Så här har ni, det första kapitelet av Deep under. Hoppas verkligen ni gillar detta lika mycket som Poisonous life :) Tack för alla fina kommentarer, jag gör detta för er :*

____________________________________________________________________________________

Kapitel 1

 

Jag älskade verkligen den lilla stugan Esme och Alice gjorde till mig och Leon. Det är en sådan sak jag verkligen uppskattar. Fast dem kanske gjorde det för dem är rädda för Leon men vem bryr sig egentligen? Inte jag iallafall. Haha. Jag känner bara för att skratta ibland. Haha. Det känns så avslappnat och skönt. Eller så var dem kanske rädda för mig. Det gjorde så jag skrattade högt och inte bara inne i mitt huvud.

”Vad skrattar du åt?” frågade Leon bakom mig. Jag hoppade upp snabbt och satte mig i anfallsposition. Leona backade några steg med händerna i ett jag-ger-mig-uttryck. Jag rätade på mig och skrattade.

”Det där”, sade jag och satte mig ner i soffan igen. ”Var är din lilla människa då?” Leon ryckte på axlarna och öppnade kylskåpet. Ni kanske undrar hur jag kan höra hur någon rycker på axlarna när jag sitter med ryggen emot, men när man är vampyr och har ra hörsel samt när man har bott med samma person i sex år utan någon sömn kan man urskilja sånt.

”Hon kommer över senare tror jag. Men kan du hämta henne? jag orkar verkligen inte.” Jag suckade, jag hatade att vara slav åt Leon. Men jag antar jag var tvungen att göra det.

”Är du hungrig?” frågade jag honom när jag reste mig upp från soffan. Jag kom på att han hade öppnat kylskåpet innan och nu när jag stod så jag kunde se honom såg jag att han höll en gurka i handen. ”Eh, vad ska du med den till?” Jag höjde mitt ögonbryn och satte handen mot på min höft. Leon stirrade stumt på mig i några sekunder.

”Jag har sett Taylor äta en och hon tycker det är gott”, svarade han sedan. Jag stönade och himlade med ögonen.

”Herregud, Leon. Hon är inte som oss. Du är vampyr och hon är människa, glöm inte det. Så lägg ifrån dig den dumma gurkan och svara på min fråga.” Leon grymtade men lade ifrån sig gurkan på köksbordet.

”Jag antar jag kanske är det”, sade han samtidigt som han gick in i hans rum. Man kan inte precis kalla de sovrum eftersom vi inte sover, men det var iallafall hans rum och han hade en säng och jag fick inte vara här när Taylor också var här. Ni kan väl räkna ut resten av det. Jag tog min kappa och satte i mina blåa linser innan jag spang till vår bil som inte är på samma ställe som vår stuga. Fråga inte varför, vi vill bara ha det så. Efter tio minuter var jag i Port Angeles som ligger utanför Forks. Du förstår, jag får inte jaga inne i Forks pågrund av Cullens. Dem tror dem bossar över mig, men det gör dem faktiskt inte. Men Leon gör. Han är min skapare och jag känner en viss respekt mot honom då. Inte alla vampyrer gör det, men jag var bara sjutton när han förvandlade mig och därför kunde han inte bara lämna mig. Han var tvungen att lära upp mig som en pappa. Fast jag aldrig och kommer aldrig kalla honom det. Det skulle bara vara fel eftersom han dejtar en som är lika gammal som mig. Ärligt talat kan jag inte förstå hur Taylor tänker. Om det är för han är farlig eller något som gör att hon gillar honom. Dessutom visste hon redan om oss innan dem blev tillsammans. Sen kan jag inte förstå hur Leon faktiskt står ut med att ha sex med henne. Jag menar han kan ju inte bita henne. Men ni ska se hur det ser ut efteråt. Jag säger bara en sak; jag går aldrig in där frivilligt och glöm att jag städar upp efter dem. För att vara lite taskig mot honom har jag sagt att han heller inte få anställa någon, isåfall måste han döda henne efteråt och tro mig det har han gjort. Men städerskor är inte lika goda som unga killar som fortfarande är oskulder. Tro mig, jag har inte sex med dem. Det har jag inte. Jag är inte en sån tjej. Men Leon gillar inte den typen. Han gillar gamla kvinnor. Hur förstår jag inte, men han får stå ut med min smak eftersom det är jag som lagar maten.

   Då fick jag syn på honom. Han var lång, ung och såg ut som en oskuld som försökte se ut som han inte var det. Ironi, är inte det livets gåva? Jag hoppade ur bilen och gick fram till honom. Han tittade upp eftersom jag hade högklackade stövlar på mig. Jag hade alltid högklackade skor på mig så det var inget konstigt med det precis. Killen tittade rakt på mig och jag log mot honom precis innan jag trillade. Detta var en del av min lilla jakt, tro mig jag trillar aldrig normalt sett förutom när jag fejkar det eller när Leon puttar mig. Men som alla andra gånger gick killen på det.

”Oh, gud, hur gick det?” sade han och hukade mot mig. Det var kallt, molnigt och blåsigt ute. Annars skulle inte jag vara ute. Min kappa hade åkt undan mina ben så han kunde se mina långa ben som just nu var svarta pågrund av mina nylonstrumpor. Jag hade en svart kjol med rosa mönster på och ett rosa linne som också visades. Jag visste att min svarta kappa hade blivit smutsig och jag var tvungen att lämna in den på kemtvätten som så många andra gånger. Men jag hade såklart inte skadat mig och därför kunde jag lätt ta tag i killens händer och låta honom dra upp mig.

”Det gick bra, tror jag. Gud, vad klumpig jag är. Just när jag ser en söt kille. Så typiskt mig”, klagade jag högt. Fejk, såklart men det visste ju inte han.

”Det är lugnt. Behöver du hjälp någonstans?” Gud vad han var trevlig. Detta var ju alldeles för enkelt. Jag hade kollat ner i marken hela tiden för att nu få den fulla effekten. Jag slängde upp med mitt huvud så mitt hår kom i hans ansikte. Sen tittade jag honom rakt in i ögonen och jag kunde se han smälta inombords. Det var just därför jag bar blåa linser, för att kunna locka in oskyldiga killar i baksätet på min bil lättare. Om jag skulle haft röda ögon hade dem ryggat bak, tro mig jag har provat och det var mycket svårare. Det slutade med att jag dödade honom på fläcken. Men jag gillade att ha dem levande.

”Följ med mig”, sade jag och lade handen på hans kind. Det här funkar inte alltid, men jag kunde riktigt lukta att han var oskuld och ni vet vad oskulder alltid tänker på när dem träffar en ung snygg oemotståndlig tjej som mig. (Inte för att skryta nu, men det är sant.) Men lätt som en plött följde han med mig till min bil och jag satte honom i baksätet. Sen tog jag upp en spruta morfin och injicerade honom med den och sen var han omedveten. Jag tog av mig min kappa och slängde den på sätet bredvid honom. Sen stängde jag dörren och gick runt. Jag fixade så det såg ut som han sov och det gjorde han ju faktiskt.

   Efter det åkte jag till kemtvätten och lämnade min kappa. Sen var jag Leons lilla slav och hämtade Taylor. Olyckligtvis öppnade Kristen dörren. Kristen fullständigt hatade mig, jag vet inte varför. Kanske för jag hade gjort så hon inte kunde babbla på en gång, kanske för jag hade berättat att hennes lilla pojkvän var en skepnadsskiftare. Jag menar jag hade inte stött på hennes kille första gången jag hade träffat henne. Jag hade bara haft lite roligt med hennes kompisars killar. Men ärligt talat ville jag inte ha någon kille efter mig, det skulle bara vara så himla jobbigt med allt. Nä, jag vill åka till Spanien och bevisa att vampyrer kan bli solbrända även efter förvandligen. Den tanken fick mig att börja asgarva. Kristen tittade oförstående mig och hennes lilla ansiktsuttryck gjorde bara att jag skrattade ännu värre.

”Vad är det som är så himla roligt, Pam? Ska du hämta Taylor eller?” snäste hon. Jag slutade att skratta tvärt. Varför var hon alltid tvungen att förstöra mitt humör? Jag hatade att vara runt henne.

”Ja, jag ska hämta Taylor men tro inte jag tycker om det.” Jag korsade armarna och tittade bort samtidigt som jag skakade ut mitt hår. Kristen tittade runt mig och andades in.

”Vem fan är det där?” sade hon upprört och puttade undan mig när hon marscherade bort till mig bil. Jag suckade och gick in i huset.

”Taylor! Bilen är här!” Efter jag hade sagt det gick jag ut ur huset igen. Kristen stod och knackade på rutan som killen hade sitt huvud mot.

”Vem är det?” frågade hon bestämt utan att ta blicken ifrån honom. Än en gång hade jag blivit avslöjad pågrund av mina klackar.

”Vad? Vill du ha honom istället för din kära skepnadskiftare?” sade jag och öppnade förardörren. Men Kristen ville antagligen inte att jag skulle sätta mig för hon stängde den lika fort.

”Nä, jag vill veta vad du tänker göra med honom”, sade hon bestämt och tittade mig in i ögonen. Jag suckade och himlade med ögonen.

”Jag eller vi tänker äta honom. Förlåt mig, men jag blir också hungrig.” Jag använder en hårdare ton än jag brukade och det gjorde mig illa till mods. Kristen tog verkligen inte fram dem bästa sidorna av mig och jag gillade det inte. Fast jag var vampyr ville jag ha kvar lite mänskliga känslor. Jag kunde känna romantik, sorg, sympati(för dem som var värda det) och ilska. Alla känslor som människor också känner. Kanske inte på samma nivå men jag kände dem fortfarande. Jag var inte helt säker om Leon gjorde det, men det var hans val. Inte mitt.

Just då kom Taylor ut med en stor väska.

”Säg till mamma att jag spenderar natten med Sarah”, sade Taylor och gick runt bilen och öppnade dörren till baksätet.

”Framsätet”, sade jag snabbt till henne och hoppade in i bilen innan Kristen kunde stänga dörren för mig igen. Kristen hoppade till och likadant gjorde Taylor. Jag kunde inte förstå hur dem inte hade lärt sig att leva bland vampyrer än. Det hade faktiskt gått ett halvår snart sen Taylor hade fått reda på vår värld och Kristen hade känt till det innan det också. Nästan ett år snart hade jag hört. Det var inte precis så att jag hängde ut med Alice, Rosalie eller Bella. Faktum var att dem hatade mig. Direkt när jag kom in genom dörren flög dem över sina män. Töntigt jag vet. Men antagligen var jag ett hot mot dem. Eller så kanske ville dem skydda mig. Huh, det hade jag aldrig tänkt på innan. Det kanske jag borde nu. Haha, undra vad dem skulle säga om jag kommer in och säger tack istället för här har ni mig.

   Åkturen till vår lilla ”parkering” var lugn och tyst. I den stunden var jag faktiskt glad att Leon hade valt Taylor för antingen var hon för rädd för att säga något eller så gillar hon inte att prata helt enkelt. Jag hoppades lite på det första alternativet. När man var vampyr var det alltid roligt med folk som var rädda för en. Det fick en att få bättre självförtroende. Som när en människa får en komplimang om deras utseende.

    Vi hoppade ut bilen samtidigt, men bara för att visa upp mig gjorde jag det lite snabbare så när Taylor stängde hennes bildörr hade jag redan tagit ut killen ur baksätet. Jag höll honom i armarna som ett litet barn.

”Hoppa upp på min rygg”, sade jag till Taylor. Jag gick och ställde mig några meter från bilen och väntade på Taylors fotsteg. Dem kom inte. Jag vände mig om och tittade på henne. Hon stod och tvekade. Jag suckade.

”Jag kan inte ringa din lilla pojkvän och säga att han ska komma. Jag vill att middagen ska vara en överraskning och att jag har hämtat dig. Så gör som jag säger nu.” Taylor nickade och gick fram och klättrade upp på min rygg. Jag tänkte säga till henne att hålla i sig men sen antog jag att Leon hade sprungit med henne flera gånger innan detta. Fast jag undrade om hon var beredd på min hastighet. Jag var mindre än Leon – både min kropp och hur länge jag har varit vampyr – och därför springer jag snabbare än honom, snabbare än dem flesta vampyrerna också eftersom jag dricker människoblod.

   Jag hade rätt, Taylor hade inte varit redo på min fart och jag kände hur hon tog tag i mitt hår och höll samtidigt fast om min hals. Om jag inte skulle ha redan varit död skulle jag varit det nu efter hennes grepp.

    Men det tog inte lång tid innan vi var framme vid min stuga. Jag stannade och lät Taylor hoppa av sen sprang jag upp till dörren. Jag väntade inte ens på att Taylor skulle komma. Jag tittade bakom mig och såg hur hon gick sakta uppför trappan till dörren. Jag fnissade och öppnade dörren. Men det som jag såg framför mig var jag verkligen inte beredd på. Emmet höll Leon om halsen uppträngd till väggen bredvid kylskåpet. Jag blev så chockad att jag nästan tappade killen jag höll i armarna.

”Var är hon?” skrek Emmet och tittade på mig.