Här ger jag er ett litet treat. Det andra kapitelet av Deep under dagen före jag hade tänkt släppa det och bara för jag har skrivit klart kapitel 3 ;) Så kommer göra så att varje gång jag har skrivit klart ett kapitel kommer ni få det före det andra om ni hänger med :P Men här är det iaf (L)

____________________________________________________________________________________

Kapitel 2

 

När chocken hade gått bort gick jag och satte killen i soffan. Efter det hörde jag ett skrik och jag vände mig hastigt om redo att anfalla. Varför jag reagerade så vet jag inte. Jag brukar inte vara så inne på slagsmål och annat sånt. Jag brukade vara en avslappnad tjej. Men idag var jag på hel spänn hela tiden. Det var en ovanlig känsla som jag var redo att släppa.

   Den som skrek var Taylor. Hon hade sprungit fram till Emmet och Leon och nu hängde hon på Emmets arm. Emmet visade tänderna och försökte bita henne. Jag suckade och sprang fram till Emmet, Leon och Taylor. Leon skrek åt både Emmet och Taylor. Fast det enda han skrek var deras namn. Inget fantasifullt där inte. Leon var inte så mycket för fantasi, han var mer klassisk.

   Jag tog tag i Taylors hår och slängde henne in i väggen vid ytterdörren. En stor krash hördes och sen föll Taylor till golvet. Ett stort hål syntes i väggen. Leon fräste och kämpade ännu hårdare mot Emmets grepp. Jag ryckte bara på axlarna och tog tag i Emmets hår. Jag drog honom bak så han förlorade greppet om Leons hals. Leon flög bort till Taylor som fortfarande låg medvetslös på golvet. Jag släppte Emmets hår och pekade på en stol som stod vid bordet som stod i mitten av köket. Emmet satte sig ner utan ett ord. Det var skönt. Jag satte mig på stolen mitt emot Emmet.

”Leon, skit i henne för en minut och kom och sätt dig”, fräste jag. Leon fräste tillbaka som skulle ha gjort att vem som helst skulle ha ryckt till. Men jag var van vid Leons beetende så jag bara ryckte på axlarna och slängde med mitt hår.

”Vem menar du?” frågade jag Emmet. Emmet tittade ner i bordet. Det var ovanligt att se en vampyr böja med huvudet så. När Emmet höjde på huvudet såg jag varför. Han grät. Inte med tårar, vi har inga tårar. Men hela hans ansiktsuttryck visade att han hade ont och inte i sin hand eller nått sånt utan i hans hjärta. Någon han älskade väldigt mycket var sårad eller i detta fallet försvunnen.

”Rosalie”, andades jag. Emmet nickade på huvudet och tittade ner igen. Jag var glad över det. Smärtan i hans ansikte var inget jag gärna ville se. Leon satt bredvid oss sen.

”Hur försvann hon?” frågade Leon. Dum fråga. Tror han Emmet skulle suttit här om han visste det?

”Tror du jag skulle sitta här om jag visste det”, sade Emmet. Whoa, kan han läsa tankar? Nä, just det. Det är Edward som kan det.

”Förlåt mig”, sade Leon och lutade sig tillbaka i stolen med händerna uppsträcka i en jag-ger-mig-gest. Precis som han hade gjort innan jag åkte idag. Det var nästan som hans signum-gest. Ha, roligt, Pam. Leon lade händerna bakom huvudet och lutade sig längre bak så hans stol bara stod på två ben. Jag förde min fot till det högra stolsbenet och tryckte på lite så Leon flög bak och slog huvudet i bänken. Jag skrattade. Men det gjorde varken Emmet eller Leon. Leon hade redan kommit på fötter och blängde surt på mig. Jag fortsatte att skratta och rycke på axlarna. Plötsligt kom Emmets knytnäve ner i bordet så det blev en liten inbukning på det. Jag plutade med läpparna när jag såg det.

”Du kan hälsa Esme att jag måste ha ett nytt bord”, sade jag surt till Emmet. Leon satt i sin stol igen, upprätt. Men det gjorde inte Emmet längre. Han hade flugit upp så snabbt så stolen ramlade i golvet och väckte vår middag. Killen grymtade till borta i soffan och jag ställde mig snabbt upp. Fast jag hade högklackat och en tajt kjol ramlade inte min stol i golvet. Jag tittade på Emmet.”Ursäkte mig, men jag är törstig och morfinet har precis gått ur hans kropp så det är middag. Om du vill ha kan du få”, sade jag och gick bort till killen. Jag hoppade över soffan och landade i knäet på honom. Jag satte min hand på hans haka och puttade bort det så jag kunde se hans blodådra pumpa blod på hans hals. Jag tittade inte på Leon eller Emmet när jag stack tänderna i hans hals och drack. Det kändes skönt att släcka min törst. Jag var inte så värst törstig. Men det var ändå gott och skönt att känna blodet flöda ner i min hals och runt i min kropp. Jag kunde känna hur det gjorde mig friskare och starkare. Jag kunde fortfarande smaka morfinet och därför gav den inte den riktiga fulla effekten och det var inte lika gott, men bättre det än att ha en skrikande mat.Det hände ibland men det var bara att knäcka nacken av dem precis innan. Blodet smakade fortfarande bra om man drack direkt efter det.

   Efter jag kände mig full lämnade jag kroppen och torkade mig runt munnen. Jag tittade på Leon som stod bakom soffan och väntade på hans tur. Direkt när jag lämnade killen tog Leon tag i hans hand och började dricka ur hans blodådra på handleden. Jag gick och satte mig vid Emmet som hade satt sig ner igen. Hans ögon lös med både törst och avsmak.

”Du får ta för dig”, sade jag och gestade mot killen och Leon. Emmet svalde och skakade på huvudet. Jag ryckte på axlarna.

”Jag kan inte svika min familj”, sade han och svalde igen.

”Ingen behöver veta”, sade jag och lutade mig över bordet så jag kom honom närmare. Emmet tittade på mig.

”Dem skulle se mina ögon”, sade han och pekade på mitt ansikte. ”Jag tror det är första gången som jag ser dina ögon röda. Säg mig, varför använder du linser? Är det inte irriterande?” Jag rätade på mig igen och skakade på huvudet.

”Det är första gången du ser mina ögon röda eftersom jag precis har ätit och jag gillar att se mina ögon blåa plus att det är lättare att locka in sådana som han-” jag pekade med tummen bakom mig på killen ”-hem och nä det är inte irriterande längre för jag har lärt mig att ha dem på mig. Plus att jag har inte dem när det är mörkt för då behöver jag hela min syn. Nöjd?” Jag tog upp min hand och tittade på mina naglar och smackade med tungan. Jag gillade inte särskilt mycket att behöva förklara detta om och om igen. Alla ville veta det. Leon ville veta det i början, alla i familjen Cullen ville veta det i början och jag förklarade det snabbt då. Så nu var den enda som visste hela sanningen Emmet. Emmet som nog inte skulle orka berätta det för någon annan för han var full av sorg och elände. Det kanske var fel av oss att äta när han var här men detta var vårt hem och han behövde inte vara här heller. Han kunde gå om han ville men det gjorde han inte. Han stannade. Så det var inte vårt fel att han mådde dåligt för att hans kära Rosalie var försvunnen och att han var extremt törstig.

”Vart tror du hon kan vara?” frågade Leon och satte sig vid bordet. Jag hade inte ens märkt att han hade slutat dricka. Jag tittade bak på killen som nu var helt tömd på blod. Hans huvud låg bakåt så jag kunde se hans livlösa ögon.

”Jag vet inte och det är det som gör mig så jävla irriterad. Ingen av dem andra har någon idé heller”, sade Emmet och en knytnäve till for ner i bordet. Det gjorde inte så jag hoppade till men det gjorde så jag vände mig om och tittade på honom.

”Hey, var försiktig med bordet eller ska du betala ett nytt hade du tänkt dig?” Jag tittade ner och såg ännu en inbukning på det. Jag suckade och skakade på huvudet. Jag kände mig rastlös så jag ställde mig upp och gick bort till Taylor. Jag hukade mig ner och tog bort hennes hår från hennes ansikte. Leon fräste till och puttade bort mig. Jag fräste tillbaka och ställde mig upp. 

”Håll dina äckliga tassar ifrån henne”, snäste Leon.

”Ah”, utbrast jag och spärrade upp mina ögon och gapade åt honom. Sen barnsligt nog lade jag armarna i kors och vände ryggen åt honom.

”Kan ni fokusera tack”, sade Emmet och ställde sig upp igen så hans stol ramlade i golvet. Jag blängde på honom och skakade ut mitt hår. Jag rann mina fingrar igenom det och tog ut dem små tovorna som hade bildats. Sen satte jag mig ner igen bredvid Leon och framför Emmet. Emmet tittade ner i bordet igen.

”Ni blir verkligen lätt rastlösa, va?” frågade han och jag kunde inte hjälpa det men att börja skratta. Leon sparkade till mig på benet. Jag stirrade på honom i några sekunder innan jag hoppade på honom så både han och stolen flög i golvet.
”Kan ni inte lugna ner er för en sekund? Jag behöver verkligen er hjälp.” Jag reste mig upp igen och slätade ut mina kläder och rättade till mina svarta nylonstrumpor. Jag tittade på klockan som stod på kylskåpet. Det var snart midnatt och det menade att jag fick byta kläder. Jag hade alltid på mig samma kläder i 24 timmar och sen bytade jag vid 12-slaget. Fast ibland brukade dem bli skitiga och jag var tvungen att byta tidigare än så, men det gjorde inget precis. Jag bytade bara om när jag hade haft dem i 24 timmar då. Såklart blev det lite längre ibland och lite kortare ibland.

”Varför vill du ha vår hjälp egentligen? Jag menar, kan inte din egna lilla familj hjälpa dig?” frågade jag Emmet nonchalant, fast egentligen ville jag verkligen veta, mer än jag borde.

”Dem vill inte åka till Volturi eller jag är för rädd för att fråga. Du förstår, vi har haft stora problem med Volturi redan och jag vill inte sätta mer stress på dem. Men jag tror verkligen att dem kan hjälpa oss hitta Rosalie”, sade Emmet och man kunde se på hans ställning att han skämdes. För vad visste jag inte och jag orkade heller inte fråga. Eller så ville jag bara inte veta. Ärligt talat visste jag inte riktigt.

”Volturi?” frågade Leon som hade kommit på fötter nu. Han hade också ställt upp både hans stol och Emmets så Emmet satt ner igen. Emmet nickade bara.

”Tror ni jag kan flörta med Marcus när vi är där nere. Jag ville verkligen ha lite spänning eller så kanske jag ska prova med Aro eller Caius först. Caius skulle vara rolig och se hur han reagerar”; sade jag tankspritt. Det skulle faktiskt vara roligt att göra det, men oddsen fanns att jag skulle bli dödad.

”Dem har fruar”, sade Leon bestämt och allvarligt. Jag gillade inte hans ton riktigt.

”Åh, just det”, sade jag som om jag inte visste det. ”Men Marcus har inte.” Jag satte mig ner igen.

”Gör inte så vi blir mördade tack, Pam, när vi är därnere”, sade Leon och sneglade på mig. Jag ryckte bara på axlarna.

”Så vi ska åka dit?” frågade Emmet chockat.

”Jag antar det”, svarade jag och flinade.