jag har inte pratat med dig på flera veckor. Du var så upptagen med James att jag inte kunde stå ut och när jag sade att jag flyttade till Nessie sade du ingenting."
"Jag kunde ju inte säga något, du bara flyttade ju. Tog bara ditt pick och pack och flyttade", försvarade mamma sig. Jag gick bort och satte mig på det andra trappsteget under tiden hon pratade.
"Har du hört talas om en telefonkatalog? Jag tror säkert att Nessies familj står med i en sådan." Mamma suckade på andra linjen och jag suckade med henne. Varför skulle hon just ringa nu? Efter flera veckor? Det måste finnas en hake.
"Okej, jag ringde inte för att tjafsa med dig. Jag ringde för att säga att det inte funkar med James och att jag tänkte flytta hem till Sverige igen." Jag tappade hakan och satt och gapade i flera minuter. Det snurrade runt i mitt huvud och massa röster som skrek saker till mig. DU KAN INTE ÅKA! VAD KOMMER HÄNDA MED DIG OCH SETH? DIG OCH NESSIE? DU KOMMER SAKNA DIG TILL DÖDS. KOMMER DET BLI BÄTTRE I SVERIGE TROR DU? FÖR DET TROR INTE JAG.
"Shut the fuck up!" skrek jag rakt ut i luften. Jag visste inte varför jag skrek på engelska, det bara blev så. Det kändes så normalt kanske för jag hade pratat engelska i flera veckor redan.
"Kristen?" hörde jag Nessies välkända röst bakom mig. Jag vände mig om och insåg då att tårar hade krupit nerför mina kinder. Jag torkade snabbt väck dem och vände mig om så jag stirrade rakt fram igen.
"Kristen? Kristen? Hallå? Kristen, hörde du vad jag sade? Jag ska åka tillbaka till Sverige och du ska följa med mig", sade mamma i luren. Jag blev så arg att jag inte tänkte mig för. Jag slängde iväg telefonen allt vad jag orkade. Den landade några meter ifrån mig. När jag kom vad jag precis hade gjort satte jag handen över min mun, vände mig om och tittade på Nessie.
"I'm so sorry for the phone", mumlade jag. Hon slog med handen i luften och kom och satte sig ner bredvid mig.
"Ash, it was just a lazy trow though." Jag skrattade och hon lade ena armen om mig. Jag lutade mig mot hennes axel. Hon var otroligt varm.
"Talk to me", sade hon och jag talade om för henne att mamma skulle åka tillbaka till Sverige och att jag var tvungen att följa med, hon var ju fortfarande min vårdnadshavare och jag kunde inte bo på andra sidan jordklotet utan henne.
"But what if grandpa and grandma adopt you?" frågade Nessie. Jag funderade på det ett tag.
"I don't think my Mom will agree to that", sade jag sedan sorgset.
"Why not? She has ignored you for the last past weeks. We can go to a judge and tell them all about this but of course first you can talk to your Mom and see if she will agree to it or not", sade Nessie. Jag nickade och log mot henne. Vi kramade om varandra och gick sedan in och pratade med Carlisle och Esme. Dem gick med på det bara om min mamma gick med på det. Så jag hoppades innerligt att hon nu skulle göra det.
   Esme sade till Emmet att köra och köpa en ny telefon och det gjorde han. När han kom tillbaka ringde jag min mamma och berättade om vår plan. Men i slutändan gick hon ändå inte med på det och en vecka senare satt jag på ett plan hem till Sverige.

Kapitel 11

Fast jag visste att det skulle bli jobbigt men jag trodde verkligen inte såhär jobbigt.
   Jag stod utanför Seths hus. Huset var rätt litet och gulligt. Det var gult med vita knutar och hade en stor veranda utanför.
Jag tog ett djupt andetag och gick uppför stengången till verandatrappan. Jag gick sakta uppför trappan och stannade utanför dörren. Jag tog ännu ett djupt andetag och knackade på dörren. Jag hörde steg som gick mot dörren. Först blev jag chockad när en tjej öppnade dörren. Först trodde jag det var Melinda. Hon hade lika långt hår men hennes hy var mycket vackrare. Hon försökte sig på ett leende men hennes ögon utstrålade otålighet.
"Hi", sade hon.
"Hi, I'm Kristen. Is Seth home?"
"Oh, you're Seth's new girlfriend. I'm his sister, Leah." Jag trodde hon skulle sträcka fram en hand men istället vände hon sig om och ropade Seths namn. Efter bara några minuter kom Seth. Han lyste upp när han såg att det var jag som stod där. Det var så orättvist att jag visste vad som skulle komma och inte han. Fast jag visste detta kunde jag inte hjälpa att le tillbaka. Leah tittade mellan oss och suckade sen.
"I can't take this", muttrade hon och sprang ut ur huset. Hon vände på huvudet och ropade till Seth. "Tell Mom I'm at Jake's." Seth nickade och hon fortsatte att springa. Vad skulle hon göra hos Jacob? Jag tittade efter henne längre än jag normalt skulle ha gjort, sen tvingade jag mig själv att titta på Seth och hans vackra leende och hans blick. Jag harklade mig och svängde med armarna nervöst. Seth kom på sig själv sen att stå och stirra och gestade att jag skulle komma in. Jag log mot honom och gick in. Han tog min hand och vi gick uppför en trappa. Vi stod i en liten hall och han svängde höger till en dörr som han öppnade. Hans väggar lyste babyblått. Jag tittade på honom och såg att han rodnade.
"My Mum decoreded my room when I was a little boy and I haven't really thought of changing it, not since my dad past away", förklarade han och jag tittade skamset på honom. En liten tår föll nerför hans kind. Jag lyfte handen för att torka bort den, men hejdade mig själv. Det skulle bli jobbigt redan som det var utan min lilla gest.
"I'm so sorry, Seth, I really am." Han nickade och torkade bort tåren själv. Sen drog han med mig till sängen som stod i det vänstra hörnet. Det kändes konstigt att sitta på en säng tillsammans med honom. Jag kom på att vi fortfarande höll i hand och jag drog hetsigt till mig den. Jag ville inte ha onödig kroppskontakt med honom i detta ögonblick. Jag tittade ner på mina knäppta händer i mitt knä och harklade mig lite. Sen tittade jag upp och såg att Seth lutade sig mot mig. Jag visste vad han skulle göra och sade: "We have to talk" innan hans läppar nuddade mina. Han lutade sig bak igen och tittade nyfiket på mig. Jag tittade ner på mina händer igen och svalde ljudligt.
"Seth, this isn't working out for me", började jag.
"What!?" sade han häpet och sorgset. Jag kände mina ögon vattnades och jag kämpade tillbaka mina tårar. Jag ville verkligen inte gråta just nu, inte inför Seth.
"Why?" frågade han sen mer samlat.
"You didn't tell me you had a girlfriend", viskade jag och kände mina kinder bli heta.
"Oh, that was nothing, Kristen. I can't even compare how I felt for you and her. She was just a easy crush." Jag tittade på Seth och såg att hans ansikte var tomatrött.
"I didn't love her the way I love you", tillade han och tittade ner. Fast han precis hade sagt att han älskade mig blev jag rasande. Vad menade han? Älskade han inte Melinda? Var hon bara en enkel förälskelse? Hade hon slösat bort sitt liv på en kille som inte älskade henne? Jag hade redan erkänt att jag älskade honom och jag hade aldrig hört honom säga det så varför var han just tvungen att säga det nu?
   Jag flög upp från sängen.
"Krist..." han tystande när han såg min blick.
"YOU DIDN'T LOVE HER!? YOU SAY THAT YOU DIDN'T LOVE YOUR GIRLFRIEND!? ISN'T SHE ANYTHING TO YOU!?" skrek jag åt honom.
"I did love her, but not the way I love you. I know you don't get the whole imprinting stuff, but do get this. I did love my ex-girlfriend, she was something to me. Was not is." Jag lugnade ner mig men visste inte riktigt om jag kunde sätta mig igen. Seth såg att jag kollade på platsen jag precis hade flugit upp från och han klappade på stället. Jag suckade och satte mig igen. Han tog min hand och jag kunde inte förmå mig att dra undan den igen.
"Why are you so interested in my ex-girlfriend?" frågade han och lekte med mina fingrar. Jag slöt ögonen för att inte behöva möta hans blick fast hans blick var på min hand just nu.
"Because she is my best friend, Melinda. I met her a couple of weeks ago and we just clicked. But I didn't know that she was dating you so it came as a chock and when I saw the way she looked after you broke up. I I... I don't know. But it just felt wrong. We can't bee together anymore, Seth. We just can't, though I so want to but I can't. Not when I have seen her face after your breakup. She is my best friend and even if she's not Nessie, she still counts and I have to do whatever I can to make her even just a tiny bit happy and it doesn't include us being together." Seth satt stilla utan att leka med mina fingrar efter mitt lilla tal om att vi skulle göra slut.
"I understand", sade han och jag öppnade ögonen och tittade på honom. Tårar strömmade nerför hans kinder. "Just you are happy, sweetheart. But I do love you, you must know that but if you just want to be friend I understand that. I can do that." Han släppte min hand och lutade sig mot väggen. Jag lutade mig fram och gömde mitt ansikte i mina händer och lät tårarna komma. Jag var beredd på att han skulle säga att vi kunde kämpa, att vi kunde ha ett hemligt förhållande, att vi skulle strunta i Melinda, men inte det. Allt annat utom det.
   Jag kände hans hand på min rygg som cirkulerade runt runt. Det gick upp för mig att han försökte trösta mig.
"Why are you crying?" viskade han.
"Because I do want to be together with you. I love you, Seth. But I can't ignore Melinda, I can't just as much as I want to, I can't."
"I understand, Kristen." Jag började gråta ännu mer efter det och han försökte trösta mig men det gick inte som planerat. Varför kunde han inte säga saker som var bekripliga? Saker jag kunde förstå? Jag ville att han skulle skrika på mig och alla andra saker jag hade tänkt på innan. Då gick det uppför mig, en sak jag hade tänkt på innan. Tänk så skulle vi kunna ha ett hemligt förhållande. Då behövde jag inte såra Melindas känslor. Jag kunde ljuga för henne och säga att jag och Seth faktiskt hade gjort slut. Jag var otroligt glad över att hon inte var Nessie. Jag skulle aldrig kunna ljuga för Nessie. Jag tittade upp från mina händer och på Seth. Han hade slutat gråta men han tittade fortfarande likadant på mig. Fast en sak var annorlunda. Hans blick utstrålade inte lust längre. Bara vänskap, lycklighet och förundran.
"I got an idea", sade jag och log. Seth log tillbaka och nickade på huvudet. "What if we could have a secret realtionship?"
Han log ännu bredare och nickade häftigare.
"I could lie to Melinda and say that we have broken up and she would believe me. I mean it isn't like she is here on the reservation everyday. We could do that." Seth bara log och nickade. Jag skrattade till och nu var det min tur att luta mig närmare och kyssa honom. Det kändes bättre än någon annan gång jag hade kysst honom för denna kyssen innehöll en sak till; mysteri.

Jag vet att jag skriver rätt korta kapitel och därför försöker jag skriva lite oftare så ni får dem med mindre mellanrum mellan oxå, hoppas det håller upp för dem korta kapitelen.

Kapitel 10

Eftersom jag och Nessie inte gick i samma klass hade jag kommit närme en tjej som hette Melinda. Melinda var väldigt söt (inte jämfört med Nessie såklart) och hon hade alltid ett leende på läpparna och små skrattgropar. Hennes bruna hår böljade nerför hennes rygg. Alla killar tittade trånande efter henne. Hon kunde bli kompis med vem som helst, vara tillsammans med vem som helst. Men ändå bestämde hon sig för att vara kompis med just mig som var så upptagen hela tiden för jag var med Nessie eller Seth. Ärligt talat visse jag inget om Melindas kärleksliv, kanske för jag inte ville berätta för henne om mitt. Det var en sak jag bara gjorde med Nessie. Jag kunde inte lita på någon annan så mycket som jag gjorde med Nessie och tanken på att någon annan skulle få reda på Seth var väldigt skrämmande. Jag visste att jag inte kunde gömma honom, men en del av mig sade att jag borde göra det. Bara ett tag till, tills jag var säker på att mina känslor för honom var sanna. Nessie hade redan berättat allt om imprinting för mig och nu var jag nästan expert på det. Jag log lite åt tanken.
"What are you smiling at?" frågade Nessie och drog tillbaka mig till verkligheten. Vi satt i hennes bil påväg till skolan.
   Jag log åt henne och började sen skratta. Hon tittade konstigt på mig, suckade och skakade på huvudet. Jag skrattade ännu högre och hon kunde inte låta bli att också börja fnissa. När vi kom fram till skolan gapskrattade vi. Jag gick ur bilen och gick runt den till Nessies sida av bilen.
"Todays first lesson?" frågade jag henne.
"Calculus, I think", svarade hon och log. Jag log tillbaka och tittade sen över skolgården. Melinda borde vara här nu och säga hej till både mig och Nessie. Fast jag och Nessie var så bra kompisar hade jag aldrig sett en skymt av svartsjuka från Melindas sida och det var jag väldigt glad över.
   Men hon borde verkligen ha varit här idag.
"Do you think Melinda is sick?" frågade jag Nessie oroligt. Nessie ryckte på axlarna och tog min hand. Hon drog mig över skolgården och in genom dörrarna till byggnaden där mattesalen låg. Jag träffade inte på Melinda på hela vägen till mattesalen. Hon kunde ju inte vara sjuk, hon var aldrig sjuk.
   Då fick jag syn på henne... men det såg inte ut som hennes vanliga jag. Hennes läppar var två raka streck. Hennes ögon var röda och hennes fina hår satt i en hängande hästsvans. Var detta verkligen Melinda? Melinda som jag hade känt i några veckor visserligen, men ändå? Jag drog i Nessies arm.
"Hey, what's happened with Melinda?" Jag nickade mot henne. Nessie tittade förvånat på mig.
"I thought you knew", sade hon och jag skakade förvirrat på huvudet. Hon suckade och satte ena handen på min arm.
"She is Seth's girlfriend... or was I should say", förklarade hon.
"What!?" skrek jag och alla vände sig om och tittade på oss. Jag drog Nessie närmare in till väggen och sade med normal röst "what?" igen.
"Sorry, I thought you knew. She was devasteted when he broke up with her yesterday. But I don't know if he mention you." Melinda kom passerade oss just då, men sen vände hon sig om och glodde på mig.
"You", sade hon med avsmak. Jag svalde ljudligt och tittade på henne. Vad skulle jag säga? Jag hade snott hennes pojkvän. Inte med mening såklart, det var inte mitt fel att Seth var tvungen att imprint på mig. Vad hette impring
egentligen på svenska? Vem kunde jag fråga det egentligen? Kanske en bi... Jag slog bort tanken på det. Hur kunde jag ens tänka en sån sak just nu?
"How could you? He was mine and you just just took him, didn't you?" nästan skrek Melinda åt mig.
"I think I should go to class", viskade Nessie i mitt öra. Jag tog ett stadigt tag i hennes arm och viskade tillbaka.
"Sorry but I need someone who can protect me." Sen svalde jag ljudligt igen." Melinda, please listen to me. It wasn't like that. We couldn't help it."
"We!?" skrek hon. Jag visste att det var fel ordval men det var ju inte bara mitt fel.
   Flera personer hade samlats runt oss och tittade på vårt lilla drama. Det var antagligen dagens höjdpunkt; att en stackars tjej hade fått sitt hjärta brytet av sin bästa kompis.
"Melinda, I'm sorry, I couldn't help it and he couldn't help it either. I'm so sorry. I didn't know, okay?"
"But your best friend knew", fräste och jag tittade förvånat på Nessie. Varför hade hon inte berättat detta för mig innan? Jag visste svaret på det direkt som jag tänkte det. Det fanns ingen återvändo ändå så och hon ville verkligen att jag skulle få veta hennes familj hemlighet... som Melinda aldrig skulle få reda på. Det var emot reglerna.
"But didn't you and Seth some problems?" frågade Nessie osäkert. Melinda glodde på henne med intensiva ögon.
"What do you know about it?" frågade hon syrligt. Nessie sträckte upp händerna som talade om att hon inte hade något med det att göra.
"How could you?" sade Melinda sorgset och jag hörde nu hur mycket jag faktiskt hade sårat henne. Jag såg tårarna rinna nerför hennes kinder. Jag sträckte fram armarna och hon gjorde likadant. Sen kramade vi om varandra.
"I'm going to fix it, I promise. I'm so sorry", viskade jag i hennes öra. Jag visste exakt hur jag skulle fixa det, men det skulle bli otroligt jobbigt det visste jag och jag visste också att jag var tvungen att göra det imorgon.

Här får ni kapitel Elva på Twisted Life :)♥

Hope you'll enjoy it!♥

  “Carlisle will come home with him in just minutes” Alice said and I could hear the smile on her face even though she was downstairs.

  I thought of what she said, ‘Carlisle will come home with him in just minutes’.

  Who was ‘him’?

  She said that it wasn’t Jake, but could I trust her? Yes, I had to trust her; she was my favourite sister. But I still had this thought in the back of my head that maybe she wanted me to be in pain. I shook my head, why would Alice want me to be in pain? I must be crazy, thinking things like that about Alice.

  When I had my clothes on and the shoes wrapped around my ankles I ran down the stairs.

  “Bella, you’re hurting my feelings. You’re not being fair to me. That was one time, and then you didn’t feel like this…” She said, knowing what I was going to say.

  I had been cruel to her, but then I came to think of one thing, why didn’t she say who it was? It wouldn’t hurt me more than I already was.

  “I’m sorry, Alice. But why won’t you tell me?” I looked at her and she looked back, without seeing me, she looked into the future.

  “Jasper, go get Emmett, he’s at the backyard with Rosalie and Esme. No wait, get all of them.” She said and when Jasper began to move she continued. “Oh” she said and hold one hand up, “you need to hurry.”

  He looked at her in confusion at first, but then –just as if she told him just by looking at him- he nodded once and ran outside.

  “Alice, what’s all this about?” I said when I could talk again. My mind was spinning and I couldn’t catch one proper thought.

  “Don’t worry, Bella. You’ll know soon enough.” She said and smiled. “Watch out, Emmett is muddy.” She laughed and moved two steps away.

  Before I could think the door flew open and Emmett ran in, muddy from head to toe, I moved two steps towards Alice so he didn’t run into me. He ran up the stairs and into his room at once, I hoped, and guessed, that he would change clothes. His clothes weren’t so good to wear when we were expecting a guest.

  Then Esme and Rosalie came in and I noticed that I felt better, not entirely, because the pain was buried too deep, it were the kind of pain you can’t get rid of. After a while I guess I have to get used to it.

  “Rosalie, help Emmett to pick out clothes. He will try to fit in one of your jeans.” She said with a big smile on her face. She usually never joked when it came to clothes and fashion, but now she looked like it was a lot of fun. And I really wanted to see that, too; Emmett trying to fit in Rosalie’s Jeans. I gave out a low chuckle.

  “Alice, can I go change?” Esme asked when Jasper came in trough the door. His weren’t even muddy. That was impressive.

  “Yes.” Alice said and looked at Jasper. “But don’t take long, you know he’s… special.” When Alice said the last word Esme’s eye grew bigger, then she nodded one time and flew up the stairs.

  “Special? Who’s special?” I asked, knowing I wouldn't get a proper answer.

  “Our guest” She said and then she looked at my clothes. “Bella!” She squeaked. “You put your top upside down!” She sighed. “You do see that this thing here,” She pointed out a line on the top, “It’s supposed to be right here.” And then she pointed towards my ribs. What did she expect? It looked almost the same in both ways, so how could I know?

  “Jasper, look away for a second.” Alice said and reached for my tube-top.

  Jasper sighed, but turned around. Alice murmured “Thanks” and then she took my top of and on, but then in the right way. She froze and looked at her hands on my hips, of course a vision again. I started to get tired of them, but I guess that it is just because I don’t get to see them. And then I thought of one more thing, without them, we would have trouble. She always saw the troubles come, so we moved. But without them we would have big trouble.

  “Emmet, Rosalie, Esme!” She shouted fast and then turned to Jasper who had turned around before she even spoke out the E in Emmet.

  “Is it going to be bad?” Jasper asked and looked down at Alice.

  Alice shrugged as an answer. “Carlisle is at least able to calm him down until he comes here. After that I don’t know, all of you are needed. Later he’s going to be great, but now? I don’t know.”

  “What’s up?” Emmett asked when she came down the stairs together with Esme and Rosalie.

  “They’re coming soon” Alice said and they all seemed to know who she was talking about.

  “Alice, please tell me what’s going on!” I said and looked deeply into Alice eyes.

  “Bella, please trust me when I say that you’ll find out soon enough.” She sighed and looked down at the floor. “Five seconds” She said and turned around to the door.

  When she said that I turned to the door and listened, I heard four feet touching the ground. It made a drumming sound, a drumming sound that came closer.   

   The ‘secret guest’ was arriving.

  No one said anything, they just lined up in the hall, with me in the end of the line- with an exception for Jasper, who stood to my right.

  By now I knew that it was something about this visitor that was coming, and that he were going to be ‘great’. Later.

  The door flew up and everybody took a deep breath, the figure in the door stood perfectly still.

Thetwilighsagaa har just nu en tävling på deras blogg!

Där 5 lyckliga personer vinner ett varsitt nummer av den nya Twilight tidningen!



Så gå in NU och tävla!
Det är superenkelt! :)♥

Kapitel Ett

  ”Är du säker på att du inte ska stanna hemma idag? Dina ögon är verkligen kolsvarta” Bella kollade oroligt på mig. Detta var andra gången Bella bodde i Forks, hon hade varit här en gång tidigare. Historien om alla problem som hände då, den var inte en historia som man inte ville berätta. Jag skulle kunna berätta den själv om någon bad mig, men såklart skulle jag aldrig göra det, det var en berättelse som endast dem som hade varit med kunde berätta.

Jag pillade på berlocken som hängde i en guldkedja runt halsen. Jag hade fått det av Renesmee när hon hade flyttat iväg själv med Jake. Nessie var min bästa vän, när hon flyttade vart allting som redan var jobbigt ännu jobbigare. Men ingen hade protesterat när hon sagt att hon skulle flytta iväg med Jake, för alla visste att Jake kunde ta hand om Renesmee. Fast jag hade protesterat, fast inte högt. Jag gillade inte att Nessie flyttade, att min bästa vän skulle flytta långt, långt bort, vem skulle vilja det? Men självklart sa jag ingenting till henne, då skulle hon antagligen få skuldkänslor, det var något jag inte ville ge henne mer av. Jake misstänkte nog att jag inte gillade det, men brydde sig antagligen inte, men varför skulle han göra det?

  ”Nej, jag ska till skolan. Det har aldrig varit ett problem förr med att jag går till skolan utan att ha jagat, så varför skulle det göra det nu?” Jag kollade trotsigt på Bella, kroppsligt var hon endast ett år äldre än mig, men psykiskt var hon mycket äldre.

  Bella mumlade något som lät som ”Det är ditt val” till svar, ryckte på axlarna och gav mig sedan nycklarna till den svarta Range Rover som stod i garaget.

  Jag skakade på huvudet och gick ut till garaget, jag hade aldrig förstått mig på Bella, och skulle antagligen aldrig göra det heller. Men det var inget konstigt, jag förstod mig knappt på någon i hela familjen Familj, det kändes konstigt att kalla dem det. Vi var familj, men det kändes som om det var dem och mig, inte som vi.

  Jag skakade på huvudet, livet var så annorlunda, om man nu kunde kalla det ett liv, det jag lever.

  När jag gick ur bilen som stod på Forks high parkeringsplats kände jag allas blickar bränna på mig.

 ”Det är likadant som vilken annan dag” sa jag lågt till mig själv och försökte intala mig att det bara är att ignorera, utan framgång. Jag borde ha vant mig vid alla blickar, men hade inte det, det kändes som om alla blickar brände hål på mig.

  När jag gick bort från bilen bad jag till den gud jag för länge sedan tappat förtroendet för att dagen skulle gå snabbt, sedan gjorde jag en liten korrigering, jag bad att den skulle gå snabbare. En skoldag gick alltid segt, jag kunde inte ens sova på lektionerna. Istället fick jag sitta och tänka, som om jag inte tänker nog som det är?

  När det ringde in för matte satt jag redo på min plats för ännu en lång lektion, ingenting nytt, bara lite algebra.

  Mina tankar vandrade bort, hur hade alla i familjen hittat sina partners egentligen? Eller ja, jag visste ju hur dem hade hittat dem. Men varför kunde inte jag hitta någon jag verkligen gillade? Allt som kändes så lättillgängligt i mitt förra liv kändes nu rent utsagt omöjligt. Chansen att hitta en partner var minimal, så vänta är nog det jag får göra.

  Mina tankar avbröts abrupt av att jag hörde någon som sa mitt namn.

  ”Va?” frågade jag och försökte hitta den som sagt mitt namn, men jag behövde inte leta länge.

  ”Kan du arbeta ensam, eller måste jag ändra grupperna?” frågade matte läraren Mr Cranewood.

  ”Jag arbetar helst ensam, om det går bra.” Svarade jag, och som alltid var det okej med Cranewood.

  ”Det var det jag trodde” Mumlade han och vart sedan upptagen av tvillingarna i klassen som bråkade. ”Alishia och André sluta nu!” skrek han och försökte styra upp bråket.

  Jag kollade bara ner på pappret som det stod vad vi skulle göra på, det var lite enkla ekvationer som jag räknade ut på bara ett par sekunder. Jag skrev ner svaren och sköt sedan undan pappret. Dagen skulle gå väldigt segt idag kände jag på mig.

Att mitt liv kunde ta en sådan vändning, jag kunde inte ens förstå att det hänt nu. Nu när jag hade bevis bara genom att kolla på mig själv, men det var något jag inte gjorde frivilligt. Att kolla i spegeln, kolla på det perfekta ansiktet, det gjorde ont. Det gjorde ont att veta att allt det som fanns förut, var borta. Min näsa hade varit aningen krokig, men inte något som hade stört mig, men nu var den perfekt och rak.
Några gånger hade jag blivit så frustrerad att jag slagit sönder spegeln. De första gångerna hade Esme ersatt dem med likadana, dyra, antika speglar. Men när det hände lite då och då, så fick det bli vanliga speglar.

Jag tog en djup suck, att vara perfekt, det var en pina.

Minnena av mitt mänskliga liv var i utkanten, uttryckta av mig. Att börja tänka på minnena från mitt mänskliga liv är tortyr, jag klarar inte av det.

Någon gick förbi min bänk och en vindpust drog förbi mig, den doftade otroligt gott.

Jag kom på mig själv på att sitta och andas snabbt genom näsan. Jag behövde trots allt jaga.

Innan jag hann tänka något mer vibrerade det i fickan. Jag kollade snabbt att inte Mr Cranewood inte kollade, han hjälpte ett par i klassen, och tog sedan upp mobilen.

”Alex, är du okej?” Nessies underbara röst hördes i andra änden.

”Självklart, hur mår du?” det var så länge sedan jag hade fått hört hennes röst. Jake och hon hade bestämt att ingen kontakt var bättre.

”Bra, vi hörs sen. Hejdå” sa hon snabbt och lade sedan på. Tystnaden efter hennes röst var enorm, jag visste inte att jag hade saknat henne så enormt.

Varför undrade hon om jag mådde bra? Varför skulle jag inte göra det?

När jag gick ut till parkeringen efter skolan var slut så såg jag att Rosalies röda BMW istället för min bil.

En lapp låg på passagerarsitsen och nyckeln låg under det.

  Jag behövde bilen, så jag bytte. Hoppas du inte var arg.

                            Rosalie

Jag suckade, varför var alla rädda att jag skulle bli arg?

Jag kanske inte älskade dem innerligt, men jag hatade dem inte. Jag lade in en växel och började köra hem.

När jag kom in på uppfarten till huset stod Bella utanför och såg oroligt på mig. Jag tog inte ögonen ifrån henne förens jag var tvungen att stänga dörren till garaget som Bella hade öppnat för mig.

”Hände det något speciellt i skolan idag?” frågade hon så nonchalant hon kunde, men jag hörde att hon var orolig.

”Njaa, inte något speciellt.” Svarade jag och låste bilen. ”Vadårå?”

”Nej, ingenting” sa hon tyst och gick ifrån mig.

Jag stod kvar en stund och funderade, vad menades med allt detta?

Nessie ringer och frågar om jag är ok, Bella som …

Jag springer efter Bella och tar tag i hennes axel bakifrån.

”Har Alice sett något speciellt på sistone?” jag såg i hennes ansiktsutryck att jag hade träffat rätt.

”Vi får ta det när dem andra kommer” Sa Bella och kollade undan.

”Nej, du säger nu!” sa jag och kände hur raseriet började bubbla inom mig. Hon ville inte berätta för mig vad Alice hade sett, alla andra visste utom jag.

”Alex” sade Bella och jag kollade på henne, hon höll krampaktigt sin hand på min. Jag drog snabbt åt mig handen.

”Du får ta och lära dig att kontrollera din gåva”, sa hon och kollade på mig förebrående ”och din ilska.”

Det var väll ändå inte mitt fel, det var ju hon som gjorde mig arg. Och min gåva, jag kunde genom att röra någon få den att börja koka inombords, inte bokstavligt koka, men dem blir så varma att de ber om att få dö. Inte för att jag testat, men det var något Edward hade sagt.

Och hur varmt det blir, det beror på hur arg jag är. Men Jazz och Edward hade pratat om att jag skulle kunna göra det på håll, men att det behövde övning. Någonting jag inte vill, jag vill inte kunna tortera folk på nära håll, ännu mindre på håll.

Jag suckade, ingen i familjen förstod antagligen inte sig på mig. Alla hade gått igenom att när man drack djurblod vart man mer mänsklig, att man ville vara i grupp. Men jag hade aldrig gillat sällskap, en person kanske, men när vi var flera någonstans kände jag mig alltid olustig tillmods.

Var det något fel på mig?

Det finns en otroligt bra intervju med Melissa Rosenberg som har skrivit manusen till Twilight, New moon och Eclipse. Det innehåller rätt många spoilers från både New moon, Eclipse och sen lite om Breaking dawn

http://www.fearnet.com/blogs/new_moon/b17223_exclusive_melissa_rosenberg_on_new_moon.html

Jaa en liten överraskning... eftersom jag är så dålig på att skriva och lägga upp fick jag lite tid över idag i skolan så då skrev jag klart kapitel 9 och jag tänkte att det inte var någon mening med att ni behöver gå så länge och vänta därför kommer kapitel 9 redan nu och inte om flera veckor senare ;)

Kapitel 9

Seths mamma ringde efteråt och han var tvungen att åka hem. Jacob följde med mig och Renesmee ut till bilen.
"I'm glad he didn't tell the long story with the part how Bella became a vampire", muttrade Jacob till Renesmee men det var jag som svarade.
"There's a long story?" sade jag förvånat. Jacob suckade.
"I shouldn't said anything. Yes, there is a long story of Bella got heartbroken by Edward, met me, saved Edward, Edward got back, they had some problem, mostly with me, then they got engaged, married, got Renesmee and Bella became a vampire after that but the problems wasn't over. After that they lived happily ever after. That's the short version of it though."
"That was just the short story of the long story", sade Renesmee och skrattade. "I love that story. It's so romantic", sade Renesmee.
"Of course you like the story, without it you shouldn't been here and you shouldn't have met me. So, I guess I like the last part of the story when she got you, my princess." Jacob kysste Renesmee och jag tittade bort. Det kändes så privat på något sätt. Såg det ut så när Seth kysste mig? Jag skakade av den frågan direkt den uppstod. Hur kunde jag ens tänka något sånt?
  
Vi kom hem klockan åtta. Edward och Bella satt i soffan och tittade på teve. Rosalie satt borta vid pianot och spelade lite
svagt. Emmet hördes ute i köket och Esmes klagomål till honom. Carlisle och Jasper visste jag inte var dem var och Alice kom nerdansande från trappan.
"Welcome home, girls", sade hon och kramade om oss båda. Jag hoppade till när hennes iskalla hud träffade min. Visste dem att jag visste? Skulle jag veta att dem inte visste eller att dem visste det? Jag skulle snart få reda på det.
"I know that you know, I have a special power you see. Just like Edward, Bella, Jasper and Nessie", sade hon.
"What special power?" frågade jag och tittade på Renesmee. Hon log mot mig och jag log tillbaka.
"Well, I can see into the future..." började hon.
"You can see in the future? So did you see when Seth told me?" frågade jag häpet.
"No, but Edward can read minds and he just read Nessie's. But he can't read yours or he can read yours but he don't understand it. What language are you thinking in?" Vad menade hon? Att Edward inte förstod vad jag tänkte. Sen kom jag på det. Det var ju så uppenbart. Det var så uppenbart att jag började skratta. Alla tittade nyfiket på mig.
"Because I think in swedish."
"Well, then I have to go and learn swedish", muttrade Edward och alla började skratta.
"What can Nessie do?" frågade jag nyfiket. Alice satte en hand på min rygg och styrde mig mot soffan. Nessie följde efter oss och satte sig ner i soffan bredvid Bella. Bella lade en arm om henne och kramade henne. Jag satte mig bredvid Edward och Alice satte sig bredvid mig.
"Nessie have a extraordinary gift. She can send thoughts over to another human. Show her", sade Alice och gestade mot Nessie. Nessie sträckte sig över Bella och Edward och lade en arm på min arm. Plötsligt var jag tillbaka första dagen jag träffade henne. Hur glad hon hade blivit när jag först pratade henne och sen första gången jag följde med henne hem.
Sen var allt borta.
"That was the first day we met, I will never forget it. I have always been the freak in the whole school, but then you came along and you didn't think I was a freak or something else. You actually like me and I'm so glad that Seth imprinted in you so we don't have to hide anything anymore. And when he told you that my family was vampires you didn't think we were freaks, not even then." Jag log mot henne och hon log tillbaka. Jag hade aldrig riktigt förstått hur mycket jag betydde för Renesmee och plötsligt kände jag hur mycket hon betydde för mig. Jag struntade i mamma och hennes jävla sambo. Det här var min familj nu och jag visste att dem inte skulle neka mig eller jah hoppades iallafall inte det.
"What can Bella and Jasper do?" frågade jag Alice.
"Bella is a shield. She can shut out people from her head and invite them in too. And she can protect somebody else to. But we can't show you because we don't really have someone who can show you because Renesmee's gift is the only gift that nothing can shut out.
   "Jasper can manipulate feelings. He can show you. Jasper." Alice skrek inte hans namn men ändå kom han
nerspringande från trappan eller jag antog det var trappan. För plötsligt stod han framför oss.
"How did you do that?" frågade jag honom förvånat.
"We can run faster than you can, much faster. But now I'm gonna show you my gift, I guess." Plötsligt kände jag en panik stiga inom mig. Jag flög upp ur soffan och tittade skräckslaget på dem förvånade människorna som satt i soffan.
   Men sen sköljde en annan känsla över mig och mina ögonlock fladdrade till.
"You didn't need to make her sleepy, Jazz", sade Renesmee argt. Hon reste sig upp och gick till mig. Jag kände mig
otroligt trött och ville bara gå och lägga mig och sova länge i en skön säng. Renesmee ledde mig till soffan igen och satte mig där. Sen tog hon lampan som stod på bordet bredvid soffan och kastade den på Jasper. Ett högt kras hördes och plötsligt kände jag mig klarvaken eller som jag hade gjort förut innan Jasper hade kommit hit. Då förstod jag att det var Jasper som hade gjort att jag kände mig först panikslagen och sedan dödstrött. Jag skrattade till och tittade förskräckt på glaset som låg vid Jaspers fötter. Glaset från lampan som... Renesmee hade kastat på honom. Jag tittade på Jasper men han stod helt oberörd och tittade flinande på mig.
"It's nothing, don't worry, Kristen. I can take it."
"But she threw it on you", min röst började bli högre och mer skräckslagen. Men sen kände jag ett otroligt lugn skölja över mig. Jasper kunde vara en pain in the ass förstod jag nu. Edward började att skratta och jag förstod att han hade tagit ut orden Jasper och pain in the ass ur min skalle och otroligt nog kändes det inte konstigt överhuvudtaget, bara helt normalt. Fast det inte var det. Jag kände mig väldigt hemma i detta huset och jag visste att inget kunde förändra mitt humör längre.
   Jag hade en bästa kompis som jag älskade och älskade mig och inget skulle kunna ändra på det. Jag hade en familj jag kände mig trygg hos fast dem var vampyrer och antagligen ville dricka mitt blog, men jag visste att Renesmee aldrig skulle låta dem göra det. Jag hade otroligt nog en pojkvän som älskade mig mer än någon annan, det visste jag eftersom jag hade sett Jacob titta på Renesmee.
   Men gud vad jag hade fel, det fanns något som kunde förstöra mitt humör och det fick jag reda på redan nästa dag i skolan.

Jag har en fråga till er ! :)

• Tänker ni som ska på New Moon premiären klä ut/upp er?
- Isåfall, till vad?

Jag vill jätte gärna få veta! :D

Jag själv ska upp på stan någon av de närmaste dagarna och inhandla minst en t-shirt från Gina Tricot, som har helt underbara T-shirts med vampyr tema. ♥
Och jag tror dem har fått det från Twilight,
eftersom det inte är I ♥ Vampires, utan I äpple Vampires...
Självklart protesterar jag inte ^^

Det var som jag hade förutspått några minuter tidigare. Vår första kyss den var perfekt och vacker och allt annat jag hade tänkte på då. Jag kunde stå så och kyssa honom hela dagen... om jag skulle fått. För bakom oss harklade Jacob och jag var tvungen att sluta kyssa Seth. Seth rodnade och jag gnisslade tänderna. Jag vände mig om och såg Renesmee stod med händerna hoptvinade och såg glad och upprymd ut medan Jacob flinade. Jag slutade gnissla tänderna och såg på Seth igen. Jag kunde knappt hålla mina ögon ifrån honom. Han såg också på mig och flinade. Jag kunde inte hjälpa att flina tillbaka. Sen kysste jag honom snabbt på munnen innan Renesmee kom fram till mig och tog tag i min hand.
"Can you please tell her now about my family?" frågade hon Seth och han nickade och såg allvarlig ut igen. Jag suckade. Vad skulle nu komma? Att hela Renesmees familj också kunde förvandla sig till gigantiska vargar eller något helt annat?
   Med ena handen i Renesmees och den andra i Seth gick vi in i huset igen. Jag och Seth satte oss i soffan och han lade armen om mig. Renesmee och Jacob satte sig på golvet framför våra fötter. Seth tog ett djupt andetag.
"Okay so you know Bella and Edward..." började han.
"Of course, I've just met them like a few hours ago and before that.." jag hann inte avsluta min mening innan Renesmee avbröt mig.
"Yeah, yeah. Go on, Seth." Hon tittade på Seth och han nickade.
"Well, have you've ever heard the story of how they met?" Jag skakade på huvudet. Fast jag hade spenderat så lång tid med Renesmee hade jag aldrig vågat fråga varken henne eller hennes familj. Det kändes så privat på något sätt men jag visste inte hur egentligen.
"Okay, so Bella moved here when she was seventeen from Phoenix. Because her mom and stepfather had to travel or something with his baseball team." Renesmee var påväg att avbryta igen men Jacob satte sin stora hand över hennes mun. Hon tittade surt på honom och lade armarna i kors. Det såg rätt roligt ut men jag hann inte skratta innan Seth började igen.
"She met Edward and well he wasn't behaving like a normal guy."
"How do you mean?" Jag var tvungen att avbryta honom.
"She thought that he thought she was smelling bad or something and they way he looked at her. It reminded her of the expression if looks could kill. After that Edward was gone in a week but when he came back he started talking to her. But next you knew he stopped an van who was going to kill Bella if he hadn't. The problem was that he wasn't supposed to stopped the van like he did. He came from nowhere and made a big dent in the van. They started talking alittle after that and alittle more. Bella was determind to find out the truth about Edward because she knew that he was something. With his icecold skin, the changing of his eyes and his perfection." Saker som jag inte riktigt hade lagt märke till eftersom jag alltid spenderade tid med Renesmee och vi var faktiskt inte så mycket med hennes familj. Vi var nästan bara uppe på hennes rum eller i La push.
"Then she came here to La push with some friends and she met Jake. Jake didn't know that the legends was true so he told Bella about one."
"Which one?" frågade jag honom.
"About vampires." Jag tittade chockat på honom. Jag hade inte märkt att jag hade öppnat munnen så jag stängde den kvickt.
"So Bella went to Port Angeles with two of her friends. She met Edward when some guys where trying to kill her." Jag flämtade till. Vilken tur att Edward hade varit i närheten. Jag kunde inte tänka mig att någon ville döda Bella
överhuvudtaget. Fast klart dem kände inte henne.
   Jag sneglade på Renesmee men hon såg helt lugn ut. Hon måste ha hört historien innan. Jag undrade hur hon hade reagerat när hon fick höra att någon hade velat döda hennes mamma.
"Edward saved her and they went out on their first date. When they sat in Edward's car Bella told him that she knew what he was. After that they were inseparable. But it wasn't then they both fell in love with each other. It can have been when they first laid eyes on each other. Well, not for Edward because he wanted to kill Bella the first time they met but maybe the second time. I don't really know." Efter att Seth hade berättat klart historien om när Bella och Edward hade träffat varandra, satt vi alla tysta. Vad skulle jag säga? Jag kunde inte tänka på något annat än ordet; vampire. Det susade runt i mitt huvudet. Vampire vampire vampire. Men det var ändå jag som var tvungen att bryta tystnade. För jag visste att om inte jag skulle göra det, vem skulle då göra det? Hur trodde dem att jag skulle reagera på att Renesmees familj var vampyrer? Vem visste? Men otroligt nog var jag rätt sansad kände jag ingen större panik precis.
"So you're family is vampires?" frågade jag Renesmee. Hon nickade. Jag svalde och nickade också. "And are you... a vampire too?"
"A half-vampire. My mother got pregnant, carried me and gave birth to me when she was still human. But now she is a vampire, yes." Jag nickade igen.
"Well, that's just perfect. Two... kinds that weren't supposed to live just got revelaed on the same day." Jag skrattade.
"Do you believe us?" frågade Renesmee. Otroligt nog gjorde jag nog faktiskt det. Jag menar om varulvar fanns, varför skulle inte vampyrer också då finnas?
"In fact I do, I really do." Renesmee hoppade upp och klappade. Sen kom hon fram och kramade mig.
"I'm so glad that we don't have to hide anything anymore. It will be so much eaiser for all of us. But of course you can't tell anyone else about this. Nobody, no single person it is very important that you keep the secret to yourself... and us ofcourse", sade hon allvarligt.
"I will never tell anyone about this and if I do I don't think that they would believe me anyway so. But I will never try that theory ofcourse." Renesmee kramade mig igen och jag kramde tillbaka.

Jacqueline skrev: 
Vem e du, team Edward eller Team Jacob? :)


Jag är inget av dem, jag kan inte välja sida.. ;)
Jag kan verkligen inte välja sida ;D

Så jag är team Switzerland och är stolt över det :D♥

Hoppas du fick svar på din fråga Jacqueline ♥

Igår / inatt (eftersom klockan var efter 00) var det Scream Awards! :D

Kollade någon på det?
Vad tyckte ni om det? :)

Jag kollade tills Taylor fått sitt pris, men sen somnade jag.
Kanske inte så konstigt, jag åkte hem från stockholm igår och det tar på krafterna ;D

                           Taylor när han tar emot sitt pris :)