TwilightFanFic

Nessie skrev såhär: Hur kommer ni på alla ideer?
Jag som brukar skriva berättelser(inte fanfiction) får aldrig så många ideer!
Fin blogg föresten:D
//nessie

Och jag vill bara säga att det liksom faktiskt bara kommer, men jag tycker själv det var lättare att skriva fanfic än att skriva egna berättelser och sen beror det också på att när man lägger ut det på en blogg och flera tittar på det så ger de också en push och det är riktigt roligt att läsa alla fina kommentarer och man blir verkligen glad över det. Det är så för mig iallafall, ibland så har jag en idé i huvudet och sen när jag skriver vidar utvecklar jag den :) Hoppas du har fått svar på din fråga av mig iaf <3

Här ger jag er ett litet treat. Det andra kapitelet av Deep under dagen före jag hade tänkt släppa det och bara för jag har skrivit klart kapitel 3 ;) Så kommer göra så att varje gång jag har skrivit klart ett kapitel kommer ni få det före det andra om ni hänger med :P Men här är det iaf (L)

____________________________________________________________________________________

Kapitel 2

 

När chocken hade gått bort gick jag och satte killen i soffan. Efter det hörde jag ett skrik och jag vände mig hastigt om redo att anfalla. Varför jag reagerade så vet jag inte. Jag brukar inte vara så inne på slagsmål och annat sånt. Jag brukade vara en avslappnad tjej. Men idag var jag på hel spänn hela tiden. Det var en ovanlig känsla som jag var redo att släppa.

   Den som skrek var Taylor. Hon hade sprungit fram till Emmet och Leon och nu hängde hon på Emmets arm. Emmet visade tänderna och försökte bita henne. Jag suckade och sprang fram till Emmet, Leon och Taylor. Leon skrek åt både Emmet och Taylor. Fast det enda han skrek var deras namn. Inget fantasifullt där inte. Leon var inte så mycket för fantasi, han var mer klassisk.

   Jag tog tag i Taylors hår och slängde henne in i väggen vid ytterdörren. En stor krash hördes och sen föll Taylor till golvet. Ett stort hål syntes i väggen. Leon fräste och kämpade ännu hårdare mot Emmets grepp. Jag ryckte bara på axlarna och tog tag i Emmets hår. Jag drog honom bak så han förlorade greppet om Leons hals. Leon flög bort till Taylor som fortfarande låg medvetslös på golvet. Jag släppte Emmets hår och pekade på en stol som stod vid bordet som stod i mitten av köket. Emmet satte sig ner utan ett ord. Det var skönt. Jag satte mig på stolen mitt emot Emmet.

”Leon, skit i henne för en minut och kom och sätt dig”, fräste jag. Leon fräste tillbaka som skulle ha gjort att vem som helst skulle ha ryckt till. Men jag var van vid Leons beetende så jag bara ryckte på axlarna och slängde med mitt hår.

”Vem menar du?” frågade jag Emmet. Emmet tittade ner i bordet. Det var ovanligt att se en vampyr böja med huvudet så. När Emmet höjde på huvudet såg jag varför. Han grät. Inte med tårar, vi har inga tårar. Men hela hans ansiktsuttryck visade att han hade ont och inte i sin hand eller nått sånt utan i hans hjärta. Någon han älskade väldigt mycket var sårad eller i detta fallet försvunnen.

”Rosalie”, andades jag. Emmet nickade på huvudet och tittade ner igen. Jag var glad över det. Smärtan i hans ansikte var inget jag gärna ville se. Leon satt bredvid oss sen.

”Hur försvann hon?” frågade Leon. Dum fråga. Tror han Emmet skulle suttit här om han visste det?

”Tror du jag skulle sitta här om jag visste det”, sade Emmet. Whoa, kan han läsa tankar? Nä, just det. Det är Edward som kan det.

”Förlåt mig”, sade Leon och lutade sig tillbaka i stolen med händerna uppsträcka i en jag-ger-mig-gest. Precis som han hade gjort innan jag åkte idag. Det var nästan som hans signum-gest. Ha, roligt, Pam. Leon lade händerna bakom huvudet och lutade sig längre bak så hans stol bara stod på två ben. Jag förde min fot till det högra stolsbenet och tryckte på lite så Leon flög bak och slog huvudet i bänken. Jag skrattade. Men det gjorde varken Emmet eller Leon. Leon hade redan kommit på fötter och blängde surt på mig. Jag fortsatte att skratta och rycke på axlarna. Plötsligt kom Emmets knytnäve ner i bordet så det blev en liten inbukning på det. Jag plutade med läpparna när jag såg det.

”Du kan hälsa Esme att jag måste ha ett nytt bord”, sade jag surt till Emmet. Leon satt i sin stol igen, upprätt. Men det gjorde inte Emmet längre. Han hade flugit upp så snabbt så stolen ramlade i golvet och väckte vår middag. Killen grymtade till borta i soffan och jag ställde mig snabbt upp. Fast jag hade högklackat och en tajt kjol ramlade inte min stol i golvet. Jag tittade på Emmet.”Ursäkte mig, men jag är törstig och morfinet har precis gått ur hans kropp så det är middag. Om du vill ha kan du få”, sade jag och gick bort till killen. Jag hoppade över soffan och landade i knäet på honom. Jag satte min hand på hans haka och puttade bort det så jag kunde se hans blodådra pumpa blod på hans hals. Jag tittade inte på Leon eller Emmet när jag stack tänderna i hans hals och drack. Det kändes skönt att släcka min törst. Jag var inte så värst törstig. Men det var ändå gott och skönt att känna blodet flöda ner i min hals och runt i min kropp. Jag kunde känna hur det gjorde mig friskare och starkare. Jag kunde fortfarande smaka morfinet och därför gav den inte den riktiga fulla effekten och det var inte lika gott, men bättre det än att ha en skrikande mat.Det hände ibland men det var bara att knäcka nacken av dem precis innan. Blodet smakade fortfarande bra om man drack direkt efter det.

   Efter jag kände mig full lämnade jag kroppen och torkade mig runt munnen. Jag tittade på Leon som stod bakom soffan och väntade på hans tur. Direkt när jag lämnade killen tog Leon tag i hans hand och började dricka ur hans blodådra på handleden. Jag gick och satte mig vid Emmet som hade satt sig ner igen. Hans ögon lös med både törst och avsmak.

”Du får ta för dig”, sade jag och gestade mot killen och Leon. Emmet svalde och skakade på huvudet. Jag ryckte på axlarna.

”Jag kan inte svika min familj”, sade han och svalde igen.

”Ingen behöver veta”, sade jag och lutade mig över bordet så jag kom honom närmare. Emmet tittade på mig.

”Dem skulle se mina ögon”, sade han och pekade på mitt ansikte. ”Jag tror det är första gången som jag ser dina ögon röda. Säg mig, varför använder du linser? Är det inte irriterande?” Jag rätade på mig igen och skakade på huvudet.

”Det är första gången du ser mina ögon röda eftersom jag precis har ätit och jag gillar att se mina ögon blåa plus att det är lättare att locka in sådana som han-” jag pekade med tummen bakom mig på killen ”-hem och nä det är inte irriterande längre för jag har lärt mig att ha dem på mig. Plus att jag har inte dem när det är mörkt för då behöver jag hela min syn. Nöjd?” Jag tog upp min hand och tittade på mina naglar och smackade med tungan. Jag gillade inte särskilt mycket att behöva förklara detta om och om igen. Alla ville veta det. Leon ville veta det i början, alla i familjen Cullen ville veta det i början och jag förklarade det snabbt då. Så nu var den enda som visste hela sanningen Emmet. Emmet som nog inte skulle orka berätta det för någon annan för han var full av sorg och elände. Det kanske var fel av oss att äta när han var här men detta var vårt hem och han behövde inte vara här heller. Han kunde gå om han ville men det gjorde han inte. Han stannade. Så det var inte vårt fel att han mådde dåligt för att hans kära Rosalie var försvunnen och att han var extremt törstig.

”Vart tror du hon kan vara?” frågade Leon och satte sig vid bordet. Jag hade inte ens märkt att han hade slutat dricka. Jag tittade bak på killen som nu var helt tömd på blod. Hans huvud låg bakåt så jag kunde se hans livlösa ögon.

”Jag vet inte och det är det som gör mig så jävla irriterad. Ingen av dem andra har någon idé heller”, sade Emmet och en knytnäve till for ner i bordet. Det gjorde inte så jag hoppade till men det gjorde så jag vände mig om och tittade på honom.

”Hey, var försiktig med bordet eller ska du betala ett nytt hade du tänkt dig?” Jag tittade ner och såg ännu en inbukning på det. Jag suckade och skakade på huvudet. Jag kände mig rastlös så jag ställde mig upp och gick bort till Taylor. Jag hukade mig ner och tog bort hennes hår från hennes ansikte. Leon fräste till och puttade bort mig. Jag fräste tillbaka och ställde mig upp. 

”Håll dina äckliga tassar ifrån henne”, snäste Leon.

”Ah”, utbrast jag och spärrade upp mina ögon och gapade åt honom. Sen barnsligt nog lade jag armarna i kors och vände ryggen åt honom.

”Kan ni fokusera tack”, sade Emmet och ställde sig upp igen så hans stol ramlade i golvet. Jag blängde på honom och skakade ut mitt hår. Jag rann mina fingrar igenom det och tog ut dem små tovorna som hade bildats. Sen satte jag mig ner igen bredvid Leon och framför Emmet. Emmet tittade ner i bordet igen.

”Ni blir verkligen lätt rastlösa, va?” frågade han och jag kunde inte hjälpa det men att börja skratta. Leon sparkade till mig på benet. Jag stirrade på honom i några sekunder innan jag hoppade på honom så både han och stolen flög i golvet.
”Kan ni inte lugna ner er för en sekund? Jag behöver verkligen er hjälp.” Jag reste mig upp igen och slätade ut mina kläder och rättade till mina svarta nylonstrumpor. Jag tittade på klockan som stod på kylskåpet. Det var snart midnatt och det menade att jag fick byta kläder. Jag hade alltid på mig samma kläder i 24 timmar och sen bytade jag vid 12-slaget. Fast ibland brukade dem bli skitiga och jag var tvungen att byta tidigare än så, men det gjorde inget precis. Jag bytade bara om när jag hade haft dem i 24 timmar då. Såklart blev det lite längre ibland och lite kortare ibland.

”Varför vill du ha vår hjälp egentligen? Jag menar, kan inte din egna lilla familj hjälpa dig?” frågade jag Emmet nonchalant, fast egentligen ville jag verkligen veta, mer än jag borde.

”Dem vill inte åka till Volturi eller jag är för rädd för att fråga. Du förstår, vi har haft stora problem med Volturi redan och jag vill inte sätta mer stress på dem. Men jag tror verkligen att dem kan hjälpa oss hitta Rosalie”, sade Emmet och man kunde se på hans ställning att han skämdes. För vad visste jag inte och jag orkade heller inte fråga. Eller så ville jag bara inte veta. Ärligt talat visste jag inte riktigt.

”Volturi?” frågade Leon som hade kommit på fötter nu. Han hade också ställt upp både hans stol och Emmets så Emmet satt ner igen. Emmet nickade bara.

”Tror ni jag kan flörta med Marcus när vi är där nere. Jag ville verkligen ha lite spänning eller så kanske jag ska prova med Aro eller Caius först. Caius skulle vara rolig och se hur han reagerar”; sade jag tankspritt. Det skulle faktiskt vara roligt att göra det, men oddsen fanns att jag skulle bli dödad.

”Dem har fruar”, sade Leon bestämt och allvarligt. Jag gillade inte hans ton riktigt.

”Åh, just det”, sade jag som om jag inte visste det. ”Men Marcus har inte.” Jag satte mig ner igen.

”Gör inte så vi blir mördade tack, Pam, när vi är därnere”, sade Leon och sneglade på mig. Jag ryckte bara på axlarna.

”Så vi ska åka dit?” frågade Emmet chockat.

”Jag antar det”, svarade jag och flinade.

FÖRLÅT!

Jag är JÄTTE dålig på att uppdatera fanficen...
Att uppdatera något här på bloggen alls!

Jag ska försöka skriva mer, men kan inte lova någonting..



Men ett till kapitel KOMMER komma upp någon dag, men fråga mig inte vilken ;)♥

Så här har ni, det första kapitelet av Deep under. Hoppas verkligen ni gillar detta lika mycket som Poisonous life :) Tack för alla fina kommentarer, jag gör detta för er :*

____________________________________________________________________________________

Kapitel 1

 

Jag älskade verkligen den lilla stugan Esme och Alice gjorde till mig och Leon. Det är en sådan sak jag verkligen uppskattar. Fast dem kanske gjorde det för dem är rädda för Leon men vem bryr sig egentligen? Inte jag iallafall. Haha. Jag känner bara för att skratta ibland. Haha. Det känns så avslappnat och skönt. Eller så var dem kanske rädda för mig. Det gjorde så jag skrattade högt och inte bara inne i mitt huvud.

”Vad skrattar du åt?” frågade Leon bakom mig. Jag hoppade upp snabbt och satte mig i anfallsposition. Leona backade några steg med händerna i ett jag-ger-mig-uttryck. Jag rätade på mig och skrattade.

”Det där”, sade jag och satte mig ner i soffan igen. ”Var är din lilla människa då?” Leon ryckte på axlarna och öppnade kylskåpet. Ni kanske undrar hur jag kan höra hur någon rycker på axlarna när jag sitter med ryggen emot, men när man är vampyr och har ra hörsel samt när man har bott med samma person i sex år utan någon sömn kan man urskilja sånt.

”Hon kommer över senare tror jag. Men kan du hämta henne? jag orkar verkligen inte.” Jag suckade, jag hatade att vara slav åt Leon. Men jag antar jag var tvungen att göra det.

”Är du hungrig?” frågade jag honom när jag reste mig upp från soffan. Jag kom på att han hade öppnat kylskåpet innan och nu när jag stod så jag kunde se honom såg jag att han höll en gurka i handen. ”Eh, vad ska du med den till?” Jag höjde mitt ögonbryn och satte handen mot på min höft. Leon stirrade stumt på mig i några sekunder.

”Jag har sett Taylor äta en och hon tycker det är gott”, svarade han sedan. Jag stönade och himlade med ögonen.

”Herregud, Leon. Hon är inte som oss. Du är vampyr och hon är människa, glöm inte det. Så lägg ifrån dig den dumma gurkan och svara på min fråga.” Leon grymtade men lade ifrån sig gurkan på köksbordet.

”Jag antar jag kanske är det”, sade han samtidigt som han gick in i hans rum. Man kan inte precis kalla de sovrum eftersom vi inte sover, men det var iallafall hans rum och han hade en säng och jag fick inte vara här när Taylor också var här. Ni kan väl räkna ut resten av det. Jag tog min kappa och satte i mina blåa linser innan jag spang till vår bil som inte är på samma ställe som vår stuga. Fråga inte varför, vi vill bara ha det så. Efter tio minuter var jag i Port Angeles som ligger utanför Forks. Du förstår, jag får inte jaga inne i Forks pågrund av Cullens. Dem tror dem bossar över mig, men det gör dem faktiskt inte. Men Leon gör. Han är min skapare och jag känner en viss respekt mot honom då. Inte alla vampyrer gör det, men jag var bara sjutton när han förvandlade mig och därför kunde han inte bara lämna mig. Han var tvungen att lära upp mig som en pappa. Fast jag aldrig och kommer aldrig kalla honom det. Det skulle bara vara fel eftersom han dejtar en som är lika gammal som mig. Ärligt talat kan jag inte förstå hur Taylor tänker. Om det är för han är farlig eller något som gör att hon gillar honom. Dessutom visste hon redan om oss innan dem blev tillsammans. Sen kan jag inte förstå hur Leon faktiskt står ut med att ha sex med henne. Jag menar han kan ju inte bita henne. Men ni ska se hur det ser ut efteråt. Jag säger bara en sak; jag går aldrig in där frivilligt och glöm att jag städar upp efter dem. För att vara lite taskig mot honom har jag sagt att han heller inte få anställa någon, isåfall måste han döda henne efteråt och tro mig det har han gjort. Men städerskor är inte lika goda som unga killar som fortfarande är oskulder. Tro mig, jag har inte sex med dem. Det har jag inte. Jag är inte en sån tjej. Men Leon gillar inte den typen. Han gillar gamla kvinnor. Hur förstår jag inte, men han får stå ut med min smak eftersom det är jag som lagar maten.

   Då fick jag syn på honom. Han var lång, ung och såg ut som en oskuld som försökte se ut som han inte var det. Ironi, är inte det livets gåva? Jag hoppade ur bilen och gick fram till honom. Han tittade upp eftersom jag hade högklackade stövlar på mig. Jag hade alltid högklackade skor på mig så det var inget konstigt med det precis. Killen tittade rakt på mig och jag log mot honom precis innan jag trillade. Detta var en del av min lilla jakt, tro mig jag trillar aldrig normalt sett förutom när jag fejkar det eller när Leon puttar mig. Men som alla andra gånger gick killen på det.

”Oh, gud, hur gick det?” sade han och hukade mot mig. Det var kallt, molnigt och blåsigt ute. Annars skulle inte jag vara ute. Min kappa hade åkt undan mina ben så han kunde se mina långa ben som just nu var svarta pågrund av mina nylonstrumpor. Jag hade en svart kjol med rosa mönster på och ett rosa linne som också visades. Jag visste att min svarta kappa hade blivit smutsig och jag var tvungen att lämna in den på kemtvätten som så många andra gånger. Men jag hade såklart inte skadat mig och därför kunde jag lätt ta tag i killens händer och låta honom dra upp mig.

”Det gick bra, tror jag. Gud, vad klumpig jag är. Just när jag ser en söt kille. Så typiskt mig”, klagade jag högt. Fejk, såklart men det visste ju inte han.

”Det är lugnt. Behöver du hjälp någonstans?” Gud vad han var trevlig. Detta var ju alldeles för enkelt. Jag hade kollat ner i marken hela tiden för att nu få den fulla effekten. Jag slängde upp med mitt huvud så mitt hår kom i hans ansikte. Sen tittade jag honom rakt in i ögonen och jag kunde se han smälta inombords. Det var just därför jag bar blåa linser, för att kunna locka in oskyldiga killar i baksätet på min bil lättare. Om jag skulle haft röda ögon hade dem ryggat bak, tro mig jag har provat och det var mycket svårare. Det slutade med att jag dödade honom på fläcken. Men jag gillade att ha dem levande.

”Följ med mig”, sade jag och lade handen på hans kind. Det här funkar inte alltid, men jag kunde riktigt lukta att han var oskuld och ni vet vad oskulder alltid tänker på när dem träffar en ung snygg oemotståndlig tjej som mig. (Inte för att skryta nu, men det är sant.) Men lätt som en plött följde han med mig till min bil och jag satte honom i baksätet. Sen tog jag upp en spruta morfin och injicerade honom med den och sen var han omedveten. Jag tog av mig min kappa och slängde den på sätet bredvid honom. Sen stängde jag dörren och gick runt. Jag fixade så det såg ut som han sov och det gjorde han ju faktiskt.

   Efter det åkte jag till kemtvätten och lämnade min kappa. Sen var jag Leons lilla slav och hämtade Taylor. Olyckligtvis öppnade Kristen dörren. Kristen fullständigt hatade mig, jag vet inte varför. Kanske för jag hade gjort så hon inte kunde babbla på en gång, kanske för jag hade berättat att hennes lilla pojkvän var en skepnadsskiftare. Jag menar jag hade inte stött på hennes kille första gången jag hade träffat henne. Jag hade bara haft lite roligt med hennes kompisars killar. Men ärligt talat ville jag inte ha någon kille efter mig, det skulle bara vara så himla jobbigt med allt. Nä, jag vill åka till Spanien och bevisa att vampyrer kan bli solbrända även efter förvandligen. Den tanken fick mig att börja asgarva. Kristen tittade oförstående mig och hennes lilla ansiktsuttryck gjorde bara att jag skrattade ännu värre.

”Vad är det som är så himla roligt, Pam? Ska du hämta Taylor eller?” snäste hon. Jag slutade att skratta tvärt. Varför var hon alltid tvungen att förstöra mitt humör? Jag hatade att vara runt henne.

”Ja, jag ska hämta Taylor men tro inte jag tycker om det.” Jag korsade armarna och tittade bort samtidigt som jag skakade ut mitt hår. Kristen tittade runt mig och andades in.

”Vem fan är det där?” sade hon upprört och puttade undan mig när hon marscherade bort till mig bil. Jag suckade och gick in i huset.

”Taylor! Bilen är här!” Efter jag hade sagt det gick jag ut ur huset igen. Kristen stod och knackade på rutan som killen hade sitt huvud mot.

”Vem är det?” frågade hon bestämt utan att ta blicken ifrån honom. Än en gång hade jag blivit avslöjad pågrund av mina klackar.

”Vad? Vill du ha honom istället för din kära skepnadskiftare?” sade jag och öppnade förardörren. Men Kristen ville antagligen inte att jag skulle sätta mig för hon stängde den lika fort.

”Nä, jag vill veta vad du tänker göra med honom”, sade hon bestämt och tittade mig in i ögonen. Jag suckade och himlade med ögonen.

”Jag eller vi tänker äta honom. Förlåt mig, men jag blir också hungrig.” Jag använder en hårdare ton än jag brukade och det gjorde mig illa till mods. Kristen tog verkligen inte fram dem bästa sidorna av mig och jag gillade det inte. Fast jag var vampyr ville jag ha kvar lite mänskliga känslor. Jag kunde känna romantik, sorg, sympati(för dem som var värda det) och ilska. Alla känslor som människor också känner. Kanske inte på samma nivå men jag kände dem fortfarande. Jag var inte helt säker om Leon gjorde det, men det var hans val. Inte mitt.

Just då kom Taylor ut med en stor väska.

”Säg till mamma att jag spenderar natten med Sarah”, sade Taylor och gick runt bilen och öppnade dörren till baksätet.

”Framsätet”, sade jag snabbt till henne och hoppade in i bilen innan Kristen kunde stänga dörren för mig igen. Kristen hoppade till och likadant gjorde Taylor. Jag kunde inte förstå hur dem inte hade lärt sig att leva bland vampyrer än. Det hade faktiskt gått ett halvår snart sen Taylor hade fått reda på vår värld och Kristen hade känt till det innan det också. Nästan ett år snart hade jag hört. Det var inte precis så att jag hängde ut med Alice, Rosalie eller Bella. Faktum var att dem hatade mig. Direkt när jag kom in genom dörren flög dem över sina män. Töntigt jag vet. Men antagligen var jag ett hot mot dem. Eller så kanske ville dem skydda mig. Huh, det hade jag aldrig tänkt på innan. Det kanske jag borde nu. Haha, undra vad dem skulle säga om jag kommer in och säger tack istället för här har ni mig.

   Åkturen till vår lilla ”parkering” var lugn och tyst. I den stunden var jag faktiskt glad att Leon hade valt Taylor för antingen var hon för rädd för att säga något eller så gillar hon inte att prata helt enkelt. Jag hoppades lite på det första alternativet. När man var vampyr var det alltid roligt med folk som var rädda för en. Det fick en att få bättre självförtroende. Som när en människa får en komplimang om deras utseende.

    Vi hoppade ut bilen samtidigt, men bara för att visa upp mig gjorde jag det lite snabbare så när Taylor stängde hennes bildörr hade jag redan tagit ut killen ur baksätet. Jag höll honom i armarna som ett litet barn.

”Hoppa upp på min rygg”, sade jag till Taylor. Jag gick och ställde mig några meter från bilen och väntade på Taylors fotsteg. Dem kom inte. Jag vände mig om och tittade på henne. Hon stod och tvekade. Jag suckade.

”Jag kan inte ringa din lilla pojkvän och säga att han ska komma. Jag vill att middagen ska vara en överraskning och att jag har hämtat dig. Så gör som jag säger nu.” Taylor nickade och gick fram och klättrade upp på min rygg. Jag tänkte säga till henne att hålla i sig men sen antog jag att Leon hade sprungit med henne flera gånger innan detta. Fast jag undrade om hon var beredd på min hastighet. Jag var mindre än Leon – både min kropp och hur länge jag har varit vampyr – och därför springer jag snabbare än honom, snabbare än dem flesta vampyrerna också eftersom jag dricker människoblod.

   Jag hade rätt, Taylor hade inte varit redo på min fart och jag kände hur hon tog tag i mitt hår och höll samtidigt fast om min hals. Om jag inte skulle ha redan varit död skulle jag varit det nu efter hennes grepp.

    Men det tog inte lång tid innan vi var framme vid min stuga. Jag stannade och lät Taylor hoppa av sen sprang jag upp till dörren. Jag väntade inte ens på att Taylor skulle komma. Jag tittade bakom mig och såg hur hon gick sakta uppför trappan till dörren. Jag fnissade och öppnade dörren. Men det som jag såg framför mig var jag verkligen inte beredd på. Emmet höll Leon om halsen uppträngd till väggen bredvid kylskåpet. Jag blev så chockad att jag nästan tappade killen jag höll i armarna.

”Var är hon?” skrek Emmet och tittade på mig.

Så nu har det sista kapitelet av PL varit uppe i en dag så jag tänkte berätta lite mer om uppföljaren som jag redan har skrivit två kapitel på som kommer upp alldeles snart. Jag har bestämt mig för att kalla den Deep under, kan hända jag bytar namn på den för det inte känns riktigt så ni vet det. Men som jag redan har berättat kommer det inte vara ur Kristens synvinkel längre och därför kommer den inte vara på "svenengelska" längre utan bara på svenska helt enkelt :) Den nya berättaren är Pam som ni fick veta litegrann om i det sista kapitelet. Pam kommer från Sverige och därför tänker på allt i svenska och eftersom hon kan alla språk hon hör pratar alla på svenska med. Jag hoppas ni kommer gilla det lika mycket som Poisonous life. Första kapitelet kommer imorgon för jag har tänkt införa en ny grej med. Om jag hinner kommer ni att få ett kapitel varje söndag eller varann ;) så ni vet när de kan vara inne och inte :) Men vi får se med den saken. Här får ni en liten smygtitt också på kapitel 1: 

"Killen tittade rakt på mig och jag log mot honom precis innan jag trillade. Detta var en del av min lilla jakt, tro mig jag trillar aldrig normalt sett förutom när jag fejkar det eller när Leon puttar mig. Men som alla andra gånger gick killen på det.

”Åh, gud, hur gick det?” sade han och hukade mot mig. Det var kallt, molnigt och blåsigt ute. Annars skulle inte jag vara ute. Min kappa hade åkt undan mina ben så han kunde se mina långa ben som just nu var svarta pågrund av mina nylonstrumpor. Jag hade en svart kjol med rosa mönster på och ett rosa linne som också visades. Men jag hade såklart inte skadat mig och därför kunde jag lätt ta tag i killens händer och låta honom dra upp mig.

”Det gick bra, tror jag. Gud, vad klumpig jag är. Just när jag ser en söt kille. Så typiskt mig”, klagade jag högt. Fejk, såklart men det visste ju inte han.

”Det är lugnt. Behöver du hjälp någonstans?” Gud vad han var trevlig. Detta var ju alldeles för enkelt. Jag hade kollat ner i marken hela tiden för att nu få den fulla effekten. Jag slängde upp med mitt huvud så mitt hår kom i hans ansikte. Sen tittade jag honom rakt in i ögonen och jag kunde se han smälta inombords.

”Följ med mig”, sade jag och lade handen på hans kind. Det här funkar inte alltid, men jag kunde riktigt lukta att han var oskuld och ni vet vad oskulder alltid tänker på när dem träffar en ung snygg oemotståndlig tjej som mig. (Inte för att skryta nu, men det är sant.) Men lätt som en plött följde han med mig till min bil och jag satte honom i baksätet. Sen tog jag upp en spruta morfin och injicerade honom med den."

Detta är det sista kapitelet i Poisonous life men snart kommer en fortsättning ur någon annans perspektiv, men vem det är får ni se då :) Hoppas ni gillar det :)<33

____________________________________________________________________________________

Kapitel 22

Melinda bodde i ett litet tegelhus i ett rätt fint kvarter. Hennes hus var rätt litet efter jag hade fått veta att dem var sju som bodde där. Särskilt om man jämför med Cullens hus där bara sex bodde. Men jag kan säga detta att jag stannade inte kvar i Melindas hus särskilt länge. Orsaken var av hennes bror. Direkt när han kom nerför trappan sköljdes jag av så otroligt många känslor att jag nästan ramlade ihop. Han var så otroligt snygg med brunt hår med blonda slingor i som var rufsigt. Det var precis som om han precis hade vaknat och inte gjort ett dugg med hans hår. Sen hade han ingen tröja på sig heller och jag måste säga att den magen kunde inte jämföras med någon. Jag var nära på att gå fram till honom och fråga om hans telefonnummer, men sen kom jag på Seth och hela jag blev fylld av skuldkänslor eftersom jag utan tvekan var förälskad i Melindas brors utseende. Så jag hittade på en snabb ursäkt till Melinda och sen gick jag. Alltså jag gick hela vägen till skolan. Jag vet inte varför jag gick dit men jag hade en känsla på mig att Nessie kanske fortfarande var kvar där och ja det var hon faktiskt. Hon tittade ledsamt på mig och jag anade att hon visste vad som precis hade hänt.

”Alice, you know. She told me”, sade hon och sträckte ut armarna. Jag kramade om henne.

”I need to go home and think this through”, viskade jag sen. Nessie släppte mig och nickade. Sen satte vi oss i hennes bil och körde under tystnad hem till mig. Jag sade ett snabbt hej då till Nessie sen rusade jag nästan uppför gången till vår trappa och sen uppför trappan och fumlade lite med mina nycklar. Mina ögon sved och jag hade en stor klump i halsen och jag ville bara hinna upp på mitt rum innan mamma eller någon annan skulle se mig. Jag hittade till slut rätt nyckel. Men när jag öppnade dörren var det helt svart. Jag kunde inte se ett skvatt i hallen och utan att tänka fumlade jag efter tändaren och efter några sekunder hittade jag den och det blev ljust. Det första som kom ur mig var ett tjut, sen hade jag en hand över min mun. I min hall stod Taylor bredvid en vampyr. Jag kunde lätt se att han var vampyr med hans skönhet och vita hy. Taylor hade handen på hans arm och tittade upp i hans ögon som lös röda. En ond vampyr och en vampyr jag aldrig hade sett.

”Pam, you can let her go”, sade vampyren utan att ta blicken ifrån Taylors ögon.

”Promise not to scream”, viskade en klingande röst i mitt öra och sen försvann handen från min mun.

”What the fuck is this?” var det första jag kom på att säga. Plötsligt stod en tjej bredvid mannen. Jag kunde också se tydligt att hon var vampyr. Men hon var ännu vackrare än jag någonsin hade sett. Hon hade långt blont hår som räckte till midjan. Hon var blek men hennes hy såg väldigt mjuk och slät ut. Hon var lång, nästan lika lång som mannen som var betydligt äldre än henne. Hon hade en svart klänning som slutade några centimeter ovanför knäna och snörning där dram. Detta var antagligen Pam.

”Take us to the Cullens”, sade mannen skarpt. Fortfarande med ögonen fast på Taylor. Pams ögon var inte röda eller gyllene som the Cullens. Dem var blåa, havsblåa, klarblåa. Jag blev så chockad att jag inte kunde röra mig. Jag bara stod där.

”Take us to the Cullens”, sade mannen ännu skarpare. Jag trodde att alla vampyrer hade fina röster men hans gjorde bara ont i öronen.

”Don’t hurt her”, bad Taylor och mannen höjde handen och strök Taylors kind.

”Of course not my child, I just want her to take us to the Cullens”, sade han mjukt med kärlek i rösten. What the… Vad handlade detta om helt plötsligt?

“I can do it”, utbrast Taylor. Både mannen och Pam tittade intensivt på Taylor. Jag började beundra Pam igen, hon var så söt. Hon var lång med extremt långa rakade ben. På fötterna visades det varför hon var så lång. Hon hade skyhöga svarta högklackade skor. Hennes ansikte var så otroligt vacker. Hon hade en mun som skulle vara två sträck men ändå var dem fylliga, fast fortfarande rätt tunna. Hon hade en liten rund näsa. Hennes ögon var nästan för stora för hennes ansikte men ändå passade det henne. Innan jag visste det följde jag efter mannen och Taylor ut till garaget med Pams hand om min arm. Jag snubblade fram eftersom jag tittade på Pams ansikte hela tiden. Hon log och små skrattgropar syntes. För första gången önskade jag att jag var hon. Hennes blonda hår fladdrade bakom henne och jag kunde se att där fanns några små flätor i det och lite gröna löv här och var. Om ni tänker som en älva ute i skogen, så kan ni föreställa er hennes hår. Men fast hennes skyhöga skor och hennes tajta klänning verkade det som hon svävade fram. Plötsligt satt jag i vår röda bil och Taylor visade vägen till mannen som körde. Bredvid mig satt Pam och pillade med hennes hår och tittade ut genom fönstret. Jag kunde inte förstå hur vacker hon faktiskt var. Jag kunde knappt slita ögonen ifrån henne, men när vi kom fram till Cullens hus tänkte jag inte på Pam längre, utan mitt huvud var nu fyllt med Melindas bror som hette Damian kom jag ihåg nu och Seth. Vad skulle jag säga till Seth om han nu var här som han brukade vara? När vi kom närmare såg jag Edward och Carlisle ute på verandan. Inne i huset var antaligen resten av familjen men jag kunde inte se om Seth var där eftersom det bara var Bella och Nessie som visades i fönstret. Pam öppnade min dörr och tog tag i min arm och drog ut mig. Mannen och Taylor gick före oss och jag kom på en sak då. Jag snabbade på mina steg upp till Taylors andra sida.

”What about Mom and Danny?” frågade jag henne oroligt.

”What about them?” snäste Taylor och sneglade mot mannen.

”Where are they?” frågade jag ännu oroligare.

”On a date”, svarade Taylor kyligt. Jag pustade ut och vi var då framme vid Edward och Carlisle. Dem nickade mot mannen och visade sedan in oss i huset. Som jag trodde var resten av familjen där. Bella snabbade sig till Edwards sida och Nessie stod bredvid Jacob på andra sidan av rummet. Bredvid Jacob stod Seth. Pam släppte min arm då och jag snabbade mig bort till Seth. Han kramade om mig och tog sedan min hand. Jag kände bara skuldkänslor. Jag kunde knappt koncentrera mig på vad som hände i rummet. Pam satt nu på soffans stomme. Både Rosalie, Alice, Bella och Nessie blängde på henne och jag undrade om jag hade missat något. Pam skrattade så att alla tystnade. Hennes skratt klingande genom hela rummet. Taylor och mannen stod på andra sidan rummet, vid dörren så dem hade inte rört sig så mycket. Taylor såg både ängslig och rädd ut. När jag tittade på Edward, Jacob, Jasper och Emmet såg dem riktigt chockade ut.

”What do you want?” sade Carlisle högt och tydligt.

”We want to remain permantly here”, sade mannen lika högt och tydligt.

”Leon, I’m not sure that would work”, sade Carlisle lite tveksamt.

“I can understand that, but I promise we will be very careful, won’t we, darling?” Först trodde jag Leon menade Taylor men sen öppnade Pam munnen istället.

”Absolutely, we won’t make it difficult for or your shapeshifters”, sade hon och log mot Carlisle. Carlisle kunde inte låta bli men att le tillbaka. Jag såg att Esme blängde på Pam också nu. Vad var det med Pam egentligen?

”Shapeshifter?” utbrast jag sedan när jag hade tagit in vad Pam precis hade sagt.

”Yeah, your little buddy your holding hand with”, sade Pam och vände sig mot mig. Jag tittade upp mot Seth och han tittade oroligt ner på mig. Jag sneglade på Nessie men detta var redan information hon visste om.

”Wait, you getting this wrong. Seth is a werewolf not some kind of shapeshifter”, sade jag. Pam ryckte på axlarna och tittade på Esme sen igen.

“We want or no I want a cottage in the woods and I heard that you were a really good decorator”, log Pam. Esme bara nickade kyligt. Jag hade aldrig sett henne såhär och jag undrade vad det berodde på.

”Sure”, sade hon sedan och tittade bort. Pam vände sig sedan mot Rosalie.

”I really like your dress. But I think it’s time for us to get going. Esme, I will show you the place I want my cottage. Leon stay here with Taylor till I get back.” Leon nickade mot Pam.

”Wait, tell me how long you have been a vampire first”, utbrast Rosalie plötsligt.

“Five years”, svarade Pam med ett leende.

”Fice year?” frågade Alice tvivlande.

”Yeah. Do you have a problem with that?”

”No, it’s just that are’n you hungry? And why do you have blue contacts on?” Frågorna stormade in kändes det som.

”Yes I am hungry, that’s why I want this to be done so I can eat dinner and because I like my own colour better and it’s me who make the dinner”, sade Pam och visade upp sina vita tänder. Det skrämde näsan livet ur mig eftersom jag var faktiskt den enda människan där.

”How can you stand being so near Kristen then?” Tack Rosalie, precis den frågan jag också ville veta svaret på.

”I can adjust really well to situations so I can decide when I’m hungry and when I’m not, that’s why I can so many languages. Are you happy now? Because I’m really hungry.” Utan att vänta på ett svar försvann Esme, Pam, Carlisle, Alice och Jasper. Men jag kunde inte pusta ut riktigt än.

”Seth, can I talk to you for a sec?” Jag tittade upp på Seth och såg at than nickade. Jag tog hans hand och vi gick förbi Leon och Taylor vid dörren. Sen var vi ute i den friska luften men jag slutade inte gå där. Jag fortsatte tills jag var helt säker på att ingen kunde höra oss.

”Seth, I have a confession to make”, började jag.

“First I want to say something to you.” Jag nickade och satte mig ner på marken. Den var kall och rätt blöt men det struntade jag i. Jag ville inte ramla ihop om jag nu skulle bli chockad av vad Seth skulle säga.

”It’s true that we are shapeshifters like Pam said and that means that we don’t have to change when it’s full moon so I have made a decision.”

“Ah-huh”, sade jag när han började tveka.

”I’m going to quit changing and that way I can age and become the same age you are.” Det var nog tur att jag hade satt mig ner för detta var verkligen chockande. Jag trodde aldrig att Seth skulle göra en sådan uppoffring för min skull, det gjorde att Damian lämnade min skalle för evigt.

”That also means that we can have a real relationship”, viskade Seth och tittade ner på hans händer. Jag förstod vad han sade. Han trodde jag saknade det “intima” i ett förhållande och ärligt talat hade jag aldrig tänkt på det så. Eftersom jag var glad bara av att kyssa Seth och hålla hans hand och känna hans närhet. Men jag kunde tänka mig att han hade tänkt på det, hallå han är kille. Men jag visste inte vad jag skulle säga till det så istället för det skulle bli en pinsam tystnad kysste jag honom snabbt. Seth tog mitt ansikte mellans hans händer och började kyssa mig. Jag kände hans varma andedräkt och hans tunga mot mig. Sakta lutade vi oss bak mot den hårda och blöta marken och än en gång brydde jag mig inte. Seth tog tag i mig och gjorde så att jag inte lade på marken längre. Jag kände hans varma händer under min tröja på min hud. Det kändes skönt, hans värme mot den kalla vinden. Jag tvinade mina händer i hans hår och tryckte mig hårdare mot honom. Hans händer försvann från min hud och sen kände jag dem vid min midja. Han försökte knäppa upp mina jeans. Jag sluade kyssa honom och pressade min mun mot hans öra.

”Are you really sure about this?” viskade jag.

“Aha”, andades han och jag satte mina läppar mot hans igen och lät honom knäppa upp mina byxor. Efter en stund låg mina byxor på marken bredvid oss och jag började knäppa upp hans skjorta först med darrande händer. Detta var så mycket bättre än alla dem andra gånger jag hade haft sex. Det tog lite längre tid än nödvändigt innan jag hade knäppt upp alla hans skjortknappar. Och jag hade haft fel innan, Seths mage var den otroligaste och snyggaste magen jag någonsin hade sett och någonsin skulle se för jag visste att han var den rätta och att jag inte ville ha någon annan. Såklart kan man bli lockad men då kunde jag bara tänka på han och hans underbara kropp som jag snart skulle möta helt och hållet...

Jag vet det är många som frågar efter kapitel 22 av Poisonous life när den kommer ut men jag vet faktiskt inte och jag ska vara ärlig och säga att jag inte ens har börjat skriva på den, men jag har idén i huvudet så snart ska jag ta tid på mig och sätta mig ner och skriva ner den idén så förhoppningsvis kommer den i veckan, men kan bli längre för jag börjar skolan imorgon som så många andra om ni nu inte har börjat redan. Men hang in there för det kommer det lovar jag, uppskattar verkligen alla snälla kommentarer och kan inte riktigt fatta att ni gillar mitt verk, so lots of love to you guys (L) utan er skulle jag inte fortsätta skriva Posinous life <3<3<3

Men om ni vill läsa något under tiden ni väntar kan ni checka in en annan fanfic om twilight som heter cold fire som är riktigt bra :) www.twilightfans.blogg.se eller så kan ni checka in www.beneficentia.blogg.se där jag och mina tre bästa kompisar har skrivit ett rollspel (jag e Hannah om ni undrar) eller vårt andra rollspel www.magiamalefica.blogg.se (där jag spelar Luinne) Tack så hemskt mycket för ert tålamod :D<3<3<3<3<3

Amanda skrev såhär på Posionous life Kapitel 21:
Imprinted är präglas på svenska :)

Och jag vill bara berätta att jag vet att det betyder prägla på svenska eftersom jag har läst dem svenska böckerna med och jag visste att någon skulle märka detta någon gång och det var bra att du var så uppmärksam. Men varför jag inte skriver prägla när Kristen tänker är för att hon vet inte att det heter prägla på svenska eftersom ingen har berättat det för henne, eftersom när jag skriver finns det inga böcker som heter twilight, new moon, eclipse eller breaking dawn eftersom jag skriver i deras värld och därför har dem heller inte översätts till svenska och därför vet inte Kristen att imprint är prägla på svenska, men snart i historien kommer det komma upp när hon tröttnar på att inte veta hur man kan översätta imprinting och tar därför reda på det. Hur hon gör det får ni se i ett annat kapitel :)<3

Kapitel 21

 

Carlisle och dem andra pratade med Taylor om vad hon visste och sen vad det gick ut på att veta om deras hemlighet. Jag kunde knappt lyssna. Bella stod och höll mig under hela tiden och det var nog bra för annars skulle jag ha ramlat ihop. Jag kunde knappt hålla uppe mina ögonlock.

”Did you tell your mother that Taylor is staying over as well?” viskade Bella i mitt öra. Ärligt talat kommer jag inte ihåg, men jag har för mig jag gjorde det. Så jag nickade, rädd att mina ord skulle svika mig.

”Edward, should we take her to our house or your room?” frågade hon Edward som stod bredvid oss.

“My room, I don’t think she could make it to our house”, sade Edward och Bella nickade. Sen svingade hon upp mig i hennes famn och sprang uppför trapporna. Hon lade mig ner i den stora sängen i Edwards rum och innan hon ens hade hunnit lägga täcket på mig hade jag somnat.

 

Jag vaknade nästa dag av en varm hand som smekte min kind. En alldeles för varm hand. Jag log utan att öppna ögonen.

”Good morning”, viskade Seth i mitt öra.

”Good morning”, sade jag och öppnade ena ögat. Han log mot mig och jag blundade igen och rullade över till rygg. Sen sträckte jag mig så mina händer slog i karmen.

”Breakfast, then school”, sade Seth och tog tag i mina händer och drog upp mig i sittande position. Jag plutade med läppar.

”I don’t wanna go to school”, sade jag surt. Seth skrattade mig och började kittla mig. Jag kunde inte hålla mig utan jag började skratta och slängde mig bak på rygg. Seth puttade på mig så jag åkte ner på golvet.

”Hey”, utbrast jag förvåntat.

”Sorry”, sade Seth och tittade ner på mig från sängen. Jag blängde på honom. Men han bara skrattade och klappade mig på huvudet.

”I race you to the kitchen”, sade jag och reste mig snabbt upp. Utan att höra hans svar rusade jag ut ur Edwards rum och nerför trapporna. Jag hörde Seth bakom mig och skrattade.

”What’s the rush?” frågade Alice när jag sprang förbi henne i trappan. Men jag skrattade bara och svarade inte henne. Jag kom före Seth till köket. Kanske för mitt orättvisa försprång, but who cares? Jag märkte att Seth inte gjorde det. Fast det var orättvist för han var inte andfådd och det var jag. Han bara rufsade mig i håret när han kom till köket. Jag satte mig ner bredvid Nessie vid köksbordet.

”Did you sleep well tonight?” frågade hon mig och jag log och nickade mot henne. Fortfarande andfådd.

”You?” frågade jag och hon nickade. Bella kom och satte ner en tallrik med pannkakor.

”Are you going to school today?” frågade Renesmee.

“Yup. Mum has already called them”, sade jag blinkade till henne. Hon fnittrade och tog en pannakaka. ”By the way, what happened to Taylor yesterday?” Renesmee ryckte på axlarna och tog ett bett av sin pannkaka.

”What? Who?” frågade Seth förvånat. Jag kom på att han inte visste något om Taylor.

”Taylor my new sister find out what Nessie and the rest of the Cullens were”, förklarade jag. Seth tappade hakan och jag visste inte vad jag skulle säga mer eftersom jag inte hade varit på bästa möjliga humör igår. Jag kom inte ihåg mycket eftersom jag hade varit så trött när dem pratade med henne.

”We talked to her and she’s not going to tell anyone because we told her what would happen with her then and she didn’t like it. We couldn’t help it but to scare her. That’s the most effective way to keep someone to shut up”, sade Bella och räddade mig.

“But you didn’t scare Kris, right?” frågade Seth oroligt. Bella suckade och himlade med ögonen.

”No of course not because you imprinted on her, that means that she has a right to know about us. Nessie was really lucky to find a friend who got imprinted on a werewolf”, sade Bella och flinade.

“But if I remember it right she got imprinted after we became friends”, sade Renesmee och slukade sin sista bit av pannkaka. Jag hade inte tagit någon och just i den minuten kurrade min mage. Så jag tog en pannkaka och slukade den nästan hel.

 

Taylor hade inte fått stanna och jag tror heller inte att hon ville stanna. Mamma var inte sur på mig, hon förstod att jag ville vara med Nessie lite mer. Taylor berättade heller inte att hon hade varit hos the Cullens och det var jag glad över. Dem behövde inte veta att Taylor var livrädd för min bästa kompis familj. Jag undrade om jag kanske kunde berätta för Taylor om Seth men sen kom jag på att Bella hade inte fått reda på det fast hon visste om Edward och hans familj. Det fanns ingen deal där inte. Men om nu vampyren bestämde sig för att berätta om den andra verkade det okej. Ärligt talat visste jag inte vad som hände om man fick reda på varulvarna. Jag menar dem hade ju ingen Volturi eller hade dem det? Jag var inte säker och jag ville heller inte fråga Seth, det var lite pinsamt. Jag ville tänka på honom som normal och vanlig människa och jag visste att han också ville att jag skulle tänka så. Han ville inte att jag skulle tänka på honom som onormal eller inte människa för det var just det han var. Han var normal och en människa.

   Men iallafall så körde vi förbi mamma för att jag skulle kunna ta mina skolsaker. Kläder hade jag redan fått låna av Nessie, tack och lov. Jag var inte personen som gick i samma kläder dag efter dag. Utan jag gillade att byta varje dag och duscha. Fast jag hade inte problem med personer som inte var som mig. Alla var annorlunda. Om någon skulle veta det så skulle det vara jag.

   Jag tog min skolväska i mitt rum och rusade ner till Nessie och Edward som satt i hans volvo. Edward brukade inte köra oss hem men han ville hålla ett öga på Taylor och jag anade att han skulle följa efter Taylor och se vad hon tänkte. Jag var faktiskt glad över att Edward inte kunde läsa mina tankar. Men man visste aldrig, han kanske gick och lärde sig svenska någon gång utan att jag visste det och sen kunde han läsa allt jag tänkte på. Rätt läskigt faktiskt ändå att inte ha något privat. Tur för Bella att hon hade sin sköld. Men ändå tror jag det skulle ta ett tag för Edward att lära sig svenska, jämfört med engelskan var det ett rätt svårt språk om man inte kunde det då. Jag visste hur svårt jag hade att lära mig spanska och det är rätt enkelt ändå. Fast visserligen hade han oändlig tid att lära sig det.

   Edward släppte av oss framför skolan och vinkade hej då. Vi vinkade tillbaka och Nessie pussade honom på kinde. Sen var han borta. Vi gick hand i hand in i skolan. Men vi hade inte våra skåp på samma plats eftersom vi inte gick i samma klass. Jag öppnade mitt skåp och lade in min väska och jacka.

”Hi”, sade en glad och bekant röst nära mig så jag hoppade till. ”Oh, sorry. I didn’t mean to scare you.” Jag vände mig till vänster och stirrade in i ett par bruna ögon. Det bruna var inte fin så som Nessies bruna ögon, det var en riktig fin brun nyans inte denna. Jag hade inte bruna ögon utan havsblåa, jag hade ingen aning om varför jag tänkte på det. Men dem bruna ögonen tillhörde Melinda. Var inte Melinda arg på mig?

”Hi”, sade jag osäkert. Jag ville verkligen inte såra henne igen och jag ville heller inte att hon skulle såra mig.

”How was it in Sweden? I missed you, you know”, sade hon. Jag spärrade upp ögonen.

“Eh, it was okay. You did?” frågade jag häpet.

”Of course, you’re my best friend. So I was thinking you wanna come home to me after school and tell me everything that happened in Sweden, then I can tell you everything that happened here while you were gone”, sade Melina och log så hennes skrattgropar syntes. Där var Nessies skrattgropar också sötare, hur kunde jag inte ha märkt det förut? Melinda var som en kopia av Nessie, bara att Nessie var halvvampyr och jag var säker på att Melinda inte var. Men jag visste inte hur jag skulle svara på Melindas fråga förutom ett stumt nickande.

”Great, my mother is coming to pick me up after school so we can like meet outside in the parking lot. I’m sure you have to tell your mother and Renesmee too”, sade hon och log ännu bredare. Var detta ett trick för att få mig iväg från Renesmee, då kunde hon ju fortsätta att drömma. För det skulle aldrig hända. Eller så handlade det om Seth igen men hon hade inte nämnt Seth. Oh nej, tänk så hade hon varit med Seth under tiden jag hade varit borta. Nä, han skulle aldrig göra något sådant. Men man vet aldrig vad Melinda kan ha gjort för att få honom att gilla henne igen. Bättre än mig. Men Seth hade imprinted på mig och inte på Melinda och därför var hans känslor starkare för mig och jag kommer ihåg att Renesmee har sagt att en varulv som har imprinted(jag måste verkligen lära mig det svenska ordet för imprint) på någon inte ser någon annan. Men gällde alla?