Kap. 2

Efter att jag hade hittat först Damien, sen Erin och Shaunee – dom bode tillsammans – och sist Zoey gick vi tillbaka till 03:an och hittade Afrodite och Steve Rae vid våningssängen fortfarande grälandes och Annabeth hade stuckit där ifrån.

Jag suckade irriterat. ”Har ni inte bestämt er än?” Frågade jag otåligt.

”Jag har bestämt mig,” sa Afrodite argt och sneglade snabbt åt mitt håll, ”men Steve Rae verkar inte fatta det.”

”Då bestämmer jag.” Sa jag. ”Jag har bott här mycket längre än er två, så jag bestämmer att Afrodite får sova underst och Steve Rae överst. Kom igen nu, så går vi.”

 

Efter att jag hade slängt i mig en bulle och druckigt en kopp te gick jag och la mig, solen hade redan gått ner och klockan var mycket. Steve Rae och Afrodite’s dygn var omvänt så dom stannade kvar i matsalen tillsammans med sina vänner och skulle sen gå och göra nånting annat, dom hade ju en hel dag... eller natt (?) framför sig.

Nästa morgon vaknade jag av att Steve Rae och Afrodite kom in genom dörren.

”Åh, förlåt.” Sa Steve Rae när hon såg att jag sömnigt öppnade ögonen. ”Det var inte meningen att väcka dig.”

”Äh, det är okej,” sa jag när jag satte mig upp ch sträckte på mig, ”jag har delat stuga med andra som har omvänt dygn tidigare så jag är van.” Jag gäspade stort. ”Vet någon vad klockan är?”

Då hörde jag att Annabeth började röra på sig i sin säng och sen satte hon sig långsamt upp. ”Kan ni vara lite tystare?” Frågade hon irriterat. ”Jag försöker sova.”

”Nähä, det visste jag inte.” Sa Afrodite sarkastiskt och tog fram en pyjamas ur en väska.

”Du får ta och vänja dig vid att Steve Rae och Afrodite har omvänt dygn.” Sa jag till Annabeth med en ton som antydde att hon kunde lika mycket som en två åring.

Hon spände ögonen i mig. ”Jag vet det, med dom får ta och vara tystare.” Hon vände sig till Afrodite. ”Och du borde inte ha tagit en gudinnas namn, du kan ha oturen att ha retat upp hene ganska rejält.”

”När jag blev märkt fick jag byta namn till precis vad jag ville, och jag valde Afrodite, så håll käften om det. Okej?” Afrodite vände sig mot väggen och drog av sig sitt linne och knäppte upp behån innan hon istället drog på sig sin t’shit som hon skulle sova i.

”Men du är inte märkt längre, så du borde byta tillbaka. Det är respäktlöst att bara slänga runt med en gudinnas namn sådär.”

Afrodite vände sig tillbaka mot Annabeth. ”Grejen är att det bara finns en gudinna som jag tror på; Nyx. Så jag skiter fullständigt i dina grekista gudar.”

Annabeth öppnade munnen för att svara, men så snabbt att det knappt syntes flög jag ur sänden och bort till Annabeth och satte handen över hennes mun. ”Tyst!” Jag tittade på Annabeth, ”Annabeth, Afrodite heter Afrodite och det är inget du kan göra åt det. Steve Rae och Afrodite ska gå och lägga sig nu så lägg dig och sov igen eller gå upp.” Jag tog handen från Annabeth’s mun och vände mig till Afrodite, ”Afrodite, du skulle inte gilla om någon hette Nyx, så tyst och gå och lägg dig.”

Jag stälde mig upp och gick ut genom dörren medans jag sa ”jag ska gå och se om det finns någon frukost” över min axel.

Det var inte bara jag som inte hade bytt från pyjamas till nånting annat. Nästan ingen – förutom dom som skulle sova nu under dagen och inte hade gott och lagt sig än – hade vardagskläder på sig än. Jag hade ett orange spagetti linne som det stod ’Sleeping Beauty’ i rött på och ett par röda mjukis byxor.

När jag kom in i matsalen och ställde mig i kön för fil och flingor och sånt kände jag en konstig lukt. Här var det ju jätte mycket olika sorters varelser och jag hade varit säker på att jag hade sett alla olika sorter, men det här var nånting nytt. Det luktade mest som en mäniska, med blodet som pumpades runt i kroppen och allt, fast med en lite eftersmak som var lika söt och isig som en vampyr. Kunde en vampyr och en mäniska få barn? Det luktade nästan som nånting sånt. En sån hade jag aldrig sett förut. Den hade också stått i den här kön, men var inte här längre. Jag tittade ut över matsalen, men det hjälpte ju inte eftersom jag inte skulle kunna veta vem som var den här konstiga varelsen bara genom att se den.

”Hallå, tjejen,” sa en kille som stod bakom mig och puttade till mig i ryggen, ”gå frammåt.”

Jag drogs tillbaka ur mina tankar och såg att kön hade rört sig frammåt utan att jag hade märkt det. Jag tog en bricka och gick några steg fram.

När jag hade min skål med fil och flingor på min bricka, tillsammans med tre ost mackor gick jag för att ta en kopp oboy. Det stod bara en kort tjej där. Hon hade vågit bronz-färgat hår som gick ner till midjan på henne. Hon stod med ryggen mot mig, men hon hade en t-shirt på sig och hennes armar var nästan krit vita. När jag ställde mig bredvid henne – hon höll på att hälla upp kaffe i en kopp och hade redan en med te och en till med kaffe på en bricka framför sig – slog doften mig i ansiktet som om jag hade gått in i en vägg.

”Hey, det är ju...” sa jag och sniffade lite i luften, ”det är du som luktar så konstigt.” Och jag kände inte bara hennes doft, utan lukten av två olika skepnads-skiftare cokså.

Hon ställde ner kaffe koppen på brikan och såg förvirrat på mig. Hon hade ett vackert, blekt ansikte – bara hennes kinder hade lite rosa färg – och stora, bruna ögon kantade med tjocka ögonfransar. ”Eh... tack...?”

”Åh, förlåt. Jag kanske inte bara ska säga till folk att dom luktar konstigt, men när jag kom in kände jag en lukt som jag aldrig känt förut, och det var du.”

Hon log lite. ”Ja, jag är nästan unik så om du hade känt en lukt som min förut så skulle du ha varit med om mycket.” Hon sniffade också i luften. ”Men din slags doft är jag van vid, skepnads-skiftare.”

”Japp,” jag sträckte fram min högra hand, ”jag är Miranda McCurdy, kan byta skepnad och bli en leopard.”

Hon skakade min hand. ”Renesmee Cullen, valv vampyr, halv mäniska.”

”Hm.” Så då hade ja varit rätt, då. ”Vilka är dina vänner?” Jag tittade ut över matsalen för att se om jag kunde hitta någon som skulle kunna tänkas hänga med henne, någon av hennes typ, men hittade ingen.

”Va?” Hon såg förvirrad ut.

”Två skepnads-skiftare, deras dofter är på dig.”

”Aha.” Renesmee nickade för sig själv och vände sig sen och pekade mot ett fyrkantigt bord för sex personer. ”Där, Jacob Black och Seth Clearwater.” Vid bordet satt två stora, svarthåriga killar med koppar skin, höga kindknotor och mörka ögon. En av dom var lite större än den andra men ingen av dom hade tröja på sig, det kanske inte var så konstigt om det var så att dom kunde behöva byta form snabt. Jag kunde inte undgå att stirra på deras bröst- och magmuskler i en sekund. Även om jag hade träffat många manliga skepnads-skiftare, och alla var alltid ovanligt stora, så kunde jag aldrig riktit vänja mig. ”Vill du sitta med oss?” Frågade Renesmee.

”Visst.” Sa jag och följde efter henne bort till bordet.

Jacob och Seth satt mitt emot varandra, Renesmee satte sig bredvid han som var lite större så jag satte mig bredvid den andra, mitt emot Renesmee.

”Det här är Miranda.” Sa Renesmee till Jacob och Seth. ”Miranda, det här är Jacob,” hon puttade till killen som hon satt bredvid med axeln, ”och det där är Seth.” Hon nickade mot han som jag hade satt mig bredvid.

”Tja.” Sa Seth med ett brett leende.

”Hej.”

Efter att Jacob också hälsat blev det tyst. Pinsam tystnad. Tänkte jag och tog en tugga av en av mina mackor.

”Så...” sa Jacob, ”vad är din andra form?”

Jag harklade efter att ha svalt innan jag svarade. ”Leopard, ni då?”

”Vargar.” Sa Seth.

”Mhm... varför kom ni hit?” Dom tittade konstigt på mig och när jag tänkte igenom vad jag hade sagt och hörde husr det lät rättade jag mig snabbt. ”Jag menar inte att jag inte vill att ni är här, jag bara undrade vad som fick er att bestämma er för att komma hit istället för att vara hemma med era vänner. Det skulle jag.”

”Jag såg en annons om det här stället och tyckte att det lät kul.” Sa Renesmee. ”Och det tyckte Seth också så han ville följa med... och Jake ville inte låta mig åka utan honom så han följde också med.”

Jag sneglade upp på Jacob. Ville han inte låta henne åka någonstans utan honom? Kan någon vara lite kär? Jag log för migsjälv. Vad gulligt.

”Vad?” Frågade Jacob mig förvirrat.

”Lår.” Svarade jag retsamt.

”Va...?”

Jag himlade med ögonen. ”Du sa ’vad’, du vet, en vad sitter på benet, då sa jag ’lår’, den sitte också på benet.”

”Haha, väldigt roligt.” Sa Jacob sarkastiskt och himlade med ögonen, han med.