Dem närmaste veckorna spenderade jag och Nessie tillsammans. Jag brukade sova över mer och mer hos henne och vi hade lika roligt varje gång.
Bella brukade göra vår mat men hon åt aldrig själv. och det gjorde heller inte nån av Nessies andra familjemedlemmar heller göra för den delen.  Nessie sade att dem åt senare.
Bella gjorde underbar mat och jag åt mycket mer än hemma. Jag brukade aldrig prata med mamma och James mer. Kanske för jag aldrig var hemma mer. Jag var med Nessie, Jake och hennes familj mer än jag var med mamma. Mamma var så upptagen med James att hon märkte mig knappt. Till slut orkade jag inte ens komma hem mer så jag tog bara mina grejer och flyttade in hos Nessie. Alla var riktigt snälla mot mig och tog hem mig som jag var deras nya adoptivbarn. Nessie var överlycklig att ha mig där och jag var lika glad över att vara där.
Men en sak visste jag; det var något som inte stämde med the Cullens.
Först, deras ovanligt bleka hud. För de andra, deras iskalla hud.(Något som jag hade vant mig vid, men det var en liten chock att först ta i Nessies stekheta hud och sen deras iskalla hud).
För det tredje, deras ögon ändrade färg och det var ju helt enkelt inte normalt. Men jag kunde helt enkelt inte sätta fingret på vad det var som riktigt var felet. Fast det var ju inte precis något fel på dem bara konstigt, ovanligt. Men inget som gjorde att jag satt uppe om nätterna precis. Man bara vande sig helt enkelt, eller jag gjorde det iallafall. Dem andra på skolan var nog rädda för the Cullens. Dem pratade iallafall aldrig med dem och mer och mer började jag tänka på engelska. Okej, inte så mycket. Det var fortfarande mer naturligt att tänka på svenska.

                                               
Vi tog Nessies bil - som vanligt - till skolan. Vi pratade på hela vägen - som vanligt. När vi kom fram kollade alla på oss -
som vanligt. Allt var vanligt med Forks nu. Det var som om jag hade bott här i hela mitt liv och inte bara i en månad. För
första gången var jag glad över att mamma hade träffat James och flyttat hit. Mamma tyckte det var bra att jag sov över hos Nessie. För henne var det sova över. För mig var det hemma. Mamma hade fullt upp med sitt jobb och
James men hon försökte att ringa varje kväll. Ibland bara sms'ade vi, men det var okej för mig. Jag hade aldrig tråkigt
med Nessie och Jake. Jag hade kommit Rose mycket närmre. Alice var också min vän men inte som Rose. Emmet brukade skämta med mig och Jasper pratade ibland med mig om det var något fel eller så, mest faktiskt när det var något som var fel. Som till exempel gjorde mig orolig eller ledsen. Men mest pratade jag om sånt med Nessie. Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle göra utan Nessie.
"We are going to Jake after school, just so you know", sade Nessie och väckte mig ur mina dagdrömmar.
"Okay", svarade jag kort. Vi var påväg till hennes lektion. Min lektion började senare.
"See you in lunch", sade Nessie när vi hade kommit fram till hennes klassrum där hon skulle ha sin nuvarnande lektion Vi kramades och sen gick jag mot min lektion.

Fyra lektioner senare satt jag och Nessie tillsammans i matsalen.
Hon pratade på vad vi skulle göra hos Jake senare i eftermiddag. Vi hade visst blivit inbjuda på middag hos Sam och Emily.
De firade att Emily var gravid. Men det skulle bara vi eftersom dem andra av Emily och Sams kompisar hade redan firat det dagen före. Men då hade jag och Nessie inte kunnat och Jake ville inte gå utan Nessie och Seth hade haft en fotbollsmatch så det var därför han skulle vara med idag också istället för igår.

Resten av skoldagen flög iväg och plötsligt satt jag och Nessie och pratade i bilen påväg till Emily och Sams hus.
När vi kom fram träffade vi Jake och Seth utanför. Nessie sprang fram till Jake och kysste honom. Jag ville inte vara oartig och gick därför fram till Seth och skakade hans varma hand. Den var lika varm som Jakes.
För att inte verka blyg tittade jag in i hans bruna ögon och han tittade in i mina blåa ögon. Plötsligt stelnade Seth till.  Jake
och Nessie tittade på Seth. "I-" började Seth och släppte min hand. Men hans ögon släppte inte mina och det var sån beundran i dem. Som en mamma kollade på sin nyfödda bebis. Som en blind man som för första gången såg solen. Som.... Jake kollade på Nessie. Med kärlek.  
Jag kände mig obekväm med hans blick och kollade bort. Men jag kände fortfarande hans blick på mig. Jag sneglade på honom och jade rätt, han kollade fortfarande på mig.
"Seth?", sade Jake och satte hans hand framför Seths ögon med några centimeter ifrån och drog den upp och ner för att se om Seth var kvar. Seth puttade bort Jakes hand med tog inte ifrån hans blick från min.

Det hade varit en pinsam middag. Emily var riktigt söt och snäll och när Sam tittade på Emily påminde det mig om blicken som Seth hade kollat på mig genom middagen. Han hade inte slutat titta på mig, inte för en sekund.
Det var som om han inte kunde titta bort, rädd att jag skulle försvinna ellet något. Jag visste inte vad det var med honom
och jag kunde heller inte fråga honom. Det var jag alldeles för feg för.
Var Seth kär i mig? Men det kunde han ju inte vara. Jag menar vi hade ju bara träffats i några minuter och inte yttrat oss något. Hur kunde han vara kär i mig då? Men det var han säkert  inte. Han kanske bara tyckte om mig... tyckte att jag var snygg. Men herregud vad tänker jag på? Hur självisk kan man vara?
Det kanske bara var att jag hade något mellan mina tänder eller något.
"You're awfully quiet tonight, lots on your mind?" Nessie väckte mig ur mina dagdrömmar. "You know, I think Seth's in love with you", fortsatte hon och fnissade. Jag tappade hakan. Hade Nessie också sett det? Nessie började skratta ännu högre när hon såg mitt ansiktuttryck. Jag stängde min mun. "Do you really think so?" frågade jag tveksamt och tittade ut genom fönstret. Vägen flög förbi utanför.
"Absolutely, didn't you see the look he gave you all night?" svarade hon självsäkert.
"Yeah, but that could have been nothing." Jag tittade på Nessie igen och hon tittade på mig med höjda ögonbryn.
"I don't think so, then why would he even have bother to look at you all night?" Jag skrattade ett litet nervöst skratt.
"We just have to se, don't we?" Nessie sken plötsligt upp. "What it is?" Sen var det som om hon kom på att jag var där och skakade på huvudet. Hon kunde vara så konstig ibland men hon var iallafall min bästa vän och ingen - inte ens en pojkvän - kunde förändra det.


Förlåt att jag inte har lagt in ett nytt kapitel förrän nu men har börjat skolan nu i veckan så de har inte blivit så mycket skrivande och sånt för min del. Men ska försöka ändra det :)

Kapitel 4

Jag hade väldigt svårt att sova. Jag tänkte bara på Nessie och hur hon hade tittat på mig. Men efter några timmar somnade jag utmattat.

När jag vaknade och kom på att det var lördag trycktes jag ner i sängen igen av besvikelse. Men jag tvingade mig upp och ta på mig kläder och gå ner till mamma och James. Men ingen var hemma och på köksbordet låg det en lapp där det stod att dem var ute och firade att vi hade flyttat hit, dem hade inte viljat väcka mig och då slog det mig att jag hade ingen aning om vad klockan var. Jag sneglade upp på klockan som hängde på väggen. När jag såg vad visarna stod på tappade jag hakan – kvart över tre.

Jag tog ett äpple ur skålen som stod på disken och gick fram till telefonen och telefonboken.

Jag var tvungen att höra hur Nessie mådde.

Jag slog upp C i telefonboken och letade efter Cullen. Efter några sekunder hittade jag Cullen Carlisle, Nessies adoptivpappa. Jag tog upp telefonen och slog numret. Efter bara en ringning svarade någon.

”Hello?” sade en underbar kvinnlig röst. Men det var inte Rosalies utan denna hördes mer vuxen.

”Hi, it’s Kristen. Who am I taking to?”

“It’s Esme, who are you looking for?” svarade den underbara rösten.

“Is Nessie there?”

“I’m sorry, Kristen, but she’s down at La Push.” Besvikelse svepte över mig igen.

“Oh, with Jacob, right?”

”Yes, do you have a car? I can give you directions.” Ännu mer besvikelse. Dumma svenska lag att man inte får köra bil förrän vid arton.

”No, in Sweden you don’t get to drive until you’re eighteen.”

“Do you want me to send someone who can drive you there?” Jag lyste upp men sen kom jag på hur Nessie hade sett ut igår.

”Do you really think she wants to see me? You should see her face yesterday”, sade jag sorsget. Esme horde nog det.

“She wasn’t feeling so good yesterday, she loves you, Kristen. I know it’s a bit soon to say that but she does. You’re the first who likes her back and want to be her friend for who she is and not for the money.” Jag blev varm I hela kroppen.

“Do you really think so?” frågade jag försiktigt.

”I know so”, sade hon bestämt. Om Esme säger så måste det ju vara sant och som hon hade sagt jag och Nessie hade bara känt varandra i tre dagar men det kändes som tre år. Det var underbart. Jag förstod ändå inte hur man kunde bli så bra vänner så snabbt.

”So, am I going to send someone over or not?” frågade Esme lent.

“It would be really nice of you, thank you.”

“Emmet, Nessie’s adoptive brother are there in five. Bye, Kristen, it was nice to talk to you. I hope we’ll see each other soon.” Sen lade vi på. Jag sprang uppför trappan och tog min mobil och en penna och ett papper. Sen skrev jag till mamma att jag var med Nessie. Jag sprang ner till köket igen och lade lappen på köksbordet sen hörde jag någon tuta utanför och jag tog min jacka och skor och sprang ut.

Kapitel 3

Resten av dagen satt jag, Renesmee och Jacob och pratade och skrattade. Renesmee sade att jag skulle börja kalla henne för Nessie på grund av att alla hon gillade gjorde det. Det värmde mitt hjärta. Men sen var det dags att åka hem och det gjorde mig, uppriktigt sagt, ledsen. Jag orkade inte åka hem till mamma och James. Jag orkade inte sitta uppe på vinden och ruttna. Jag ville vara kvar hos Nessie och Jacob och deras värme.

Esme, Nessies adoptivmor, körde mig hem. Mamma var tacksam för hennes vänlighet och jag visste vad hon tänkte; hon skulle aldrig göra det själv. Esme tackade själv och kysste mig på kinden innan hon åkte.

Sedan var jag själv och jag gillade det inte. Jag saknade redan Nessie och hennes leende, hur hon kramade mig och tittade på mig. Jag visste att vi var bästa kompisar och att det inte fanns något som kunde sära på oss nu. Jag brydde mig inte om att hon var femton och jag sexton. Det var ju trots allt bara en siffra.

För att inte känna av för mycket av ensamheten gjorde jag mina läxor och somnade sedan direkt när jag gått och lagt mig.

I skolan dagen efter försökte jag och Nessie träffa varandra så mycket vi kunde. Efteråt kom Jacob och hämtade oss i Edwards bil. Han såg väldigt obekväm ut och sedan fick jag reda på att det var för att han brukade köra motorcykel och gillade det dessutom mycket bättre; att känna vinden i håret. Nessie sade att hon hatade det och att hon alltid var rädd att ramla av. Jag kunde förstå henne. Pappa hade brukat köra runt mig på hans i Sverige. När jag tänkte på det kände jag tårarna bränna i mina ögon. Jag sköt undan den tanken innan mina tårar började rinna, men Nessie hade sett hur mina ögon hade blivit tårfyllda och sträckte ut en hand och lade den på min kind. Jag hoppade till lite. Hennes hand var så varm, varmare än den borde vara. Jag såg på henne att hon skulle ta bort sin hand, men istället lade jag min hand över den så hon inte skulle ta bort den.

"What's wrong?" frågade hon ängsligt.

"Nothing really, just a bad memory", svarade jag henne och log. Hon log tillbaka.Jag släppte hennes hand, men hon höll fortfarande kvar sin på min kind och jag kände att hennes varma hand började brännas lite på min hud. Nessie bet sig i läppen och släppte sen sin hand riktigt snabbt. Jag öppnade min mun för att fråga vad som var fel men Jacob hann före mig.

"We're here", sade han och vände sig om och tittade på Nessie. "Nessie", sade han skrämt. Nessie tittade ner på hennes händer i hennes knä och en tår föll nerför hennes kind. Jacob sträckte fram hans stora hand och tog bort den. Sedan satte han tummen på hennes haka och hans pekfinger under och lyfte upp hennes ansikte. Hon stirrade rakt in i hans ögon och Jacob lutade sig fram och kysste Nessie på hennes läppar. Fast det var en snabb var den full av kärlek och passion och jag var tvungen att titta bort. Den kändes som en privat sak som dem verkligen inte borde göra bland folk.

"Can you drive Kristen home? I'm not feeling so good."

 Jacob nickade och några sekunder efter var Edward där och efter honom kom Bella. Edward öppnade dörren och slet ut Nessie. Han kramade hårt om henne och strök hennes hår. Bella böjde sig ner och Jacob rullade ner rutan.

"Drive her home, please", sade hon och Jacob nickade. Jag var så chockad, jag hade ingen aning om vad som hade hänt. Hade jag gjort något fel? Jag gick igenom vad som precis hade hänt och kunde inte komma på något speciellt.

Jacob startade bilen och backade ut. Edward höll fortfarande om Nessie, Bella stod bredvid och pratade med dem och smekte Nessies hår. Hennes andra hand låg på Edwards arm och Edward kollade på henne och sade något. Jag tittade ut igenom rutan där skogen svischade förbi. Jag kunde inte titta på den lilla lyckliga familjen, eller okej så lycklig var den kanske inte just nu, men ändå rätt lycklig. Okej, så det var en väldigt lycklig familj förutom nu.

 Var det jag som hade gjort något fel? Jag hade sagt nej innan, men nu var jag inte så säker längre

Kapitel Två

Renesmee? Gud vilket vackert och ovanligt namn.

"Renesmee?" Var jag tvungen att fråga.

"Our daug... Edward's sister", svarade Bella. Jag undrade om hon först hade tänkt säga "Our daughter", men det skulle ju vara omöjligt eftersom hon bara var några år äldre än mig.

"I should go", sade Edward ängsligt och hans blick flackade mellan mig och Bella.

"What are they doing?" frågade Bella honom.

"They're picking on her style", sade Edward med ihop bitna käkar.

"Alice will flip when she hears that. I hope she doesn't decide to come down here personally. Then I don't feel sorry for Renesmee, then I would get away as fast as possible if I were the kids who're picking on her", suckade Bella. "I'll take care of this, I will be right back", fortsatte hon och gick sen iväg.

Sen var det bara jag och Edward kvar. Det blev pinsamt tyst, ingen sade något. Jag gillade Bella mycket mer än jag gillade hennes pojkvän. Bella var riktigt snäll medan hennes pojkvän såg väldigt obekväm och sammanbiten ut som om han bara ville ta tag i Bella och springa härifrån.

"I should probably go", sade jag och pekade med båda händerna till höger. Edward överraskade mig med att skaka på huvudet.

"No, please stay just until Bella comes back. She really wants to say goodbye to you", förklarade han och direkt när han sade det blev jag varm i hela kroppen.

"How old are you?" frågade jag honom.

"Seventeen", sade han och bet sig i läppen.

"And how old are Bella?"

"Nineteen", svarade han. Det överraskade mig faktiskt lite. Varför förstod jag inte.

"Where are you from?" frågade han nyfiket.

"Sweden", suckade jag.

"Oh, so that's why I don't understand your thoguhts", muttrade han riktigt lågt.

  Jag fick riktigt anstränga mig att höra vad han sade, men som tur var kunde jag läsa på läpparna. Innan jag hann fråga vad han menade med det var Bella och en annan tjej där. Hon hade samma bleka hud och rödbrunt hår ,som var lockigt och helt underbart, ner till hennes midja. Det var samma nyans som Edward och det var då jag fattade att detta var Renesmee, hans syster.

"I hate them", muttrade hon och såg upp på Edward.

"I know you do sweetheart, but it's okay. You can tell Alice about them and then she probably will come down here and talk to them herself", tröstade Edward henne.

"I guess, but I like this clothes", sade hon och tittade ner på hennes kläder. Hon hade ett par fräcka rosa jeans på sig och ett glittrig svart linne som var riktigt snyggt, i alla fall enligt mig. Jag gillade också hennes klädstil, men antog att den här Alice nog klädde henne och att hon hade väldigt god smak i kläder.

"Nessie, this is Kristen", sade Bella och gjorde en gest med ena handen mot mig. Renesmee vände sig om och tittade mig in i ögonen. Hon hade varma, choklad bruna ögon. Ett leende spred sig på hennes läppar när hon såg mig. Jag sträckte fram handen men istället så gick Renesmee fram och kramade mig. Jag log och kramade henne tillbaka.

"I'm Renesmee but you already knew that, didn't you?" frågade hon leende.

"Yeah", sade jag och rodnade. Renesmee och Bella skrattade men Edward var tom I blicken.

"Nessie", varnade Edward med skarpa ögon på henne.

"Oh, please da... Edward. Please, please, please, please, please, please, please!" bad hon.H ennes händer var knäppta so är man ber, vilket hon nu antagligen gjorde. Jag förstod inte vad dem pratade om och det gjorde Bella heller inte för hon såg väldigt förvirrad ut. Men hon vågade såklart fråga.

"What are you talking about?"

"Can Kristen come home to us today? Please, I so want a friend." Jag log. Jag ville också få en ny vän precis lika mycket som Renesmee, även fast jag inte riktigt visste varför hon bara ville bli kompis med mig bara sådär.

"Yes", sade Bella och log mot mig.

"Bella", varnade Edward och kollade på Bella med en menande blick. Men Bella höll bara upp ett finger.

"Don't", sade hon bara. Jag förstod ingenting av vad dem sade.

"I have to call my mom first. Hold on sec." Renesmee pep till och började hoppa upp och ner medan hon klappade händerna. Jag vände ryggen om och tog upp min mobiltelefon.

"Mamma, jag följer med en ny kompis hem. Jag försöker fixa skjuts hem sen", sade jag och lade på. Jag orkade inte höra på hennes tjat. När jag vände mig om stod Bella, Edward och Renesmee med huvudena tätt ihop och viskade. Jag orkade inte anstränga mig för att läsa på läpparna men när jag kom lite närmare hörde jag Edward säga: "It's to dangerous, Renesmee. Bella, you remember don't you?"

"Of course I do, but this is different, Edward."

"How can it be diff...?" började Edward men jag avbröt honom.

"Eh, it was okay." Jag hoppades att eftersom jag sade det så kanske de trodde att jag inte hade hört.

 Edward tittade på mig med en hatisk blick som jag inte förstod, visste han att jag hade hört lite av deras samtal? Jag tittade på Renesmee istället och hon log ett underbart vackert leende som visade hennes vita, raka tänder.

  Renesmee tog min hand och drog med mig ut till parkeringen. Hon drog mig tills vi stod framför en silvrig Volvo, då stannade hon men släppte inte min hand.

  Bella och Edward kom några sekunder senare och Edward öppnade bilen och vi satte oss i den. Renesmee pratade och log mot mig hela tiden. Jag var så uppslukad i vårt samtal att jag helt glömde bort tiden och såg inte var vi körde. Edward hade stannat bilen inne i ett grått garage. Bredvid Volvon stod fem otroligt snygga, och dyra, bilar . I ett hörn av garaget stod en stor motorcykel och en lite mindre.

  Vi hoppade ut ur bilen och Renesmee tog min hand igen och släpade mig in i huset. Vi kom till ett stort vitt rum där det stod en vit soffa med en fåtölj bredvid och en stor plasma-TV hängde på väggen. En vit flygel stod i ena hörnet.

  Nerför den stora trappan kom en tjej så vacker att jag tappade andan. Hon var det vackraste jag någonsin hade sett i hela mitt liv och skulle aldrig någonsin se en vackrare person än hon. Hon hade långt blont hår och hennes ögon hade en nyans av mörk gyllenbrunt. Hennes hud var lika blek som Edward, Bella och Renesmee. Den blonda tjejen gick och satte sig på soffan vänd mot oss.

"Rose, where are the others?" frågade Bella henne. Den vackra kvinnan som hette Rose ryckte på axlarna.

"Rose, this is my new friend Kristen. Kristen this is Rosalie, my godmother and adoptive sister", berättade Renesmee upphetsat. Rosalie avfyrade ett underbart leende mot och jag slutade andas för några sekunder.

"It's really nice to meet you, Kristen", sade hon och hennes röst var kvar i rummet flera sekunder efter hon hade stängt munnen, så vacker var den. Jag hade inte en tanke på att svara.

"Is Alice home?" frågade Renesmee Rosalie.

"No, she's out with Jasper, Carlisle, Esme and Emmet", sade hon och suckade.

"Wait, are you here all alone?" frågade Bella.

"Yeah, you got a problem with that?" snäste Rosalie. "You're afraid that I'm going to go throw your clothes and see if you have something nice, don't think so. Sorry Bella, but you have horrible taste when it comes to clothes."

Bella skrattade och gick fram till Rosalie och gav henne en kram. Sedan gick hon och satte sig bredvid Rosalie.

"You could have called us and told that you were alone and needed some company", sade Bella och strök Rosalies arm.

"Thanks, but no thanks. I don't mind being alone, except for Emmet of course. But I just wasn't that hungry", berättade Rosalie. Bella och Renesmee sneglade på mig men sade inget.  Utan någon förvarning tog Renesmee tag i min hand och drog mig uppför två trappor. Det var knappt att jag ens behövde röra mina ben, hon drog mig med sådan kraft att jag nästan flög fram.

  Vi kom in i ett rum med en stor säng, lädersoffa och massa hyllor med musik och en avancerad stereoläggning. Väggarna var täckta med glas och man såg en flod utanför. Renesmee satte sig ner på sängen och drog mig med sig.

"This is my room", berättade hon. Jag tittade runt och log sen mot henne.

"It's awesome", sade jag och petade henne på armen. Renesmee log ett bländade leende och började kittla mig. Jag skrek och rullade ner på golvet. Renesmee fortsatte och kittla mig på golvet och efter några minuter slutade hon och vi låg bara på golvet och skrattade. Det var den härligaste känslan någonsin och för första gången jag hade flyttat till Forks kände jag mig bekväm. Vi skrattade tills någon knackade på dörren. Renesmee reste sig upp och tog ett skutt till dörren som gjorde att jag började fnissa. När hon öppnade dörren och såg vem det var kastade hon sig i armarna på honom. Renesmee kom in med besökaren. Hon höll honom i handen och den andra handen låg på hans arm.

"Kristen, This is my boyfriend Jacob."

Kapitel Ett

  "Måste vi göra detta?" frågade jag mamma för hundrade gången. Vi satt i taxin på väg till mammas nya killes hus i Forks, Washington.

  Jag och mamma kommer från Sverige, men när James hade varit i Sverige på semester och träffat mamma hade allt förändrats. Mamma hade blivit helt förälskad och bestämt sig direkt för att flytta med James. Men eftersom jag också fanns så hade mamma väntat.

  Men mamma var överlycklig, hon älskade USA och allt som hade med det att göra, det var därför jag hette Kristen; ett helt vanligt amerikansk namn. Men hon hade också gett mig ett vanligt svensk och amerikansk namn: Isabella. Men jag föredrog Bella men eftersom det bara var mitt andranamn så gjorde det inte så mycket.
  "Ja, gumman, det måste vi", suckade hon.

  När vi svängde av vägen och såg ett stort hus på höger sida av grusvägen lyste hon upp.

  "Vi är här" Kvittrade hon. Jag suckade och gick ur bilen.

  James bodde i ett stort gult hus med vita knutar. Lite väl uppseendeväckande för min smak.

  James kom småspringande ut ur huset. Han sprang fram till mamma och kysste henne romantiskt. Jag var tvungen att titta bort annars visste jag att jag skulle spy.

  Jag tog mina väskor och gick fram till James och mamma som nu bara kramades.
  "Where shall I put these?" Det var tur att jag var så bra på engelska nu när jag behövde använda det varje enstaka dag. Och vilken tur att mamma inte hade förälskat sig i någon som bodde i Kina, det skulle vara en utmaning.
"Follow me", sade James och tog mammas väskor. Mamma rodnade och mumlade något ohörbart.

  Jag och mamma följde James in i det stora huset. Men jag insåg snabbt att det bara såg stort ut på utsidan, inne var det väldigt litet och instängt. Jag visste att mamma skulle sätta sin prägel på allt detta direkt när vi hade riktigt flyttat in.

  Jag följde efter James upp för trappan till övervåningen. Övervåningen hade inga rum utan var bara ett helt rum som nu var mitt. Det var det största rummet i hela huset och jag visste direkt att James hade använt det som vind innan jag kom. Det var väldigt dammigt och instängt, och jag kunde svära på att jag hörde något krafsa i väggen bakom mig.

  Rummet var väldigt mörkt för alla fönster utom ett var fördraget. Jag suckade och satte ner mina väskor. Det fanns bara en säng som stod i det ena hörnet med ett nattduksbord bredvid sängen. En garderob stod några meter från sängen, ovanför garderoben fanns ett stort fönster i taket och det var det som inte var fördraget av alla fönster. Jag gick fram till fönstret som var bredvid min säng och tog bort gardinerna som var för.

  Jag hörde James gå ner för trappan och suckade lättat. Sedan började jag packa upp alla mina kläder.

  När jag packat upp alla kläder gick jag och lade mig. James hade redan bäddat sängen till mig, det var lila påslakan och lakan.

  Jag hade väldigt svårt för att somna. Antingen på grund av knastret på fönstren från regnet, eller min gråt, eller båda delarna. Men någon gång så somnade jag och sov genom hela natten.
  Nästa morgon så vaknade jag av min väckarklocka, jag gick upp och tog på mig ett par slitna jeans och en svart enkel blus. Jag brydde mig inte så mycket om hur jag såg ut, denna dag skulle ändå bli fruktansvärd. Jag gick nerför trappan och in i köket.

  Det tog längre tid än det borde för jag var tvungen att titta in i vartenda rum, vilket var otroligt jobbigt. Mamma stod vid spisen och lagade pannkakor. Jag plockade upp ett äpple ut en fruktkorg och tog ett bett.
  "Mamma, hur ska jag komma till skolan hade du tänkt?"
  "Enkelt, James har ordnat en bil till dig", sade mamma med ett leende.

  "Och hur hade du tänkt att jag skulle använda den? Jag är bara sexton år, mamma, om du nu hade glömt det." Sade jag och tog ännu ett bett av äpplet.

"Såklart jag inte har, men här i USA får man köra när man är sexton."

"Men inkluderar inte det ett körkort och jag vet inte, körlektioner?"

"James kommer att köra dig till skolan idag och ikväll kommer James köra dig till en körskola så du kan lära dig att köra själv. Han är redan utomhus." Jag suckade och tog min väska och jacka på vägen ut.

  På uppfarten till huset så stod en gammal skrotig Saab och James stod lutad mot den med ett flin på läpparna.

  Kunde denna dag bli ännu värre? Jag fick svaret kort därefter.

  Skolan var avskyvärd, alla elever stirrade på mig som om jag var en äcklig insekt. Ingen sade hej eller gjorde någon ansträngning att lära känna mig. Lärarna brydde sig heller inte så mycket om mig.

  När skolan var slut skyndade jag mig till parkering där mamma väntade. Jag stirrade bara efter mammas bil, jag såg inte var jag gick och gick därför in i något hårt och iskallt. Det kändes som en vägg men när jag tittade upp såg jag att jag hade gått in i en otroligt vacker tjej.

  "Sorry", mumlade jag. Tjejen hade brunt skinande hår och blek hud. Hennes ögon hade en konstig nyans av gyllenbrunt.
"No excuse me, I shouldn't have been standing here." ursäktade hon sig. Men hon hade redan blivit förlåten innan hon öppnade sig mun.
"No harm done", sade jag och tittade in i hennes ögon. Hon tittade åt höger och det var först då jag insåg att hon stod hand i hand med en kille.

  Han var så utomordentligt snygg att jag tappade andan. Killen hade samma nyans ögonfärg som tjejen och samma vita bleka hud. Hans hår var rödbrunt med en rätt rufsig frisyr. Tjejen tittade på mig igen med ett stort leende.
"My name is Bella Cullen", sade hon och sträckte fram en hand. Jag gillade Bella extremt mycket. Fast vi bara hade pratat i några minuter så kändes det som om vi kunde bli riktigt bra kompisar.
"Bella", sade killen med varning i hans röst.
"Edward, don't."

  Jag brydde mig inte om deras lilla samtal istället skakade jag hennes hand. Den var iskall.
"This is my husband Edward", sade hon och tittade upp på Edwards utsökta ansikte. Bellas ögon smalnade och Edward sträckte fram hans hand med ett leende på läpparna.
"Nice to meet you", sade han medan jag skakade hans hand, den var lika iskall som Bellas hand hade varit.

 Men sen kom jag på en sak: Bella och Edward gick inte på denna skolan. Jag visste det för att annars skulle jag ha sett dem och kommit ihåg dem. Och om dom är gifta så tror jag inte att dom går här heller.
  "So, you obviously don't go at this school, so what brings you here?" Jag var väldigt nyfiken
  "Obviously?" frågade Edward och det var första gången jag hörde hur otroligt vacker hans röst var.
  "Yeah, I should have seen you if that were the case."
  "We're here to pick up Edward's sister", förklarade Bella och jag hörde samma sak med hennes röst, den var så vacker, så melodisk.

  Edward och Bella stod och tittade in i varandras ögon tills Edward tittade rakt fram och hans ögon smalnade.
"Edward, what's wrong?" frågade Bella ängsligt.
"Renesmee", svarade han henne.