Kap.1

Yey! Tänkte jag sarkastiskt när de första nya persnerna gick förbi mig där jag satt med min gitarr utanför min stuga. Det var i början på sommaren och nytt folk började komma hit för att vara här över sommaren. Jag hade aldrig riktigt fattat grejen med det, om man hade föreldrar och bode i ett hus någonstans, kanske till och med hade syskon och några vänner – varför skulle man då åka hit uder sommaren? Visst, det var ganska fint med gulliga stugor som man bode fyra och fyra i, och sjön bara några meter bort, men endå. Jag skulle ge mycket för att få bo i ett höghus i New York i en vecka. Jag hade varit utanför grindarna till det här stället många gånger, men i hela mitt liv hade jag inte sovit en enda natt utanför de grindarna.

Mina föreldrar var döda, jag kunde inte komma ihåg dom alls – och vad jag vet så lämnade dom mig här innan dom dog, när jag bara var några månader gammal. Det jag visste var att deras namn var Marissa och Chace och att de måste ha varit rika, för dom hade lämnat efter sig ett bankkonto fullt med pengar, så mycket att jag antagligen inte skulle behöva jobba i hela mitt liv, och tydligen så har – eller hade – min familj ett vapen också för när dom lämnade mig så låg det ett armband med ett familjevapen på med blan filtarna. Senare hade jag till och med kollat upp vapnet, och mycket riktigt så tillhörde det en familj som hette ’McCurdy’. De sista personerna i släkten – som någon visste vilka de var – var Chace och Marissa McCurdy som nu var döda, och enligt böckerna jag hade letat i hade det ryktats om att dom hade fått ett barn, ingen visste om det var en tjej eller pojke, och det var heller ingen som visste vart barnet fanns. Det hade varit mycket uppståndels runt det här barnet eftersom familjen hade varit en känd och rik familj, och vissa hade till och med hittat på att Marissa och Chase hade fått tvllingar.

Barnet der hade ryktats om var ju jag.

Mina föreldrar hade blivigt mördade bara ungeför en och en halv månad efter att dom lämnat mig, och nu, efter nästan 19 år hade mördaren ännu inte hittats. Polisen – eller vilka det är som hittar mördare – är helt patetiska. Tänk ifall mördaren sitten – i denna stund – och finslipar värsta mästerplanen för att hitta och mörda mig också? Så att våran familj blir utrotad! I det fallet skulle det vara helt fantastiskt om ryktet om tvillingar var sant.

Då gick tre nya personer till förbi – en var en satyr och de andra två såg ut som två vanliga ungdommar, en tjej och en kille, kanske 16-17 år gamla. Tjejen och killen höll varandra i handen medans dom pratade med satyren, med tanke på vad dom kallade varandra så hette satyren Grover, tjejen Annabeth och killen Percy. Även om jag inte kände dom, så gillade jag dom inte. Jag vet inte varför, det bara kändes som om de där Annabeth och Percy inte var några jag skulle gilla.

Jag återgick till min gitarr som jag hade i knät och spelade min egen låt Not That Far Away.

Senare under dagen fick jag veta att Annabeth och Percy var halvgudar – Annabeth’s mamma var Athena och Percy’s pappa var Poseidon – inte konstigt att jag hade fått dåliga vibbar fån dom, jag hade aldrig gillat halvgudar, dom tyckte altid att dom var bättre än alla alla och sånt tålde jag inte. Tydligen snackades det mycket om hur dom hade – tillsammans med sina vänner från Camp Halvblod – förhindrat Kronos att ta över världen för ungeför ett år sedan. Big deal.

Samma dag, fast när solen höll på att gå ner och det var ganska mörkt, kom en till grupp med folk – eller, det hade ju kommit folk hela dagen, men en till grupp som jag la märke till – och dom var fyra tjejer och en kille. Tre av tjejerna och killen var inte svårt att räkna ut vad dom var. Vampirer. Fast en av vampir tjejerna hade allt för mycket märken för att vara så ung och en annan av vampir tjejerna såg helt normal ut – förutom att hennes märken var röda, inte safirblå. Den sista tjejen hade inget märke, hon såg ut som en vanlig människa, men om hon var det så hade hon inte varit här så nånting magiskt måste hon vara.

Precis då blåste Mr. C – eller Mr. Cast som han heter igentligen – i sitt horn som hördes över hela campingen, vilket detydde att alla skulle samlas i matsalen. Antagligen var det för att alla skulle få veta att det nu fanns te, kaffe, fikabröd och sånt framme nu. Anledningen till att Mr. C blåste i sitt horn var inte alltid för att vi skulle äta, det kunde vara viktiga möten eller så också.

Gruppen som precis hade kommit igenom grinde såg ganska förvirrade ut och frågade varandra om någon av dom visste vat hornet betydde.

Jag stälde mig upp och gick fram till dom.

”Hej, jag heter Miranda.” Jag sträkte fram handen mot vamir tjejen med röda märken.

Hon tog den och log brett mot mig. ”Steve Rae.” Sa hon med en väldigt tydlig Oklahomadialekt. ”Dethär är Zoey, Erin, Shaunee, Afrodite och Damien.” Hon pekade ut dom medas hon pratade. Zoey vat tjejen med för mycket märken och Afrodite var tjejen utan några alls. Shaunee hade en vacker chocklad-färgad hy och Erin hade ljus hy och blåa ögon.

”Hej,” sa jag till dem, ”jag tänkte bara berätta att det där hornet ni just hörde betyder att alla ska samlas i matsalen.” Jag pekade med tummen över ryggen mot det stora, röda huset lite längre bort.

”Oh, tack.” Sa Zoey.

”Vet ni vart ni ska sova än?” Frågade jag när vi började gå mot matsalen.

”Ja, vi har...” sa Erin.

”... våra papper här.” Avslutade Shaunee och båda höll upp ett varsitt vitt papper.

”Jag bor i 03:an,” sa jag, ”och vad jag vet bor jag fortfarande ensam.”

”Inte nu längre.” Sa Steve Rae glatt. ”Jag ska bo i 03:an.”

”Jag också.” Sa Afrodite, men såg inte så glad över att få sova i samma stuga som Steve Rae.

När vi gick in i matsalen var tre diskar framme, en för olika drycker, en för fikabröd – bullar, muffins, enkla tårtor m.m – och en för vanliga mackor med pålägg.

”Det är ganska mycket folk här nu, vi kanske ska gå och lämna era väskor där ni ska sova och komma tillbaka senare.” Föreslog jag. ”Dom kommer ha maten framme i två timmar från nu.”

”Okej, jag och Erin ska sova i samma stuga...” sa Shaunee.

”... vi går och lämnar vaåra väskor så möts vi här.” avslutade Erin och dom båda gick ut genom dörren igen.

”Varför...?” Frågade jag ingen speciell, men det var Damien som svarade.

”Dom är praktiskt taget tvillingar – förutom att dom kommer från helt olika ställen. Du kommer att vänja dig.”

”Mhm.” Sa jag och nickade.

Jag, Afrodite och Steve Rae gick iväg till våran stuga medans dom andra gick till sina. När vi kom fram var det ljust där inne, så den sista personen som skulle bo med oss måste redan ha kommit. Jag tog fram min nyckel som jag hade i min jeansficka och låste upp dörren. När jag öppnade föll mina ögon gensat på flickan som satt på enkelsängen vid fönstert och jag gapade.

”Vad i...?” Sa jag och blinkade för att se om hon verkligen satt där jag trodde att hon satt, och mycket ricktigt. Halvguden Annabeth satt på min säng och kollade i någon vit lap top som hon hade i knät. När hon hörde oss tittade hon upp och log mot oss.

”Hej, jag heter Annabeth.” Sa hon och vinkade.

”Vad gör du i min säng?” Frågade jag surt – det kom nästan ut som en morrning.

”Åh, jag tänkte fråga den som hade den här sängen – vilket då är du – om jag kunde få den. När man sitter här kan man se strukturen på de andra stugorna mycket bättre.”

”Va?” Frågade jag och skakade på huvudet. Vad sjutton snackade hon om? ”Jag har haft den här sängen sedan jag var fem.” Sa jag sen. ”Du måste flytta på dig.” Jag vet att jag lät som en riktig bitch, men jag hade tre anledningar just nu. 1) Jag var en skepnads-skiftare, vi tappade humöret lättare än andra, 2) Hon var en halvgud, jag hade aldrig gillat halvgudar – och fram tills nu hade jag aldrig behövt dela stuga med en – och 3) Hon satt på min säng, som jag hade haft i 14 år nu.

Hennes ögon gick från att vara öppna och vänliga till att se på mig som om jag var en gammal hatad fiende eller nåt på en sekund. Hon tog upp sin laptop och gick surt och sate sig på den andra enkelsängen som var på andra sidan av rummet.

”Ja,” sa jag och vände mig till Afrodite och Steve Rae, ”ni får väll dela på våningssängen.”

”Jag tar överslafen.” Sa Afrodite snabt och började gå frammåt, men innan hon ens tagit två steg satt Steve Rae redan överst på sängen.

Både jag och Annabeth tappade hakan när vi stirrade på Steve Rae, men Afrodite värkde inte bry sig. Hon marcherade surt fram till sängen.

”Jag var här först.” Sa Steve Rae glatt. ”Jag får sova på överslafen.”

”Det gills inte när det gäller Röda Vampirer,” sa Afrodite och vek armarna över sitt bröst, ”för dom är mycket snabbare än vi andra. Jag borde få välja först, för jag är unik, det finns inte en enda före detta nybörjar-vampir som blivigt tillbaka förvanlad till mäniska, men fortfarande har sin kraft att se framtida olyckor.”

Nu gapade jag och Annabeth ännu större mot Afrodite. Var hon en före detta nybörjar-vampir? Som hade kvar sina krafter?! Var det inte speciellt att få krafter av Nyx när man är nybörjar-vampir?

”Jag går och kollar hur det går för era vänner.” Sa jag, men jag tror inte att Steve Rae och Afrodite hörde mig. Jag lämnade dom där, grälande över sängen, och gick istället för att se vilka stugor de andra skulle sova i.

Det kommer inte funka särskilt bra att låta dom två bo i samma stuga. Tänkte jag och skakade på huvudet för mig själv.