TwilightFanFic

I morse när jag tittade på det nyaste avsnittet av the Vampire Diaries - vilket för övrigt är en av de bästa TV-serierna ever! - märkte jag en liten, liten sak som jag tror att många kan ha missat. ELENA NÄMNER TEAM JACOB!



Det är i början och hon säger - till Bonnie - att dom har slut på nånting och Team Jacob t-shirts. Jag har fixat videon själv, så om ni använder den; all credit till mig.

Kap. 2

Efter att jag hade hittat först Damien, sen Erin och Shaunee – dom bode tillsammans – och sist Zoey gick vi tillbaka till 03:an och hittade Afrodite och Steve Rae vid våningssängen fortfarande grälandes och Annabeth hade stuckit där ifrån.

Jag suckade irriterat. ”Har ni inte bestämt er än?” Frågade jag otåligt.

”Jag har bestämt mig,” sa Afrodite argt och sneglade snabbt åt mitt håll, ”men Steve Rae verkar inte fatta det.”

”Då bestämmer jag.” Sa jag. ”Jag har bott här mycket längre än er två, så jag bestämmer att Afrodite får sova underst och Steve Rae överst. Kom igen nu, så går vi.”

 

Efter att jag hade slängt i mig en bulle och druckigt en kopp te gick jag och la mig, solen hade redan gått ner och klockan var mycket. Steve Rae och Afrodite’s dygn var omvänt så dom stannade kvar i matsalen tillsammans med sina vänner och skulle sen gå och göra nånting annat, dom hade ju en hel dag... eller natt (?) framför sig.

Nästa morgon vaknade jag av att Steve Rae och Afrodite kom in genom dörren.

”Åh, förlåt.” Sa Steve Rae när hon såg att jag sömnigt öppnade ögonen. ”Det var inte meningen att väcka dig.”

”Äh, det är okej,” sa jag när jag satte mig upp ch sträckte på mig, ”jag har delat stuga med andra som har omvänt dygn tidigare så jag är van.” Jag gäspade stort. ”Vet någon vad klockan är?”

Då hörde jag att Annabeth började röra på sig i sin säng och sen satte hon sig långsamt upp. ”Kan ni vara lite tystare?” Frågade hon irriterat. ”Jag försöker sova.”

”Nähä, det visste jag inte.” Sa Afrodite sarkastiskt och tog fram en pyjamas ur en väska.

”Du får ta och vänja dig vid att Steve Rae och Afrodite har omvänt dygn.” Sa jag till Annabeth med en ton som antydde att hon kunde lika mycket som en två åring.

Hon spände ögonen i mig. ”Jag vet det, med dom får ta och vara tystare.” Hon vände sig till Afrodite. ”Och du borde inte ha tagit en gudinnas namn, du kan ha oturen att ha retat upp hene ganska rejält.”

”När jag blev märkt fick jag byta namn till precis vad jag ville, och jag valde Afrodite, så håll käften om det. Okej?” Afrodite vände sig mot väggen och drog av sig sitt linne och knäppte upp behån innan hon istället drog på sig sin t’shit som hon skulle sova i.

”Men du är inte märkt längre, så du borde byta tillbaka. Det är respäktlöst att bara slänga runt med en gudinnas namn sådär.”

Afrodite vände sig tillbaka mot Annabeth. ”Grejen är att det bara finns en gudinna som jag tror på; Nyx. Så jag skiter fullständigt i dina grekista gudar.”

Annabeth öppnade munnen för att svara, men så snabbt att det knappt syntes flög jag ur sänden och bort till Annabeth och satte handen över hennes mun. ”Tyst!” Jag tittade på Annabeth, ”Annabeth, Afrodite heter Afrodite och det är inget du kan göra åt det. Steve Rae och Afrodite ska gå och lägga sig nu så lägg dig och sov igen eller gå upp.” Jag tog handen från Annabeth’s mun och vände mig till Afrodite, ”Afrodite, du skulle inte gilla om någon hette Nyx, så tyst och gå och lägg dig.”

Jag stälde mig upp och gick ut genom dörren medans jag sa ”jag ska gå och se om det finns någon frukost” över min axel.

Det var inte bara jag som inte hade bytt från pyjamas till nånting annat. Nästan ingen – förutom dom som skulle sova nu under dagen och inte hade gott och lagt sig än – hade vardagskläder på sig än. Jag hade ett orange spagetti linne som det stod ’Sleeping Beauty’ i rött på och ett par röda mjukis byxor.

När jag kom in i matsalen och ställde mig i kön för fil och flingor och sånt kände jag en konstig lukt. Här var det ju jätte mycket olika sorters varelser och jag hade varit säker på att jag hade sett alla olika sorter, men det här var nånting nytt. Det luktade mest som en mäniska, med blodet som pumpades runt i kroppen och allt, fast med en lite eftersmak som var lika söt och isig som en vampyr. Kunde en vampyr och en mäniska få barn? Det luktade nästan som nånting sånt. En sån hade jag aldrig sett förut. Den hade också stått i den här kön, men var inte här längre. Jag tittade ut över matsalen, men det hjälpte ju inte eftersom jag inte skulle kunna veta vem som var den här konstiga varelsen bara genom att se den.

”Hallå, tjejen,” sa en kille som stod bakom mig och puttade till mig i ryggen, ”gå frammåt.”

Jag drogs tillbaka ur mina tankar och såg att kön hade rört sig frammåt utan att jag hade märkt det. Jag tog en bricka och gick några steg fram.

När jag hade min skål med fil och flingor på min bricka, tillsammans med tre ost mackor gick jag för att ta en kopp oboy. Det stod bara en kort tjej där. Hon hade vågit bronz-färgat hår som gick ner till midjan på henne. Hon stod med ryggen mot mig, men hon hade en t-shirt på sig och hennes armar var nästan krit vita. När jag ställde mig bredvid henne – hon höll på att hälla upp kaffe i en kopp och hade redan en med te och en till med kaffe på en bricka framför sig – slog doften mig i ansiktet som om jag hade gått in i en vägg.

”Hey, det är ju...” sa jag och sniffade lite i luften, ”det är du som luktar så konstigt.” Och jag kände inte bara hennes doft, utan lukten av två olika skepnads-skiftare cokså.

Hon ställde ner kaffe koppen på brikan och såg förvirrat på mig. Hon hade ett vackert, blekt ansikte – bara hennes kinder hade lite rosa färg – och stora, bruna ögon kantade med tjocka ögonfransar. ”Eh... tack...?”

”Åh, förlåt. Jag kanske inte bara ska säga till folk att dom luktar konstigt, men när jag kom in kände jag en lukt som jag aldrig känt förut, och det var du.”

Hon log lite. ”Ja, jag är nästan unik så om du hade känt en lukt som min förut så skulle du ha varit med om mycket.” Hon sniffade också i luften. ”Men din slags doft är jag van vid, skepnads-skiftare.”

”Japp,” jag sträckte fram min högra hand, ”jag är Miranda McCurdy, kan byta skepnad och bli en leopard.”

Hon skakade min hand. ”Renesmee Cullen, valv vampyr, halv mäniska.”

”Hm.” Så då hade ja varit rätt, då. ”Vilka är dina vänner?” Jag tittade ut över matsalen för att se om jag kunde hitta någon som skulle kunna tänkas hänga med henne, någon av hennes typ, men hittade ingen.

”Va?” Hon såg förvirrad ut.

”Två skepnads-skiftare, deras dofter är på dig.”

”Aha.” Renesmee nickade för sig själv och vände sig sen och pekade mot ett fyrkantigt bord för sex personer. ”Där, Jacob Black och Seth Clearwater.” Vid bordet satt två stora, svarthåriga killar med koppar skin, höga kindknotor och mörka ögon. En av dom var lite större än den andra men ingen av dom hade tröja på sig, det kanske inte var så konstigt om det var så att dom kunde behöva byta form snabt. Jag kunde inte undgå att stirra på deras bröst- och magmuskler i en sekund. Även om jag hade träffat många manliga skepnads-skiftare, och alla var alltid ovanligt stora, så kunde jag aldrig riktit vänja mig. ”Vill du sitta med oss?” Frågade Renesmee.

”Visst.” Sa jag och följde efter henne bort till bordet.

Jacob och Seth satt mitt emot varandra, Renesmee satte sig bredvid han som var lite större så jag satte mig bredvid den andra, mitt emot Renesmee.

”Det här är Miranda.” Sa Renesmee till Jacob och Seth. ”Miranda, det här är Jacob,” hon puttade till killen som hon satt bredvid med axeln, ”och det där är Seth.” Hon nickade mot han som jag hade satt mig bredvid.

”Tja.” Sa Seth med ett brett leende.

”Hej.”

Efter att Jacob också hälsat blev det tyst. Pinsam tystnad. Tänkte jag och tog en tugga av en av mina mackor.

”Så...” sa Jacob, ”vad är din andra form?”

Jag harklade efter att ha svalt innan jag svarade. ”Leopard, ni då?”

”Vargar.” Sa Seth.

”Mhm... varför kom ni hit?” Dom tittade konstigt på mig och när jag tänkte igenom vad jag hade sagt och hörde husr det lät rättade jag mig snabbt. ”Jag menar inte att jag inte vill att ni är här, jag bara undrade vad som fick er att bestämma er för att komma hit istället för att vara hemma med era vänner. Det skulle jag.”

”Jag såg en annons om det här stället och tyckte att det lät kul.” Sa Renesmee. ”Och det tyckte Seth också så han ville följa med... och Jake ville inte låta mig åka utan honom så han följde också med.”

Jag sneglade upp på Jacob. Ville han inte låta henne åka någonstans utan honom? Kan någon vara lite kär? Jag log för migsjälv. Vad gulligt.

”Vad?” Frågade Jacob mig förvirrat.

”Lår.” Svarade jag retsamt.

”Va...?”

Jag himlade med ögonen. ”Du sa ’vad’, du vet, en vad sitter på benet, då sa jag ’lår’, den sitte också på benet.”

”Haha, väldigt roligt.” Sa Jacob sarkastiskt och himlade med ögonen, han med.

Kap.1

Yey! Tänkte jag sarkastiskt när de första nya persnerna gick förbi mig där jag satt med min gitarr utanför min stuga. Det var i början på sommaren och nytt folk började komma hit för att vara här över sommaren. Jag hade aldrig riktigt fattat grejen med det, om man hade föreldrar och bode i ett hus någonstans, kanske till och med hade syskon och några vänner – varför skulle man då åka hit uder sommaren? Visst, det var ganska fint med gulliga stugor som man bode fyra och fyra i, och sjön bara några meter bort, men endå. Jag skulle ge mycket för att få bo i ett höghus i New York i en vecka. Jag hade varit utanför grindarna till det här stället många gånger, men i hela mitt liv hade jag inte sovit en enda natt utanför de grindarna.

Mina föreldrar var döda, jag kunde inte komma ihåg dom alls – och vad jag vet så lämnade dom mig här innan dom dog, när jag bara var några månader gammal. Det jag visste var att deras namn var Marissa och Chace och att de måste ha varit rika, för dom hade lämnat efter sig ett bankkonto fullt med pengar, så mycket att jag antagligen inte skulle behöva jobba i hela mitt liv, och tydligen så har – eller hade – min familj ett vapen också för när dom lämnade mig så låg det ett armband med ett familjevapen på med blan filtarna. Senare hade jag till och med kollat upp vapnet, och mycket riktigt så tillhörde det en familj som hette ’McCurdy’. De sista personerna i släkten – som någon visste vilka de var – var Chace och Marissa McCurdy som nu var döda, och enligt böckerna jag hade letat i hade det ryktats om att dom hade fått ett barn, ingen visste om det var en tjej eller pojke, och det var heller ingen som visste vart barnet fanns. Det hade varit mycket uppståndels runt det här barnet eftersom familjen hade varit en känd och rik familj, och vissa hade till och med hittat på att Marissa och Chase hade fått tvllingar.

Barnet der hade ryktats om var ju jag.

Mina föreldrar hade blivigt mördade bara ungeför en och en halv månad efter att dom lämnat mig, och nu, efter nästan 19 år hade mördaren ännu inte hittats. Polisen – eller vilka det är som hittar mördare – är helt patetiska. Tänk ifall mördaren sitten – i denna stund – och finslipar värsta mästerplanen för att hitta och mörda mig också? Så att våran familj blir utrotad! I det fallet skulle det vara helt fantastiskt om ryktet om tvillingar var sant.

Då gick tre nya personer till förbi – en var en satyr och de andra två såg ut som två vanliga ungdommar, en tjej och en kille, kanske 16-17 år gamla. Tjejen och killen höll varandra i handen medans dom pratade med satyren, med tanke på vad dom kallade varandra så hette satyren Grover, tjejen Annabeth och killen Percy. Även om jag inte kände dom, så gillade jag dom inte. Jag vet inte varför, det bara kändes som om de där Annabeth och Percy inte var några jag skulle gilla.

Jag återgick till min gitarr som jag hade i knät och spelade min egen låt Not That Far Away.

 

Senare under dagen fick jag veta att Annabeth och Percy var halvgudar – Annabeth’s mamma var Athena och Percy’s pappa var Poseidon – inte konstigt att jag hade fått dåliga vibbar fån dom, jag hade aldrig gillat halvgudar, dom tyckte altid att dom var bättre än alla alla och sånt tålde jag inte. Tydligen snackades det mycket om hur dom hade – tillsammans med sina vänner från Camp Halvblod – förhindrat Kronos att ta över världen för ungeför ett år sedan. Big deal.

 

Samma dag, fast när solen höll på att gå ner och det var ganska mörkt, kom en till grupp med folk – eller, det hade ju kommit folk hela dagen, men en till grupp som jag la märke till – och dom var fyra tjejer och en kille. Tre av tjejerna och killen var inte svårt att räkna ut vad dom var. Vampirer. Fast en av vampir tjejerna hade allt för mycket märken för att vara så ung och en annan av vampir tjejerna såg helt normal ut – förutom att hennes märken var röda, inte safirblå. Den sista tjejen hade inget märke, hon såg ut som en vanlig människa, men om hon var det så hade hon inte varit här så nånting magiskt måste hon vara.

Precis då blåste Mr. C – eller Mr. Cast som han heter igentligen – i sitt horn som hördes över hela campingen, vilket detydde att alla skulle samlas i matsalen. Antagligen var det för att alla skulle få veta att det nu fanns te, kaffe, fikabröd och sånt framme nu. Anledningen till att Mr. C blåste i sitt horn var inte alltid för att vi skulle äta, det kunde vara viktiga möten eller så också.

Gruppen som precis hade kommit igenom grinde såg ganska förvirrade ut och frågade varandra om någon av dom visste vat hornet betydde.

Jag stälde mig upp och gick fram till dom.

”Hej, jag heter Miranda.” Jag sträkte fram handen mot vamir tjejen med röda märken.

Hon tog den och log brett mot mig. ”Steve Rae.” Sa hon med en väldigt tydlig Oklahomadialekt. ”Dethär är Zoey, Erin, Shaunee, Afrodite och Damien.” Hon pekade ut dom medas hon pratade. Zoey vat tjejen med för mycket märken och Afrodite var tjejen utan några alls. Shaunee hade en vacker chocklad-färgad hy och Erin hade ljus hy och blåa ögon.

”Hej,” sa jag till dem, ”jag tänkte bara berätta att det där hornet ni just hörde betyder att alla ska samlas i matsalen.” Jag pekade med tummen över ryggen mot det stora, röda huset lite längre bort.

”Oh, tack.” Sa Zoey.

”Vet ni vart ni ska sova än?” Frågade jag när vi började gå mot matsalen.

”Ja, vi har...” sa Erin.

”... våra papper här.” Avslutade Shaunee och båda höll upp ett varsitt vitt papper.

”Jag bor i 03:an,” sa jag, ”och vad jag vet bor jag fortfarande ensam.”

”Inte nu längre.” Sa Steve Rae glatt. ”Jag ska bo i 03:an.”

”Jag också.” Sa Afrodite, men såg inte så glad över att få sova i samma stuga som Steve Rae.

När vi gick in i matsalen var tre diskar framme, en för olika drycker, en för fikabröd – bullar, muffins, enkla tårtor m.m – och en för vanliga mackor med pålägg.

”Det är ganska mycket folk här nu, vi kanske ska gå och lämna era väskor där ni ska sova och komma tillbaka senare.” Föreslog jag. ”Dom kommer ha maten framme i två timmar från nu.”

”Okej, jag och Erin ska sova i samma stuga...” sa Shaunee.

”... vi går och lämnar vaåra väskor så möts vi här.” avslutade Erin och dom båda gick ut genom dörren igen.

”Varför...?” Frågade jag ingen speciell, men det var Damien som svarade.

”Dom är praktiskt taget tvillingar – förutom att dom kommer från helt olika ställen. Du kommer att vänja dig.”

”Mhm.” Sa jag och nickade.

Jag, Afrodite och Steve Rae gick iväg till våran stuga medans dom andra gick till sina. När vi kom fram var det ljust där inne, så den sista personen som skulle bo med oss måste redan ha kommit. Jag tog fram min nyckel som jag hade i min jeansficka och låste upp dörren. När jag öppnade föll mina ögon gensat på flickan som satt på enkelsängen vid fönstert och jag gapade.

”Vad i...?” Sa jag och blinkade för att se om hon verkligen satt där jag trodde att hon satt, och mycket ricktigt. Halvguden Annabeth satt på min säng och kollade i någon vit lap top som hon hade i knät. När hon hörde oss tittade hon upp och log mot oss.

”Hej, jag heter Annabeth.” Sa hon och vinkade.

”Vad gör du i min säng?” Frågade jag surt – det kom nästan ut som en morrning.

”Åh, jag tänkte fråga den som hade den här sängen – vilket då är du – om jag kunde få den. När man sitter här kan man se strukturen på de andra stugorna mycket bättre.”

”Va?” Frågade jag och skakade på huvudet. Vad sjutton snackade hon om? ”Jag har haft den här sängen sedan jag var fem.” Sa jag sen. ”Du måste flytta på dig.” Jag vet att jag lät som en riktig bitch, men jag hade tre anledningar just nu. 1) Jag var en skepnads-skiftare, vi tappade humöret lättare än andra, 2) Hon var en halvgud, jag hade aldrig gillat halvgudar – och fram tills nu hade jag aldrig behövt dela stuga med en – och 3) Hon satt på min säng, som jag hade haft i 14 år nu.

Hennes ögon gick från att vara öppna och vänliga till att se på mig som om jag var en gammal hatad fiende eller nåt på en sekund. Hon tog upp sin laptop och gick surt och sate sig på den andra enkelsängen som var på andra sidan av rummet.

”Ja,” sa jag och vände mig till Afrodite och Steve Rae, ”ni får väll dela på våningssängen.”

”Jag tar överslafen.” Sa Afrodite snabt och började gå frammåt, men innan hon ens tagit två steg satt Steve Rae redan överst på sängen.

Både jag och Annabeth tappade hakan när vi stirrade på Steve Rae, men Afrodite värkde inte bry sig. Hon marcherade surt fram till sängen.

”Jag var här först.” Sa Steve Rae glatt. ”Jag får sova på överslafen.”

”Det gills inte när det gäller Röda Vampirer,” sa Afrodite och vek armarna över sitt bröst, ”för dom är mycket snabbare än vi andra. Jag borde få välja först, för jag är unik, det finns inte en enda före detta nybörjar-vampir som blivigt tillbaka förvanlad till mäniska, men fortfarande har sin kraft att se framtida olyckor.”

Nu gapade jag och Annabeth ännu större mot Afrodite. Var hon en före detta nybörjar-vampir? Som hade kvar sina krafter?! Var det inte speciellt att få krafter av Nyx när man är nybörjar-vampir?

”Jag går och kollar hur det går för era vänner.” Sa jag, men jag tror inte att Steve Rae och Afrodite hörde mig. Jag lämnade dom där, grälande över sängen, och gick istället för att se vilka stugor de andra skulle sova i.

Det kommer inte funka särskilt bra att låta dom två bo i samma stuga. Tänkte jag och skakade på huvudet för mig själv.

Ni vet FanFicen som jag skrev om för några dagar sen? Jag har skrivit en prolog till den och håller på med första kapitlet :) Jag tänkte lägga upp prologen nu. Jag lägger upp den på min egna blogg också - thethirdwife.blogg.se - och antagligen kommer den oftast hamna där först, och sen lägger jag upp den här.

Prolog

Dom sprang genom den mörka skogen så snabbt dom kunde, men hon var rädd att det inte skulle vara snabbt nog. Tänk om han hann ikapp dom?! Då var båda två – och deras enda dotter – dödsdömda! Hennes högra fot vek sig under henne när hon satte ner den i marken och hon var påväg att falla, men hennes man fångade henne innan hon träffade marken.

”Marissa! Är du okej?” Frågade han förtvivlat och hjälpte henne att stå upp.

”Ja, jag är okej.” Svarade hon. Det var en löng, hon hade nog stukat foten ganska rejält och skulle knappt kunna springa längre. Men hon måste! Det lilla barnet i hennes famn måste bli säketr gömd innan han – den 21 åriga mannen som ville ta död på dom – hann ikapp dom. Hon försökte ta ett steg frammåt men föll ihop i hans famn när hennes fot inte kunde bära henne längre.

”Nej, du är inte okej, ska vi stanna?” Det var nästan kolsvart ute, det var bara tillräckligt mycket ljus för att dom skulle kunna se vart dom gick.

”Vi kan inte stanna.” Sa hon snabbt. ”Han får inte hinna ikapp oss innan vi har satt våran dotter i säkerhet.”

Båda tittade oroligt ner på den lilla flickan i hennes famn. Hon var inte änns ett år än, och vilade redan i dödsfara.

”Du har rätt.” Sa han och satte ena armen runt hennes midja för att stödja henne. ”Vi måste ta oss frammåt.”

Dom bärjade röra sig långsamt frammåt genom den mörka och läskiga skogen.

Efter flera timmar hade solen gått ner helt och dom kunde inte se nånting, men i all denhär oturen hade dom tur och såg att skogen klarnde upp och det var ett ljus utanför den. Ljuset lös upp en stor silver grind och dom visste att dom var framme. Hon käne hopp inom henne när dom nådde grinden.

”Chase, jag kan inte tro att verkigen hann.” Sa hon lättat.

”Inte jag heller.” Han började knyta loss sitt armband med deras familjevapen på som han hade runt ena handleden och la den bland filtarna runt den lilla flickan tillsammans med lappen med lösenordet till bankkontot som dom hade sparat åt henne.

Vare sig Marissa eller Chase konde gå in genom grinden, men Marissa gav deras dotter en lätt kyss på pannan och mumlade ”Vi älskar dig Miranda...” och la sen försiktigt ner henne på marken utanför grinden och tröck på ringklockan bredvid den. Chase lade sin arm runt Marissa igen och dom försvann in i skogen.

 

Exakt två månader och en dag senare hittade den 21 åriga mannen – som dom fortfaande inte visste namnet på – dom och sköt båda två i hjärtat. Lilla Marissa var kvar ensam i världen utan några föreldrar.

Kommentera gärna och berätta vad ni tycker om prologen <3 Kapitlerna kommer vara längre.